PÅ JULMARKNAD FRÅN BRUK TILL BRUK

Jag har ett stort gap i min julmarknadserfarenhet pga mitt tidigare jobb. 

Under åren i blombutiken var det så stressigt dessa veckor innan jul att jul-

marknader och julkonserter var lite sådant som jag insåg att jag får gå på när jag

blir pensionär. Eller byter jobb. 

Nå, det blev ju det senare, men inte för att min iver att gå på julmarknader

ökat speciellt mycket trots det. Och jag vet egentligen inte varför. 

För det är ju trevligt att besöka julmarknader. 

Min kompis och jag styrde denna gång till Mathildedal bruk knappa två timmar 

från Helsingfors västerut. 

Har besökt (läs kört igenom) det gamla bruket under somrarna nu och då. 

Men en gammal bruksmiljö kan väl inte bli en bättre fond för julmarknad! 

Lämpligt inför helgen hade det snöat lite snö så det utlovades lite ljus 

även på marknivå. Inte bara novemberbrun jord. 

Och visst är bruksmiljöerna alltid fina, men när man ordnar en 

julmarknad så kunde man ju ta och satsa lite. Det där pyttelilla

till för att få det riktigt fin. Lite mer ljus-slingor. De är ju ändå av LED så

tar inte ens så mycket ström. Och även om de flesta ser lite besvär för

att få sina försäljningsstånd fina och lockande, så finns där tyvärr en 

eller annan försäljare som inte alls anammat det här med estetik och 

drar ner på julstämningen så det gör ont i julnerven hos en estetiker. 

Av förståeliga skäl har jag inte riktat min kamera mot de försäljarna som 

lägger fram sina försäljningsgrejs i plastlådor (!). Lådorna är förvisso helt klart 

praktiska att transportera något i, men jag skulle aldrig någonsin köpa

något alls av en försäljare som inte ens försöker få det vackert och passande

i marknadens tema. 

Jag kan bli helknasig också över dammsugspåseförsäljare på 

höstiga skördemarknader. 

Ugh! Jag har talat! 

Däremot vill jag lyfta fram en synnerligen skicklig kransbinderska. 

Jag har ju själv, som sagt, någon liten erfarenhet att binda kransar och

brukar ibland binda mina egna kransar, men i år har det inte blivit av. 

Så när jag fick syn på dessa kransar slog jag till. 

Blev och talade med binderskan och hon berättade att hon numera är

pensionär, efter 40 år i blombutiks/trädgårdsbranschen, men drygar ut kassan 

med kransar till jul. 

Och fina kransar hade hon! 

Det var först när jag kom hem som jag märkte att de här kransarna

inte var bundna på en halmstomme, vilket är vanligt för att få

den jämnt runda och fylliga. De här var ett fantastiskt

hantverk! Men så fanns där ju också tiotals år av erfarenhet bakom. 

Imponerande av den lilla tanten med rullator. 

Hatten av och djup bugning för hantverket som syns

bäst när man vänder på kransen och kollar baksidan.

Det är där yrkeskunskap och -stolthet syns. 

Sedan blev det att ta sig till följande bruk, Fiskars bruk. 

Eftersom jag är smått förtjust att välja småvägar istället för att ta

den snabbaste versionen, så blev det att vi körde

längs smala och ställvis rejält hala vägar från Mathildedal till

Fiskars. Förmodligen var vägen vi valde på sina ställen en

gammal vägsträckning som kurvade genom odlingslandskap

och skog från det ena bruket till det andra. 

Skall lägga vägen på minnet, för där kan finnas fina foto-ställen

framåt våren när de gamla knotiga alléträden som fanns kvar här och 

där börjar sin lövsprickning. Och när hagarna fylls av betande djur. 

Men julmarknader var det ju nu det skulle handla om! 

Längtan till våren tar vi senare! 

Jämfört med Mathildedals julmarknad så hade Fiskars lite mer

matnyttigt, om man säger så. Med tyngdpunkt på  m a t . Och så fanns "min" ostleverantör där.

Mannen som säljer den godaste parmesanosten jag någonsin

smakat på. Och jag har minsann ätit parmesan i mina dar...

Men även här i Fiskars var min kompis och jag rörande eniga över att det kunde ha

varit lite mer belysning, alltså julljus, i omgivningen. En liten ljusslinga

runt försäljningsbordet räcker inte riktigt till att hålla mörkret på håll. 

Men summasummarum; hem kom jag med ostar och

getmjölksbakade bullar, starkaste chilivitlöken till grabbarna mina, 

sockor till gubben (de har en liten färgdefekt, så en stund kanske

han tror att jag faktiskt stickat dem själv...) Heh. 

Men lite var vi inne och snusade på tanken att åka till 

Köpenhamn på julmarknad nästa år. Där har jag en gång varit och 

det var stort, det var ljust och det var meget godt! 

Nu tror jag att jag måste gå och tulla på den där ena osten.

Bara en alldeles liten, liten bit. 

