EN GAMMAL GODING

 

När min äldre grabb var en liten knodd så åkte vi ibland på somrarna

och hälsade på hos hans kusiner som bodde somrarna på en ö i Saimen i syd-

östra Finland. Därifrån var det en bra bit till butiken och dessutom var

det en halvtimmes rodd innan man kom till stugan. Stugan hade inte el, men nog

både spis, kyl och en liten frys som gick på gas.

Ni hör...i sommarvärme är det inte läge att  transportera glass, inte ens i kylväska, 

så då kom jag på att om man köper vaniljsås som går att vispa och smulad Daim i påse

så med lite vispande (för hand) och en lagom lång väntan att det skulle frysa så fick 

man till någon slags glass i alla fall. 

Nå, under åren föll detta "recept" i glömska, men i julas när jag lagade en efterrätt som 

bestod av pepparkakssmul på botten, på det en klick kondenserad mjölk, på det

en klick vispad grädde och så lite frusna tranbär som pricken på i. 

Mycket gott - och enkelt - men det blev en del vispad grädde över

och också en halv burk kondenserad mjölk. Eftersom jag kände att

det vore synd att slänga - så gör man inte med mat - så rörde jag ihop

grädden och den kondenserade mjölken, hällde det i en liten frysask och

slängde in det i frysen. Och glömde bort den. 

Tills häromdagen när gubben gnällde över att det inte fanns nåt sött här hemma. 

Försökte påpeka att JAG fanns ju, men nu var det inte just den sortens sötma han var ute efter.

Nähe...men då kom jag ihåg vad jag hade i frysen! 

Serverade en skål med "hemlagad glass" och gubben spann värre än våran katt.

- Det här är ju den godaste glassen jag ätit på länge, hojtade han från sin TV-fåtölj. 

Och även jag, som inte är en stor glassvän, smakade på det. Och ja, men jaaaa! 

Det var ju knasgott! Just så där fylligt gräddigt som jag tycker glass skall

vara de gånger jag äter glass. 

Nu hade jag kvar en burk kondenserad mjölk i skafferiet och en vispgrädde som

strax skulle bli "bäst före" så jag fixade lite mer Mycket Enkel Hem-

lagad Glass. Den här gången hade jag i lite hackad Daim för att få lite krisp. 

Hade ca lika mängd grädde och kondenserad mjölk, vispad blir mängden kanske

dubbelt med grädde. Men det är nu inte så noga. Mer vispad grädde blir den mindre söt,

så bara att fråga sig hur mycket söthet man vill ha. 

Kan hända att jag är den sista personen på jorden som kommit på det här, 

men om det finns en till som har en trött vispgrädde i kylskåpet, men inte 

riktigt har lust att ställa till med bak- eller plättkalas, eller vad man nu gör

när grädden strax börjar surna. Ja, kanske det här är ett alternativ? 

Mycket lämpligt att ha i frysen. Just saying! 

Kram från Maggi

EN SVAL VILSAM TOMHET

Och ljuset som sakta återvänder. 

Jag brukar tycka att januari och februari är mina "jobbiga" månader. 

Det är kallt och mörkt och snö och...sade jag kallt redan? 

Även om jag är en person som gott klarar mig utan en massa "happenings" så

kan till och med jag tycka att januari och februari är smått sega månader. 

Här om dagen så bjöd kvällen på en fin solnedgång. Jag var på annat håll, och

hann precis hem för att hinna knäppa en bild av himlen från balkongen. 

Under den mörkaste tiden går solen ner bakom husknuten så att nu när jag igen kan 

njuta av det från balkongen betyder ju att ljuset återvänder. 

Man vet ju det, men lika fint ändå varje år. 

Det ligger en vilsam tomhet över hemmet. Julpyntet är bortstädat och

naturen därute andas också en stillhet, det är inte bara svalt, det är kyligt. 

Kallt.

Buketterna jag fick till min födelsedag är ändå ljuvligt puderrosafladdriga. Precis

så där som längtan efter våren är. 

På tall om blommor. Jag älskar alla vinterns lökväxter. Att se något

växa och utveckla sig till något blommande är alldeles underbart. 

Nu håller ju till exempel amaryllisen inte alla gånger samma tidtabell

som julen. Främst de man köper som skruttiga lökar bara, utan början

på synligt liv alls. Numera tänker jag mer på dem som vinterblommor, 

gör inte så mycket om de inte slår ut exakt klockan fem på julaftonen. 

