ENSAM...


....här.










Jag tror på allvar att det är här min själ bor,
det är hit den rymmer när jag känner mig rotlös och vilsen.

Det är hit jag behöver ta mig för att hitta den igen.

Min själ.

(eller någo´)





SKOGEN OCH SKÄRGÅRDEN KALLAR - ÄN...


...det må nu sen vara att det inte är så många plusgrader som orkar visa sig på termometern.
Längtan dit finns ändå! 

Har några lite mer intensiva dagar här nu, lite klockan runt faktiskt så till slutet av veckan 
har jag samlat åt mig mer skriv- och planeringsjobb som jag lika väl kan göra från stugan! 

Längtar, längtar...


Jo, jag vet ju att hon här kommer att ha just den där lite uttråkade minen medan jag sitter 
och låter fingrarna dansa över tangenterna, koncentrerar mig med en rynka mellan ögonbrynen,
och funderar och tänker och suckar och gör om.

Men vi är där ute i skogen, och när helst jag känner att det behövs en tankepaus
i frisk havsluft, kan vi ta oss ut på en sväng i naturen.




Jag vet inte om jag önskade ha tystnad och stillhet i mitt liv
jämt, att den sortens tystnad skulle bli en norm och min vardag.
Jag tror inte det. Men jag vet inte.

Men jag märker absolut när jag varit i för mycket sorl och det varit för mycket brus en tid.
Då slår "längta-knappen" till naturen på och börjar alarmera.

Efter min utmattning händer det så mycket lättare, fortare och snabbare än innan att 
jag längtar efter, eller behöver det där tysta lugnet. 

Jag försöker vara lyhörd, och efter möjlighet, ordna min tillvaro så att det blir en
balans i mig. Alltid lyckas det ju inte, men försöka duger! 
Och jag vet ju inte om jag någonsin får tillbaka min forna tolerans
för oljud, brus och ståhej.

*

Jag hör ju till de lyckligt lottade som faktiskt både har möjlighet och känner
att jag kan vila ut och ladda mig - och trivs väldigt bra i tystnad. 
Men de som inte gillar tystnad och avskildhet - hur laddar de upp sig när
man bränt sig lite i botten?

När en egenvald tystnad och stilla egentid inte känns naturlig och befriande?
Hur gör man då?

När skog och skärgård inte är ett alternativ?
När inte det fungerar?

Så på det sättet är jag faktiskt glad att jag vickar lite mer över åt det 
introverta hållet, för det är så "enkelt" att ladda upp sig, 
vila ut, andas.
Bara att vara själv. Gärna i lite tystnad, då.
Och det är ju inte så krångligt att få till.


Sådant kan jag fundera på ibland.

Ja. 






ETT KALAS SENARE...


...är det absolut skönaste att få kasta fötterna upp på en stol, medan
man själv sitter på en annan - på behagligt avstånd från den fötterna
befinner sig på, och bara vara!  

Jag inser att jag är så där extremt dålig på att fota in action, det vill säga när det
händer kalas-saker. Som när champagnen korkas, eller såsen hämtas till bordet.
När gåvopaket bänds upp. 

Kanske beroende på att jag då oftast agerar servitör, underhållare,
arrangör, kock och dekoratör - oftast på en och samma gång.

Ja...man har ju tilldelats en del roller i livet liksom...




(Och grodan på bilden har en alldeles egen historia - kanske jag drar den för er någon vacker dag)

Men här i paketet fanns en liten överraskningspresent för grabben.
Ända sedan vi i juni i år var och fotade på ett närbeläget flygfält för småflygplan
så visste jag.
Vad han skall få till födelsedagsgåva av mig. 


Lillungen min är ju inte så där himla bra på det där med att önska sig saker - ting.
Det är faktiskt inget aktivt val han gjort - han bara är sådan. 
Och vad sjutton skall man hitta på åt någon som är nöjd med allt han har
(jo, i-landsproblem sannerligen, jag vet...)
när man ändå så innerligt gärna vill ge något att minnas.