EN GAMMAL ÖVERGIVEN EN

Efter att jag flyttat har jag lite längre väg till min absoluta favoritplats

då jag har en stund över att ta en promenad och vill uppleva gammal skog. 

I den nordöstra delen av Helsingfors centralpark finns ett område som lämnats

att med tiden bli en urskog. Där har naturen fått ha sin gilla gång redan i 

årtionden utan att människan blandat sig i dess väsen. 

Något tag skall jag ta med er dit! 

Det är magiskt där. 

Men alldeles intill parkeringen finns en gammal tegelbyggnad som

med största sannolikhet hört till den intilliggande gården, Tomtbacka, som 

numera ägs av Helsingfors stad och som är en djurgård med Highland cattle-kor, höns 

och grisar. Mycket populärt utflyktsmål för barnfamiljer. 

Men tillbaka till den gamla byggnaden. 

Jag vet faktiskt inte vad den använts till. Eftersom den har bara stora öppningar

uppe på det man kunde kalla övre våningen,  förutom 

en alldeles vanlig dörröppning i marknivå,  så undrar jag om det kan ha varit en tork 

av något slag? Hur som helst så har den stått övergiven sedan länge. 

Ibland när jag gått där förbi under höstarna har jag beundrat det fina

vildvinet som täckt in hela ena gaveln och lyst så rött och grant. 

Det är ett tag sedan jag varit här senast, men nu var det bara tegelväggarna som

stod kvar. Allt det övriga hade brunnit upp. 

Takbalkarna hade rasat och blivit till förkolnade skelett. 

Antar att byggnaden varit ett tillhåll för - tja, någon eller några. 

Av de uppbrunna saker som fanns kvar kunde man känna igen en

gammal sängstomme, en så kallad "heteka". Och någon märklig 

byggnation som såg ut som en grill som man skarvat till lite 

mer hyllor och krokar. Omöjligt att gissa. 

Men det sätter ju igång ens fantasi. 

Har någon faktiskt försökt bo här? Ha ett tak över huvudet, 

och väggar till skydd för vindarna? 

Eller var det bara ett ställe där eventuella missbrukare

valt att samlas? 

Det är ändå långt från all allmän transport så känns att

det skulle vara lite onödigt utmanande att släpa sig ut hit till 

ingenstans när det säkert finns andra platser att träffas på

närmare håll till...ja allt. 

På något märkligt sätt fascineras jag av de outtalade berättelserna som finns. 

Men som förmodligen aldrig blir berättade. 

 

FREDAG, SKÖNA FREDAG

Har haft en riktig skit-vecka, i ordets rätta bemärkelse. 

Fick någon magsjuka ihop med mig och stundvis hade jag så ont i magen 

att det till och med gjorde ont att andas riktigt djupa andetag. 

Uff...länge sedan jag haft något sådant ihop med mig. 

Sedan vaknade jag med igenmurade ögon och en obestämd känsla

i kroppen, flunsa eller inte flunsa - det är frågan! 

Jag vill ju verkligen inte bli sjuk nu, på jobbet har vi årets hetsigaste tid,

och dessutom skall gubben om någon dag ge sig ut på en rejäl resa

och vara borta nästan till jul. 

Har inte börjat rota i kistan med julgrejer än och även om nu gubben

inte hör till de mest ivriga julförberedarna så inser jag att i år

är jag ensam hemma största delen av adventstiden. 

Gud så skönt! var faktiskt min första reaktion.

Förstå mig rätt, jag vill ju nog ha gubben tassande här tillsammans 

med mig i vardagen, men eftersom han avskyr detta mörker går han 

omkring och tänder alla lampor som finns i huset (lite el-kris hindrar

inte honom nämnvärt) och jag älskar denna skymningstid som 

är så omfamnande och kravlös. 

Jag har ju en mängd mysljuspunkter men det räcker liksom inte

till för honom, så ett par månader i året går han och tänder och jag och släcker. 

På något sätt ser jag fram emot min alldeles egna adventstid. 

Och i morgon skall det snöa. 

 

TIDENS GÅNG...

 Ibland roar jag mig med att hoppa tillbaka i tiden här på bloggen och läsa något

helt random inlägg och nästan alltid slås jag av tanken att det var ju "nyss" jag började blogga och

samtidigt känns det som en livstid sedan de händelserna jag beskriver. 

Som då i bloggen begynnelse när det tydligen var snöstorm i början av november och 

lillungen bara kom in för att byta torra kläder innan han begav sig ut för att leka i snön igen. 

Om inte han lyckades lura med sin storebror också, den gången. 

Heh...nu håller de nog sig helst inomhus i dylikt väder, och om de måste ut

så slår de upp rockkragen och drar ner mössan, tar på sig en lagom bister min och 

går målmedvetet vart de nu sen är på väg. Så där som man gör. 

Jag var förresten med fyra av mina barndomsvänner på Povel Ramels 100-års konsert

här i veckan. Vi är alla skolkompisar och följaktligen av samma utmärkta årgång. 

Att vi blivit i tidig barnaålder så Ramel-frälsta har vi nog att tacka en av kompisarna i gänget. 