Men oftast väljer jag amaryller som inte är så där jättejuliga. 

Då känns det inte så "viktigt" om de slår ut till jul eller i

medlet av januari. Kanske de till och med gläder en mer då? 

Och kanske jag kan tycka att de här blekare, de i rosa, 

är vilsammare såhär i det bleka vinterljuset? 

Nu skall jag ta och hasa mig mot köksregionen och börja med

middagen. Laksoppa skall det bli idag. 

Så dä säger jag bara: 

Kram från Maggi

ETT NYTT ÅRTIONDE...

Så är det, när man minst anar det så går man och fyller jämnt och tassar in

i en ålder som börjar på en sexa. 

Har som sagt aldrig upplevt någon åldersnoja, men det ÄR något speciellt i

att fylla 60 ändå, tycker jag. Lite osäker på om känslan tippar över åt 

det goda hållet eller inte. På något plan ganska neutralt, men ändå inte. 

Svårt att sätta fingret på det hela. Känslan. 

Det blev ingen stor fest och glamma, det är inte för mig. 

Längre fram blir det lite utfärder med tyngdpunkt på fotografering och natur som 

jag fick som gåva - och DET ser jag fram emot! 

Men välkomnar också vardagen. Idag är det en riktigt kall vardag. 

Termometern visar på -15°C så ganska så vanligt vinterväder i och för sig, 

men efter den varma hösten så biter det ju nog lite i kinderna. 

Eller skulle bita om jag gått ut idag, vilket jag alltså inte gjort. 

Min målarkurs började idag, men det är en som funkar över nätet, så vi

kursdeltagare målar hemma och skickar in bilder på våra halvfärdiga målningar

och får hjälp med att hur gå vidare och feedback också på de färdiga målningarna. 

Mycket smidigt system, tycker jag. De flesta är förmodligen pensionärer, eller som 

jag arbetslösa, som har möjlighet till att "offra" några timmar på att måla en vardag. 

Och man märker ju på kursdeltagarna att även de uppskattar det här med att 

kunna måla - var man nu råkar befinna sig. Hemma, på stugan, på Rivieran 

(låter skönt!) eller annars bara på resan någonstans i världen. 

Och med tanke på det här med ålder så märker jag att jag lätt slunkit in i 

gänget (började alltså mitt i förra terminen) och det känns helt hemvant.

Åldern gör sitt, heh! 

Och det är ganska skönt! 

Sextio är inte det nya fyrtio - och så skall det inte heller vara.

Allt - och alla åldrar - har sin tid. Och sin tjusning. 

Just nu är det så mysigt det kan bli. Har tänt ljusen på bordet, 

katten spinner i min famn och gör det lite utmanande att skriva,

men vem flyttar på en spinnande katt? Ingen. 

Gubben tar sig en efter-middagen-tupplur i soffan bredvid. 

Ur högtalaren strömmar lite vinter-klassiskt. Just nu R. Strauss. 

Det är frostrosor på balkongglasen och hela tillvaron andas 

lugn och ro. Fridfullhet. 

Det är nog så jag vill att mitt nya årtionde skall gå in i. 

En skön harmoni. 

Det önskar jag er alla därute också - var än ni är. 

Kram från Maggi

 

EN FARLIGARE VÄRLD...

 

...så uttryckte sig vår president Alexander Stubb under De villigas koalition i Paris. 

Man enades om gemensamma steg för att trygga Ukrainas säkerhet. 

Minns så väl morgonnatten då jag vaknade av ett WA-meddelande från min 

äldre son som skrev att Ryssland attackerar Ukraina. 

Pyh och pöh, tänkte jag nog då och där. Hade läst så många nyhetsartiklar 

där innan då "alla" talade mest om vapenskrammel från Rysslands sida då de

ryska trupperna samlades vi den Ukrainsk gränsen. Till och med den halvbekanta familj

som bodde i Kiev men då var hemma i Finland på vintersemester trodde

på att det var nåt mer än just vapenskrammel. Och att de kunde resa hem. 

Men tji fick de, tji fick vi, tji fick hela Europa. En riktigt rejäl skopa iskall snö 

fick vi slängt i ansiktet på oss. 

Sedan dess har det runnit mycket vatten under diverse broar och hur otrevligt och 

motbjudande det än är att ens skriva det så tror jag att vi europeer på något plan

"vant oss" med att det är krig i Europa. Större delen av mitt vuxna liv har jag nu och 

då förundrats över hur saker och ting kunde eskalera så som det gjorde innan andra

världskriget och varit i någon sorts naiv tilltro att något liknande inte skulle kunna 

hända igen. För människan, mänskligheten, hade väl ändå lärt sig något. 

