HÖSTREGN


För en höstmänniska som mig finns inget tråkigt höstväder. 
Det finns bara fint höstväder och så finns det fint höstväder - som lite blötare variant. 

Regn är rofyllt för själen. 
Vind likaså. 

I skrivande stund sitter jag i mitt soffhörn, den här gången i det som finns på stugan.
Vinden viner, regnet låter på taket, vågorna slår mot stranden. 
Brasan sprakar stilla. Det är de ljud som hörs. Inga andra. 

Har tänt ljus i alla husets ljusstakar. För att fira höstens ankomst. 
Känns att nu är den här. På riktigt här. 

Det är mörkt. Det är tyst. Det är dämpat. 
Min tid är här och nu. 

DEN BÄSTA AV BÄSTA


Jag vet, så säger alla om sina lurventussar! 

Men idag fyller min bästa av bästa jämnt. Tio år, tio gemensamma år! 
Jag kunde tala mig varm om den här hunden - och hundrasen för den delen. 

Hon, Aida, är alltså en borderterrier. 
Hur det kom sig att jag valde en borderterrier? Jag hade haft stora 
hundar sedan alltid kändes det som. 
Riesenschnauzer, 
en blandras mellan Riesenschnauzer och 
långhårig retriver, Airedaleterrier. 

Vid något skede började jag se fördelen med en liten hund
då jag i jobbet rörde mig på olika platser och en stor hund inte
riktigt var lika lätt att ta med sig överallt. 
Blev att jag valde en Cairnterrier. Hon hette Tosca och var min skugga
i nästan 14 år. Hon var alldeles underbar, men vars enda negativa 
sida var att hon hade så korta ben så att hänga med
på längre turer i naturen blev smått utmanande. 
Isynnerhet om det var högt gräs eller snö...

Så när Tosca tog sig till sällare jaktmarker funderade jag
ett bra tag vilken hundras jag skulle välja. 

Det blev en borderterrier. Det har jag inte ångrat. 

Redan då för tio år sedan började man tala om hundraser som inte
är så friska, som alla dessa trubbnosiga varelserna. Alldeles härom veckan läste
jag en artikel om att avla fram dessa hundar som knappt kan andas är
jämförbart med djurplågeri. För mig var en av kriterierna att hundrasen skulle
vara frisk. Och det är en borderterrier. 

Klart jag har försäkring för min hund, men jag har aldrig behövt använda den. 
Aida har aldrig varit sjuk. De gånger vi har varit till veterinären är för vaccinering. 
På alla dessa tio år! 

Sedan ville jag som sagt ha en hund med lite längre ben. Och van med
hundar som skall trimmas ett par gånger om året var det valet enkelt. 
11 månader om året har man knappt hundhår i hemmet alls. 

En sträv päls, som borderterriern har, är ypperlig om man vill röra
sig ute också då vädret är sådär. Pälsen torkar i ett nafs. Luktar
inte gamla yllesockor alls och släpar extremt lite sand och smuts in. 
Sådant fastnar helt enkelt inte. 

Sedan har ju en terrier en underbar karaktär. Inte så där
slätstruken och lite mesig, nej hon är tuff och modig. 
Någon kunde kalla det något utmanande. Envis och egensinnig till och med.
Men hon är alltid med på allt, långa promenader, lydnad, sök. Men 
blir inte heller galen om man av orsak eller annan hänger några dagar 
förkyld i soffan. Hon anpassar sig. 

Och så gillar jag hennes lite ruffiga utseende. 
Så långt från avel enbart för utseendets skull som ju gått över styr
då det gäller många hundraser...

Dessutom sover hon läääänge på morgonen. 
Kan man begära mer av en hund? 



Här har hon precis landat i sitt nya hem hösten 2010 och
är totalt fascinerad av....allt. Som en kattsvans till exempel. 

Hoppas på några fina gemensamma år än. 
Än märks inte åldern på henne. 
 Den bästa av bästa! 



ALLT ÄR INTE VACKERT



 I min skog har jag ett ställe där det växer svart trumpetsvamp. Alltså ett stycke ställe. 

Jag upptäckte det för kanske tio år sedan genom att jag faktiskt helt konkret ramlade över det! 
Snubblade på en gren och stod på öronen i mossan och när jag borstar de värsta barren
ur luggen så glor jag direkt in i ett litet gäng med svarta trumpeter. 

