VAKNA I KRAVLÖS STILLHET...

Alltid har jag behövt tanka stillhet, det är så jag är.

Men under några år här innan blev behovet nästan fysiskt. 

Det gjorde ont av längtan när jag inte ofta nog kunde nå denna tysthet. 

Vara i den, andas.

Desto mer snabb min vardag blev, desto mer längtade jag. Många år lyckades jag uppehålla någon slags balans i det där. Hets och stress och stillhet och tystnad. 

Som ett gungbräde som gungade på. År efter år. 

Tillslut hände något och jag började känna en djup rastlöshet i  mina stunder av tystnad, 

samtidigt som jag kunde längta mig sönder efter dem. 

Det var väldigt turbulenta och motstridiga känslor. 

Jag tyckte att jag inte var effektiv nog  när jag ville ha denna stillhet och tystnad och 

samtidigt kunde jag känna stress för att tiden i tystad och stillhet inte skulle fylla min kvot fullt ut.

Det jag saknade och behövde mest blev nästan en stressfaktor i sig.

Och det är ju ohållbart. 

Någonstans inom mig visste jag ju att det inte går att hålla på. Länge klarade jag stressen och kraven genom att fokusera på stunderna av kravlös stillhet - ofta ute på dessa klippor.

De har varit - just en klippa - i mitt välmående.

Jag gick aldrig in i väggen, jag mer som pyrde mig sönder till aska. 

Jag kunde känna hur något vittrade sönder inuti mig och jag hade svårt att andas djupa andetag.

Det gjorde ont helt enkelt. Och behovet att få vara ensam ökade. 

Det var som om jag klarade av mitt synnerligen sociala jobb, men sedan var det stopp. 

Hörde mig tacka nej till vänträffar och middagar, inte för att jag inte ville träffa dessa människor.

Nej, nej, jag älskar mina vänner djupt och innerligt. 

Jag bara inte hade kraft kvar - att vara social - på min fritid.

Men det var ju inte så jag är. 

Nej, jag ville inte känna mig som ett offer i tiden.

Jag vet att jag är både uthållig och envis, bra på att få saker gjorda. Gillar utmaningar.

Men något gick snett. Jag vill inte skylla på någon, på omständigheterna, på livet.

Och jag vägrar känna mig dålig för att jag inte höll ihop. 

Eller ja, för att jag kanske tog åt mig för mycket av alla krav på ett 

så personligt plan att det smulade sönder mina reservoarer av kraft.

Jag kunde aldrig ha varit annorlunda än jag är.

Det är ju så - man är den man är. 

*

För snart ett år sedan hoppade jag av mitt ekorrhjul.

De finns de som säger att det var modigt gjort. Eller dumt, är kanske det som de tänker.

Jag vet inte. För egentligen hade jag inga val.

Jag hade släppt utmattningen så långt att det fanns inga val.

Eller jo, jag hade kanske hållit ihop ett halvår, ett år till och sedan insjuknat ordentligt.

Hade det varit ett alternativ?

Nej, så mycket självkännedom har jag ändå lyckats samla på mig under mina år på jorden, 

så många har jag sett gå under, tappa greppet totalt. Jag skulle inte bli en av dem.

Så skör och orkeslös i själen som jag kände mig var illa nog.

Så tänkte jag. 

Jag skulle sova ut en månad och sedan tänkte jag att jag skulle vara okej igen.

Full av energi och ork och lust och nyfikenhet.

Det gick inte riktigt så.

Min månad av sömn blev till många månader av långa nätter. 

Tio, tolv timmar sömn.

Varje dag! 

Mitt blodtryck var för högt och jag hade svårt att orka läsa längre texter.

Att läsa en roman var uteslutet. Det gick bara inte. 

Jag kände mig rastlös och lite rädd. Skulle jag aldrig bli som jag en gång var?

De gånger jag behövde ha väckarklockan att ringa för att jag skulle iväg tidigt så

vaknade jag med hjärtklappning. Det var obehagligt. 

Skulle jag alltid känna såhär?

Jag insåg att jag nog ändå släppt utmattningen längre än jag trott.

*

När jag idag sätter mig nere vid min gran där vid klippan och kan lite undanskymt följa med fågellivet i viken är det med en annan känsla än under de senaste åren.

Förr var det mitt andningshål, mitt ställe på jorden där jag kunde vara kravlöst och 

tanka den så livsviktiga stillheten. Det var dit jag längtade mig sönder när

mailboxen var full av obesvarade mails, när ringbuden regnade över mig och

målsättningarna blev onåbara. 

Nu, äntligen, nästan nio månader senare kan jag äntligen känna att 

jag sätter mig där på min sten som en annan människa, som den jag engång var.

Som är lugn, stabil, nyfiken, ivrig, glad, utvilad och energisk.

Nu sitter jag där för att jag njuter så av det.

Inte för att jag måste få mina reserver påfyllda. 

Jag har inte längre ett ständigt tryck över bröstet.

*

Det tog mer än en månad. 

Det tog nio.

Som när en ny människa blir till.