Så då kom jag på det! 


I det stora paketet gömmer sig minsann två kort av kreditkorts-storlek.

Det ena får man en stillbild- och videofilmning för.
Och för den andra ett fallskärmshopp minsann.

Det finns liksom inte i min värld att jag skulle dokumentera det, själva hoppet,
inte med min höjdskräck! Men jag kan stå på marken och heja på.
Och fota landningen.

Tryggt på jordytan. 



Han älskade det! 

Så någon gång i vår ser vi honom dala ner från himlen som ett löv.

Och hoppeligen landa lika fint (och tryggt) på marken....

Fly high, my son! 



PPPSSSSSTTT......


...ja-a vet ni.
Det här är en alldeles speciell dag.

Jag är ju inte av den typen som bakar så det står härliga till.
Nej, jag gör det ytterst sällan.

Och när jag gör det - då finns det synnerligen vägande skäl bakom.

Men så mycket vet jag om bakverk att 
mjöl, socker, lite kakao, vaniljsocker och ägg...


...och smör! 

Då kan det inte bli fel! 


Inte kan det bli fel heller om man 
rör ihop något av parmesan och oliver.

Nej, nej.... och inte en massa annat jag småttat ihop 
under gårdagen.

Det är absolut något på gång.




Ja, men så ÄR det ju! 

Han som hängt med här på bloggen sedan han började skolan, typ. 

Han går och blir inget mindre än myndig minsann! 

Eller hur?
När hände det liksom???

Så tänker jag och kunde inte motstå att köpa

DENNA:




åt grabben.

Ja, nu blir det väl senast dags att döpa om honom här på bloggen.
Ni som hängt med ett tag vet ju att han är Lillungen.

(Tips på nytt blogg-smeknamn åt honom?
Eller så får han leva med att vara Lillungen i eviga tider....)







Jag menar, det är ju lite galet hur länge han hängt med här på Tuvull.
Han hade ju precis börjat grundskolan då när Tuvull startade.

Och den äldre av mina grabbar hade precis då blivit student, pluggat en kurs eller så
 och tassade in i armén. Och nu är Lillungen där i lite samma sits. 

Samtidigt som jag tycker att allt det där var alldeles nyss, 
så tycker jag att det är tusen år sedan dess.
Något säkert alla (föräldrar) känner till.

Tiden som begrepp bara spelar små spratt emellanåt.



Men strunt i det för tillfället. Vi tar de filosofiska tankarna 
om tid och rum och barn och den biten en annan gång.

Nu är det verkligen en dag att njuta och vara i stunden i.

Allas vår lillunge blir myndig.

18 år minsann! 

*

Och ja...Jonatan - jag älskar dig så - du är så himla fin! 

LUV JU! 


HUR DET SEN GICK...



...med att vara off-line i dagarna tre.

Det gick ju inte speciellt bra alls. 
Först bara "måste" jag ladda upp en bild på Facebook med lilla Aida som 
verkligen förstår sig på det här med fredagsmys. 
Bara hon får andan så kan resten av hunden vara under hur många täcken som helst.
Desto fler, desto bättre...

Så jo, jag skuttade väl in en sväng där på fredagskvällen och bara ja...
...alldeles snabbt bara! 


I morse då?

Ja, alltså jag planerar ju en liten 18-årings middag och hela det köret 
här endera dagen, så jag bara behövde, absolut snabbt bara, checka upp
en grej från ett recept.
Och när jag nu ändå var inne på nätet så kunde jag lika gärna checka upp ett 
par andra saker också.

Ja, men ni hör ju hur det går?!!

Det går inte alls bra. Att vara ouppkopplad.

Jag skulle faktiskt bara svara på ett meddelande på fejan - och det går sååå mycket enklare med
tangentbord än att knäppa på telefonen.
Jag skulle faktiskt bara alldeles snabbt kolla hur lång den där ena 
vandringslänken som jag tänkt ta mig an nästa gång är, planera lite tidtabell och så.

