GRANSKOTTS-SIRAP

Nu börjar det vara lite i sista valetet i år att tillverka denna delikatess. Åtminstone

här i södra Finland. Granskotten kanske börjar vara lite väl utväxta nu.

Men kolla - skotten skall vara i storlek med dryga lillfingerändan. 

Och vara så där "ihop" och inte spräta som granbarr gör när de blir "vuxna".

Men till nästa år kanske? 

Under några år har jag nu lagat egen granskotts-sirap. 

Det är så busenkelt att det inte är sant.

Kolla bara att du plockar granskotten i egen skog, eller att du har markägarens tillstånd.

Det här hör inte till allemansrätten nämligen.

Jag ser också till att jag tar skott från olika delar av granen och från olika granar så man inte

kör en gran helt skallig. Lämnar också tillväxt på varje gren.

Helt självklart - men nämner nu det ändå.

Granskotts-sirapen är sprängfylld med bland annat c-vitamin 

och jag har nu några år lagat en burk eller två för att ha - ja till allt

som jag annars använder sirap i.

Brödbak. Att ringla över stekt brysselkål. I te.

Senaste höst när jag kände mig lite förkyld sådär så blandade jag

granskottssirap i lite myntha-te. Bäst! 

Nå men hur gör man?

Här har jag plockat en liter granskott på ett ungefär.

Jag låter dem ligga i vatten en stund, så eventuella småkryp kryper ur 

sin barrgömslen. Min erfarenhet är dock den att de är rätt få till antal...krypen.

Sedan varvar jag på ett ungefär samma mängd granskott och socker i en burk.

Ta gärna råsocker - det blir lite bättre tycker jag - men i år hade jag helt vanligt

(ekologiskt dock...;)) strösocker i lager i skåpet, så körde med det.

Okej, ovan här ovanligt missvisande bild. 

Ta dubbelt så mycket socker som i burken.

Samma mängd granskott som socker.

1/1

Varva och ställ burken i ett soligt fönster. 

Söderfönster kan bli lite too much om försommaren är varm och solig.

Välj då hellre kanske väster- eller österfönster?

I år var ju försommaren vare sig solig eller varm så i år körde jag söderfönster.

Jag brukar ta och vända/skaka på burken nu och då.

Kanske en gång per dag - varannan dag?

Om ett par till tre veckor har sockret smultit och granskotten tappat sin färg.

Då är sirapen redo för att silas.

Och ja, det var allt! 

Förvaras i kylskåp - hållbarhet upp till ett år.

Och använd som sagt precis som vailken sirap som helst,

smakar lite härligt "vilt".

Men spara lite till höstens förkylningstider.

Det här är dunder när det gäller c-vitamin! 

*

Det här och bodyscrubb av björklöv är mina must-to-do

i försommaren. Alla år.

Och så förvälla och frysa nässlor förstås. Och käka sallad på kirskål.

Och steka maskrosknoppar.

Men de tar vi en annan gång.

Fast hur man får en underbar bodyscrub av björklöv - det  hittar ni:

HÄR

ÄR MINIMALISM...

...det nya svarta? 

Och är rensningen den nya shoppingen?

Jag har funderat en hel del på det här.

Ibland så har jag funderat när det "vände" för mig, när jag började 

tycka att det var skönt att göra sig av med saker. 

Vid en av våra många flyttar, någongång i slutet av 90-talet 

så minns jag att vi hade en mycket spontan "gårdsloppis" där 

vi hade låtit ryktet sprida sig att man fick komma och plocka 

åt sig grejer som vi inte önskade flyttade med oss. 

Däremot blev jag ännu inte i det skedet speciellt mycket bättre 

på att inte skaffa annat, nytt eller gammalt, istället. 

Jag minns också en liten detalj som blivit i mitt minne.

En bekant hade gift sig på våren. Hen är en sann perfektionist 

och estet ut i fingerspetsarna. 

En dryg månad efter bröllopet, som hade bidragit med

många gäster och följaktligen en hel hög med presenter.