Eller egentligen hans pappa som var vår musiklärare de första sex åren av vår skolgång. 

Och vi var alla sådana som började sluka böcker rätt tidigt, så vårt ordförråd kanske

hade fyllts på tillräckligt för att begripa (en del) av Povel Ramels fantastiska 

ordkonsteri. För han var ju en akrobat bland bokstäverna. Och noterna, inte att förglömma. 

På konserten märkte vi att vi alldeles tydligt var bland de yngre i publiken. 

Viskade till min kompis att det var då uppfriskande att för en gång skull var den

som sänkte medelåldern. Numera känns det ibland som om det allt oftare är tvärtom...

Missförstå mig rätt, jag har inte egentligen något alls emot att åldras. 

Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt. Så där befriande. 

Samtidigt inser man ju att det här är en sådan där mellantid, man är

hyfsat frisk, vad nu det har blivit lite längre ner till golvet...

(Ja, ja..jag  m å s t e  ta tag i det här med yoga på allvar igen...) 

 

Nå, nu skall jag sluta babbla här och gå och förbereda farsdagsmiddagen. 

Hörde att det är ett par pojkar på väg hitåt för att fira farsgubben sin.  

Fniss...år 2008 skrev jag såhär om mina söner: 

"Sonen (den äldre) har själv nångång påstått, mätt och belåten uppkrupen intill en sprakande brasa, att han tänker minsann bo hemma tills han är 35 - hans lillebror är ännu värre; han skall gifta sig med BÅDE Jenny och Johanna, och de skall alla bo här hos oss!!!! HA! En kärleksfull spark i ändan, pussåkram, och lycka till i livet är mera min melodi;).

Hur jag sedan skall hantera eventuell separationsångest efter dessa buspojkar, det är den dagens bekymmer..."

Och hur märkligt det än låter så gick det ju bra med separationsångesten efter 

sparken ut från boet, isynnerhet som de fortfarande gärna landar på en middag 

hos mor och far lite titt som tätt. <3. 

Och med det sagt skall ta och fixa till lite vitlökspotatis, rödvinssås och 

lamm med ännu mera vitlök. Ingen normalt funtad människa kommer 

att vilja vara i närheten av oss i morgon. Tur att jag inte har annat 

inbokat än däckbyte och utforskandet av en nyupptäckt naturstig i närheten. 

Ha en skön söndagskväll alla. Ta vara på varandra. 

MILDA NOVEMBER

 

En murrig novemberfredag. 

Sitter hemma och har en ta-itu-med-projekt-dag. På mitt brödföda-arbete börjar nu

årets hetsigaste och mest stressiga period alldeles i dagarna, så jag vill gärna städa undan

projekt som jag sysslar med som freelance. 

Börjar dagen med att koka det där viktiga kaffet, sätter på lite klassisk musik som inte 

pockar på uppmärksamhet. En sådan där fokus-spellista som precis lagom söndrar tystnaden i 

huset, men utan att det som sagt kräver att man "lyssnar". 

Det är speciellt milt idag. Tolv grader plus. 

Egentligen har det inte ens varit rejält kallt ännu denna höst. 

Klockrankan som jag har på balkongen klämmer fram nya knoppar fortfarande. 

Och skickar iväg nya rankor. 

På sitt sätt är det skönt. Jag tycker om milda november. Vinter lär det komma trots allt. 

Men ändå är det ju ett tecken på att allt inte är helt som det skall vara med klimatet. 

Och det vet vi ju i och för sig, men ändå är det kanske de där små ändringarna som kommer

nära inpå som gör att man reagerar mer än då man läser nyheter och statistik om uppvärmning, 

hur en halv grad påverkar hit eller dit. Framför allt när den riktigt stora påverkan förmodligen ligger

i framtiden. Och människan har väl aldrig varit speciellt bra på att ta itu med framtida problem. 

Vi har fullt upp med att göra samma misstag som man från historien vet inte är så smarta. 

Nå väl, på kort sikt. I min lilla livsbubbla gillar jag ju milda november. 

Gillar när min klockranka blommar i november, men hajar till när jag läser att det i 

Finland bara 4 gånger sedan 1959 (då man började föra digital statistik) har varit grader på

+ 13 °C. År 1999 var ett sådant år. 

Och så åren 2015, 2020 och 2021. 

Alltså är Milda November en ny norm? 

De freelance-projekt jag skall försöka hinna beta av idag, eller senast under helgen, har

också med natur och klimat och ekologi att göra. 

Det är egna skriverier, lite översättning och så ett litet projekt som tangerar

både skog och foto vilket ju hör till mina absoluta favoriter bland ämnen.

Men mer om det sedan om/när det blir något av det.  

Att sätta sig så här en stund vid bloggen är en skön inkörsport till annat skrivande. 

Mitt bästa sätt att komma in i någon slags skrivmood. 

Nu skall jag bara ta nåt att äta också, efter kaffet här innan, och så är det dags att kavla ärmarna och börja jobba. Ute har det slutat regna. 

I morgon skall det vara sol. Sol och närmare + 15°C.

Du milda november!