Efter den lilla incidenten har jag tagit stigen förbi stället varje år. 
Nästan alla år har jag fått med mig några svampar, i år var nog rekordskörd. 
Så som det är med nästan alla andra svampar för den delen i år. 
Finns mängder. 

Jag brukar torka min trumpetisar. Tycker de blir bäst så. 
Sedan kan det ju vara läge att ta en bild av sin fantastiska svampskörd
innan man torkar den. Blir liksom mer imponerande, vackrare -
kanske till och med mer aptitligt då. Torkade trumpetsvampar är kanske inte det
vackraste i matväg man kan tänka sig. Men de är svart guld! 
Känner redan smaken av de smulade svamparna i en risotto. 
Ou yesss! 

*

Undrar om det kan vara fullmåne bakom alla regnmoln ikväll? 
Klockan är alldeles för mycket för mig att vara vaken, som om min
gå-och-lägga-sig-klocka inte riktigt är på alerten. 

Det regnar ute, trädgården är mörk utanför. Öppnar fönstret för att lyssna
till dripdroppet från träden. Ekarna fäller nu också sina ekollon. De smäller
mot den lilla gångbron av trä som går över ett litet dike. 
Det åter så mycket mer i natten än på dagen. 
En lockespindel har krupit in på insidan av fönsterkarmen
och står där med sina sytrådstunna ben och väntar. 

På vadå? 

Schasar iväg den ut tillbaka i natten, släcker ner och går och lägger mig. 
Nog babblat för idag. 



REGNGRÅTT OCH LINGONRÖTT


Meningen var att jag skulle besöka min studiekompis vernissage i Hangö på lördagen, 
träffa en annan studiekompis över en kopp kaffe och utbyta lite nyheter och få tillbaka
mitt bidrag till en gemensam fotoutställning vi hade för snart ett år sedan. Hon hade 
vänligt nog tagit hand om tavlan efter den senaste utställningen. 
Jag vet inte om jag själv tycker att just det fotot är så bra att den behöver sparas. Den hade mest
en roll i en helhet, men för sig själv är den bara - ensam? Enkel och ensam. 

Blev inget av någondera. Denna märkvärdiga tid gör att man på direkten blir försiktig
då man känner minsta lilla raspighet i hals, aningen till huvudvärk eller hostar till
mer än vanligt. Och visst nös jag också lite extra? 

Små, små tecken på en möjlig förkylning gjorde att jag avbokade allt. 
Inte för att jag egentligen kände mig direkt sjuk, men man vill ju inte
vara den som är en potentiell spridare av virus. Corona eller inte. 
Så har det blivit. För ett år sedan hade jag knappt ens reagerat på lite halsont,
än mindre att det skulle hindrat mig att åka och träffa människor. 
Men nu gjorde det det. Är det vårt nya normala? 

Åkte istället ut till stugan. 

Hösten har definitivt kommit till skärgården. Visserligen regnade det lite nu och då, 
men det oaktat är fukten ständigt närvarande. Trots vinden ville det lilla byke jag 
tvättade upp, en handduk, en disktrasa, en topp inte torka ute på bykstrecket
utan jag fick varma bastun för att få dem torra. 

Man märker höstens ankomst bättre här än hemma i huvudstan. Där är samma rytm oberoende
av årstid, men här är det annat. Kvar i viken finns bara svanfamiljen. 
Eller det är bara en förälder och fyra ungsvanar. 
Kan inte låta bli att fundera om det var den här familjens svanpappa jag
såg bli ihjälslagen av en annan svan i somras. 

Men alla andra invånare är veck. 

Skarvarna flyger längs sina rutter, där nära vattenytan. 
Gässen samlas i flockar ute på fjärden och flyger skrikande till 
någon närliggande åker för att äta. I övrigt är det tyst. 

Det finns mängder av lingon i år. Inte helt mogna på alla ställen än, men i
soliga öppna lägen är de alldeles djupröda och stora, fina. 

Svampar finns det i överflöd - om man nu någonsin kan ha svampar i överflöd? 
Har i år hittat kantareller på ställen där jag aldrig sett dem växa förr. 

Hösten i skärgården är nog lite bättre än hösten någon annanstans. 
Kanske kunde den vara lika fin i fjällen, det tror jag bestämt att den är. 
Men dit kan jag inte ta mig nu. Inte i år. 