(Även om paret då hade uttryckt sin uttryckliga o-önskan om 

"nonsens"-gåvor. Men det där är ju alltid så individuellt. Vad som är

nonsens och vad som inte är...)

Nå, hur som helst så ordnades det i den lilla by där paret bodde

ett loppis kanske en månad senare och då meddelade hen

att de flesta bröllopsgåvorna åker direkt till loppisbordet.

Det harklades väl både en och annan gång i gränderna;

"Så gör man bara inte! De är ju gåvor!"

Men i ärlighetens namn. Även om jag då kanhända tyckte det

var lite radikalt så både förstod - och förstår - dem än bättre idag.

Hen, eller de, hade aldrig satt fram något som de verkligen inte gillade.

De är sådana. Skulle de sparat på grejerna i något skåp, bara för att man 

fått dem av någon som inte alls har samma smak? 

Man 'himlade' sig över att de som gett gåvorna förmodligen skulle

gå på detta samma loppis och se sina gåvor...ja ni vet?

Men hen ryckte bara på axlarna och sade; 

-So what? Jag tänker ändå inte ha de där i mitt hus.

Hellre köper jag något jag verkligen gillar för pengarna.

Och det är ju precis så det är! 

Jag hade en pratstund med min svärmor, som är rätt så 

 begåvad på att samla på...allt. Ja, hela gubbens släkt är. 

Utom just han då.

Tack och lov för det!

Men svärmor ja, hon sade att inte kan man kasta/ge bort något man fått

även om man nu inte råkade gilla det för man minns ju den personen när man ser föremålet.

Jag tänkte, men orkade inte börja argumentera att jag nog inte glömt 

någon människa som jag träffat som betytt något för mig - inte ens de som 

inte betytt så mycket. Jag minns människor väldans väl.

Vad jag däremot inte minns är saker de gett mig - eller om de ens gjort det.

Och framför allt tänker jag att jag absolut inte skulle vilja spara på 

något som jag inte gillar bara för att Den eller Den gett saken i gåva.

Då skulle jag ju bara påminnas om att den personen kanske inte 

riktigt kunde "läsa" min smak? 

Ja, i-landsproblem igen så det kommer ut ur öronen, men jag tänker mer

på att jag tror att de där sakerna man sparar av pliktkänsla, eller för att man borde,

eller för att man kanske kan behöva den faktiskt blir en belastning.

Inte bara i skåpet, i förrådet utan också mellan öronen på något sätt.

Men vi har ett underligt behov att samla på oss.

Jag städade upp i vårt medicinskåplåda idag och märkte att jag sparat på en 

hel drös med bandage som jag plockade med mig från min mammas medicinskåp

då hon tassade vidare - för 10 år sedan.

Sannolikheten att jag kommer att behöva ett halvdussin bandage är...pyttelitet.

Jag sparade ett, för eventuella nödfall, och lämnde resten in på apoteket.

De gör nu sedan precis vad de vill - och får - med dem. 

Så när det gäller "onödiga-och-fula" saker så har jag varit hyfsat bra på att rensa ut.

Men visst har jag varit (är?) lite svag för pynt och sådant.

Men det var i vintras när jag tog bilden ovan till en artikel faktiskt och

hade städat bort precis allt annat från bordet vid fönstret som 

jag slogs av tanken hur vackert fridfullt och skönt det avskalade egentligen var.

Även om jag då definitivt inte har den där "typiska minimalistiska stilen" med

släta och högblanka ytor så kan jag känna att även mitt hem vinner på att skala av, skala ner, 

skala bort. Framför allt känns det skönt. På ett förvånansvärt djupt plan faktiskt.

Jag är förvånad! 

Men glad! 

Ting har inget, eller åtminstone ett väldans löst, grepp om mig.

Och det känns riktigt bra! 

TALLSÅPA OCH MÅSSKRÄN...

Förmodligen är jag lite vriden och miljöförstörd sedan barnsben, men 

för mig blir det inte midsommar om inte kojan doftar av tallsåpa.