Bara alldeles snabbt.

Och när jag nu är "där inne" så kan jag ju checka nyheterna på samma gång.
Så slipper jag se dem på TV sen...

Ja...

...min tanke var väl fin, men det gick nu så där sen i praktiken.


Bara att inse att man, eller jag åtminstone, i praktiken lever med ena tassen
i den verkliga världen, men minst lika mycket har man den andra tassen i den 
virtuella världens soppa.

Jag har i och för sig inget emot det. Jag gillar det digitala, så det var inte därför jag ville
ha en paus, utan mest var jag nyfiken på vad som skulle få mig att öppna datorn.

(Ja, någonstans kanske jag tvivlade att jag kunde, eller ens ville,  hålla datorn stängd
i tre dygn.)

Men min, synnerligen ovetenskapliga, lilla test gav mig de svaren att de gånger jag valde 
att öppna locket var för att 
a) kolla upp något, som att slå upp i en bok som jag just nu inte råkade ha.
b) vara i kontakt med någon verklig person som frågade mig något och som jag vill svara.
c) att dela med mig av något jag upplevt.



Som denna situation; vid tiden för morgonförmiddagskaffet  hade detta lilla rådjur 
smugit sig in i trädgården för att palla lite äpplen. 

Bilderna knäppte jag genom fönstret för att inte skrämma iväg råd(d)-djuret
och få det att rusa iväg åt fel håll.

Ett stenkast härifrån har vi Finlands största vägkorsning, så ja...just dit vill man
ju inte att något djur skall ta sin flykt.

Djuret tog dock en sundare riktning och skuttade mot tryggare marker 
som finns åt andra hållet från vyn ovan.
Här finns rätt så stora områden med obebyggelse.
Ja, det ordet finns ju inte på riktigt, men området är inte byggt, men inte är det
naturområde heller. Mer som områden som ligger och väntar på...nåt.

Mer hus - förmodligen.

Men än är det igenvuxna åkrar och små skogsgläntor som verkar ge dessa
"vildingar" skydd och livsrum nog.

*

Under sommaren har här funnits en räv med ungar (någonstans). 
Ja, förmodligen var det den som tog Cajander - kråkan, ni minns?

Mårdhundar finns här och fasaner. Till och med en vaktel har slagit
sällskap med fasanerna vilket är skoj.
Så hoade kattugglan i granen här precis utanför ett par kvällar sedan.
Såg den när den lyfte och seglade iväg i mörkret.
Och harar...ekorrar...fast de är nästan urbana var som helst.

Men ja, det finns så mycket mer vilt nära inpå här
än när man bor mer på landet, känns det som.
Fast det är ju som med människor...vi är närmare varann.
Djuren här är också närmare oss. 
Vill det de eller inte.

*

Och lite så tänker jag om det här med att vara uppkopplad också.

Vi behöver vara det - vill vi det eller inte.
Och precis som de vilda djuren här så anpassar vi oss
och det blir det nya vanliga.

Kanske just därför falerade min tre-dagar-utan-dator-test, för att det 
blivit den nya normen. Att det inte är någon medvetet aktiv handling "att gå in på nätet".
För på något sätt är man där hela tiden - kanske via telefonen. 
Att man lyfter på locket till sin dator är inte något mer än att man 
väljer en annan kanal att "vara där".

Som att ta spårvagnen istället för att gå.

Ja. Jag tror inte jag behöver testa detta fler gånger.
Jag både vill, och tycker om att vara på nätet.
Och jag får svar på så många av mina frågor, så enkelt.

Kanske jag nästa gång skall testa på hur mycket tid det skulle ta 
för mig att ta reda på det jag varje dag behöver googla mig fram till på
det sättet man gjorde innan...nätet.

DET kunde bli ett skoj test!