Men hit till skärgården jag kan enkelt ta mig. Och planerar för fullt
hur jag skall kunna stanna lite längre, jobba härifrån någon vecka i iallafall. 
Kräver lite planering. Men vi får se hur det går! 

BERÄTTELSER




Skolorna hade börjat, på åkrarna tuggade skördetröskorna i sig skörden i samma makliga takt som en kossa idisslar. Började skolan tidigt på morgonen hann jag se dimman som dansade över den lilla ån som jag gick förbi på väg till skolan. En timme senare och allt det trolska var borta. 
När jag kom hem från skolan satte jag mig oftast på trappan till det lilla torp, 
Lillstugan, som fanns intill mitt föräldrahem. Dit lyste eftermiddagssolen. 

I september var solen ofta skön, inte stickande som innan, utan bara mild. 

Jag hade en stor, alldeles för stor, knallröd tröja som jag bytte om till och som jag kunde
dra över knäna så det nästan blev som en kokong där jag satt på den gamla trappan.
I solskenet. Med min bok. Alltid en bok. Regnet minns jag inte. 
De här stunderna och den stämning som fanns där kan jag återuppleva
i min fantasi precis när som helst. Sådana spår satte de i min unga själ.

*

Först långt senare har jag förstått att det var stunder som var så oerhört viktiga för mig. 
Redan som barn var jag nog lagd åt det mer introverta hållet, även om jag inte förstod det då. 
Men intuitivt blev stunderna där på trappan med 
en bok och en skön ensamhet behövlig motvikt till bruset från skoldagen. 
Jag var ett barn, en tonåring, en ung vuxen. 
Och torpets trappa, i synnerhet så här i brytningen mellan sommar och höst,
var min lilla tillflyktsort. Mitt ställe. 



Sedermera har jag aldrig släppt böckerna, berättelserna. Platserna har 
bytt, varierat. Tiden att läsa likaså. Men läst det har jag. 

Tills för några år sedan då utmattningen klämde sina klor i mig och 
jag plötsligt inte klarade av längre texter. Det var som om jag tappade bort
en stor del av det som jag består av. Men det gick inte att läsa.  Den allra enklaste
deckarromanen blev för tungläst för mig. Jag hade tappat koncentrationen. 

Jag försökte med ljudböcker, det funkade inte alls. I ett nafs hade mina tankar tagit
över och lagt lock över öronen och det kunde gå två kapitel utan att jag alls lyssnade. 
Jag slutade låna böcker, jag slutade köpa böcker. Jag läste inte. 

Vid något skede köpte jag en iPad - främst för att kunna ladda ner
 e-böcker på då andan faller på, men också att helt enkelt ha
mindre fysiska böcker att ta hand om. 
Visst kan man låna på bibblan, men ofta hamnar man vänta på de bästa. 
Tog det elektroniska steget för att alltid ha en bok 
tillhanda - om lusten att läsa skulle återkomma. 

Det dröjde till i år innan lusten och koncentrationen 
kom tillbaka som den en gång var. 
I sommar har jag åter läst (nästan) i samma takt som förr. 
Inte riktigt, men nästan. Jag är på något plan
tillbaka i den lilla flicka som satte sig efter skolan på
torpets trappa i sensommarsolen och läste, och läste och läste.

Känns som att få en gåva tillbaka. 

Har plockat fram några böcker jag inte läst och böcker jag läst, 
men gärna vill läsa på nytt, på soffbordet. En av dem är Vandraren som 
skildrar Elias Lönnrots berättelser då han samlade in av vad 
folket berättade i stugorna på kvällarna då mörkret lagt sig. 
Berättelser som skulle bli Kalevala, vårt nationalepos. 

I min Ipad väntar en härlig komplott böcker av olika typer, från
olika genrer och fakta och fiktion i en salig röra. 
Och så några ljudböcker att ta och ha i örat då jag går
de där tråk-hund-promenaderna längs asfalterade promenadvägar. 
Något att döva ljudet från trafiken med, helt enkelt. 

Tänk, vilken väg vi gått. Från berättelser berättade från dig till mig men
aldrig nedskrivna till att vi idag kan ha berättelser så vi kan 
välja och vraka efter humör och tillfälle. Och att kunna välja
i vilken form vi vill inmundiga dem. 

Visst är det fantastiskt? 



Är det så? 
Eller är allt bara en chimär?