Eller blir och blir - klart det blir. Men å vad jag älskar doften 

av tallsåpetvättad stuga.

Det har jag roat mig med idag. Nu är det inte så att jag inte skulle ha koll på

när midsommaren är och fullt medveten att det är ett par veckor dit, men

min tidtabell ger inte efter att senarelägga midsommarstädningen.

(Vi kan ju kalla den så - faktum är att det är en vårstädning på samma gång.

Vårstädningen blev liksom inhiberad om vi uttrycker det så.)

Till midsommar kommer äldre grabben med flickvän och 

studiekompisar att invadera stugan. Känner att det är lite läge

att sopa (med såpa) de värsta spindelnäten bort.

Jag vet inte vad det här molnfenomenet heter. 

Det visar sig någon gång varje sommar. Solen skiner.

Men det kommer in moln som formligen slickar sig fram 

längs terrängen. 

Jag skulle så gärna vilja bli bättre på att 

läsa moln.

Kanske jag skall satsa på det som fritidsintresse i sommar?

Att bli bättre på moln.

Varför inte? 

Måsarna skränar ute på skäret en kilometer härifrån.

Svanarna har inte ungar än. Ejdrarna har slagit ihop sig två honor och 

har tillsammans åtta ungar. Igår hade de bår havsörn och trut ihop med sig.

Men ungarna klarade sig. Denna gång.

Skraken har fått 12 ungar och idag flög också talgoxens ungar ur holken.

Tärnan kommer mot kvällen och fiskar en stund i viken.

Allt är precis som det skall vara.

Och stugan - den doftar gott av tallsåpa.

Ja, allt är verkligen som det skall vara! 

TOMATER...

Det är en faslig mängd år sedan jag odlat egna tomater.

I år satsade jag stort och köpte hela tre plantor med tanken på att 

en alldeles fantastisk morgon någonstans i medlet av juli, om

sommaren blir varm, annars närmare augusti, kommer

jag att äta den där alldeles fantastiskt perfekta frukostmackan

med den alldeles galet goda egenodlade, solvarma, tomaten.

Det är ju därför man odlar egna tomater, right?

För så mycket ekonomi ligger det ju inte i det här inte...

När jag sitter och skriver det här så har jag lämnat tomatplantorna,

och allt annat också i sonens ömma vård och kört ut en sväng

till stugan.

Ännu för ett par år sedan brukade jag köpa massor med tomater 

från ett växthus (nästan) längs vägen för att de var så galet goda! 

Men för några år sedan så bytte odlaren ut tomatsorten hen odlade från

en alldeles gudomligt god tunnskalig sort till en tomat som har ett skal

tjockt som ett mindre pansar.

Visst, förstår jag att man som odlare behöver satsa på 

tomatsorter som bättre tål transport och lagring. 

Men när det alltid är på bekostnad av smaken, då blir jag så ledsen...

Jag begriper ju att odlaren inte kan leva på att jag, 

och några andra fjuttiga sommargäster,

köper ett kilo eller två gudomliga tunnskaliga tomater då de inte inte 

håller transport lika bra till de "riktiga kunderna" som pansartomater. 

Jag förstår ju det. 

Men tycker envist att det är synd.

Alltså har jag åter igen blivit en "tomatodlare". 

Huoh!

Örter har jag ofta "av bara farten", även om jag i år i en rusch av 

"minimalism" börjat ifrågasätta det. 

Familjen har ju under de år jag skrivit denna något seglivade blogg gått från

en fyrapersoners familj med många andras ungar som kommit och gått i mitt kök

till en tumistillvaro som ofta mer påminner om singeltillvaro då vi 

rätt ofta äter ute på restaurang och på olika håll på grund av tidtabeller och jobb.

Hmm...

Fast jag älskar ju örterna. 

Att smeka dem, dofta på dem, nypa en kvist eller två.

Men i ärlighetens namn så sköter jag bara mest om dem.

För att jag är van att ha dem.

Till sensommaren klipper jag ner dem och gör eget örtsalt av dem.

Bara det att jag har en enorm burk örtsalt kvar från fjolåret.

Kanske är det läge här att erkänna att de nog mest bara

tillfredställer ett estetiskt behov hos mig.

Och att jag alldeles tydligt gått på i ullsockorna när jag köpte örterna 

och gjort som jag alltid gjort.

Mera hmmm....

Samtidigt tänker jag att hela det här med minimalism-hypen lite slirat över på fel fil.

Man hittar hur enkelt som helst "hur man klär sig som minimalist" och

"vilka grejer skall man ha som minimalist" och då blir det ju lite avigt?

Men tanken med denna trend 

- som jag verkligen hoppas är mer än bara en trend -

är ju att inse att man kan leva gott på mindre. 

Och att kristiskt förhålla sig till sitt eget konsumtionsbeteende.

Jag var ju alldeles tydligt inte speciellt kritisk när jag strövande

bland örterna hos odlaren. Nu kom ju den insikten lite sent - men den kom!

Och det är kanske det som också räknas? 

Så här i början - att man blir kritisk mot vad man släpar hem.

För även om det är skönt att rensa ut all världens strunt som man har 

där hemma. Man skall ju också försöka se till att det inte rinner in 

nytt i samma takt.

Lämnar en vecka med mycket olika intryck bakom mig.

Härliga dagar med fysiskt arbete som smärtsamt påminner mig om muskler jag 

inte visste existerade. En härlig dag i Tallin. Och så ett par dagar med

inrikting på det mer teoretiska.

Ett par dagar på stugan för att - städa.

yuhuuuuu?

Men samtidigt en skön chans att rensa ut det onödiga.

För det finns.

Har man färre kvadrater yta är det än viktigare att 

rensa ut. Och inte släppa in nytt.

För onödiga grejer är - just onödiga.

EN AV DE VACKRASTE SOM FINNS...

En stor nackdel med att jobba med växter just för att man älskar växter är den

att man rätt snabbt privat blir mätt på vad man vill ha hemma själv.

Jag kan föreslå det ena finare än det andra åt någon annan, men 

när jag själv står där i plantbutiken och skall ta något med hem.

Då blir det plötsligt svårt.

Det här är säkert ett dilemma som känns igen inom många kreativa genres.

Man blir lite fackidiot och samtidigt som man vill ha,

så vill man inte ha. Låter helknäppt, jag vet.

Men en (stackars) blomma som alltid får mitt hjärta att klappa lite 

fortare är Agapanthus. Afrikas Blå Lilja.

Numera lär den ha det svenska namnet Kärlekslilja vilket ju 

är fint, det också.

Men i namnet Afrikas Blå Lilja finns en längtan, en dröm, en mystik

som tilltalar mig. 

Jag vill känna att denna främmande exotiska fläkten här

uppe i den så avlägsna kalla Norden också låter som en exotisk fläkt.

Kärlekslilja blir lite som kärleksört - 

och den växer väl på var och varannan bakgård?

Ja, men ni förstår? Att vardaglisera en ändå 

rätt ovardaglig växts namn blir bara fel.

Det försvinner något av stämningen. 

Så tänker jag.

Nå ja...

Jag köpte min första Agapanthus  i medlet av 1990-talet.

Sedan dess har min kärlek till denna blomma bestått.

I går kväll hade gubben samlat ihop några gamla kompisar för att bada bastu hos oss 

och en av dem, en dansk, kände genast igen blomman för att hans fru

också hade dessa blommor som sin ögonsten.

Dock hade hon en ännu starkare orsak - hon hade som 

barn tillbringat många år i Afrika. 

Att ha ett levande minne som denna blomma från den tiden.

Kan inte bli vackrare.

*

Om jag så måste ge upp alla andra blommor i världen

skulle den här stå bland de sista.

Så vacker i sin enkla skönhet är den.

Tycker jag.