Idag är jag inte längre så säker. 

*

Gubben och jag satt häromdagen vid middagen och talade om det här. 

Att just vår generation antagligen haft den mest perfekta tid på jorden. 

Han är 50-talist och jag 60-talist och det har aldrig gått någon större nöd på oss. 

Vi har alltid kunnat se framåt med tillförsikt och hopp som nästan varit en 

självklarhet. Allt blir hela tiden bättre, och över "vår del av världen" vilar

fred och förståelse och lugn och trygghet. 

Kanske var det blåögt men jag tänkte att det alltid skulle vara så. 

*

Vad jag insett att något som omvälver världen inte kommer över en natt. 

Nej, den kanske stundvis visar sig som en käftsmäll, men den stora förändringen

sker i det stilla där vi lite oförmärkt blir mer och mer toleranta mot förändringar 

som man inte för en tid sen kunde tänka sig att tolerera. 

Människan styrka är att vara opportunistisk, men det kan också leda till att man 

blir avtrubbad och glider in i en slags "nå det var nu inte så farligt för det hände 

inget åt mig"- fas. När ens egen tillvaro känns trygg kan man tillåta sig att ta in och

 känna för katastrofer och elände som händer långt borta. 

Ju närmare hoten om ens egen trygghet 

kommer, desto mer stänger vi ute de andra. De där längre borta. 

Må de klara sig på egen hand nu. Vi stänger om oss. Stänger gränser. 

Vi gör som vi alltid gjort. Vi försätter oss i försvarsposition. 

Och vi begriper att då världen glider in i en tid då regler och 

värderingar som vi anammat i årtionden får stiga tillbaka för maktbehov och rå styrka så 

kommer allt att ändra. Någonstans inom oss vet vi det, 

vi vill bara inte riktigt se och möta det. Än. 

Och vad kan vi göra? 

Vi kan bli bestörta över att Putin inleder ett regelrätt krig mot Ukraina. 

För vem har nu inte haft sina dubier mot Ryssland? 

Dem kan man inte lita på, det har historien påvisat. 

I Finland kände man skräck mot Novgoroderna sedan 1000-talet. 

Men när Trump anfaller Venezuela, må vara att dessa inte kan

jämföras, så blir jag än mer konfunderad. Är det bra att få bort en diktator från makten? 

Eller är det bara en dold agenda att komma åt landets olja? 

Att roffa åt sig rikedomar? 

Och så det här med Grönland. 

Det börjar ju komma riktigt in på skinnet på oss Nordbor. Skall det bli amerikansk bara

för att Trump vill och för att få en slags barriär mot - vadå? Ryssland? 

Är det inte då exakt det samma som gjorde att Putin ville ha Ukraina - som en barriär

mot - vadå? Nato/USA? 

Är inte de likadana kålsupare båda två? 

Och var landar vi i Norden, i Europa då? 

Vi saknar en stark ledare, och en slags enighet, som kunde på riktigt sätta

hårt mot hårt. Är vi i kläm mellan två maktgalningar? 

*

I övrigt är det vintrigt när ute. Några hade vågat sig ut på sjön för att pimpel-

fiska och någon annan skidade tvärs över sjön. Världen måhända kommer att bli farligare

men än är min tillvaro så trygg som den alltid varit, så som jag kommit att uppleva

den hela mitt liv. Inser att det gör mig privilegierad. Kanske nu och då

läge att tänka på det med en viss...tacksamhet? 

Sådana tankar i trettondagsnatten. 

Kram från Maggi

NU ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

...julegranen bäres ut, ut, ut. 

Roade mig med att be AI göra om ett foto av Iris-katten men så att hon

skulle se totalt sliten ut efter allt julfirande. Ha riktig julkrabbis liksom. 

(krabbis är visst en finlandism och betyder dagen efter, baksmälla. Det kommer från finskans

ord krapula som i sin tur kommer från latinets crapula som 

också betyder berusning och att hälla i sig vin i överskott). 

Nåväl, jul och nyår har i den här kojan firats i mycket lugna tecken. Och skulle granen

inte tappat mängder gav barr så fort någon nös i dess närhet så hade den fått stanna

inne ett tag till. Men idag fick den finna sig i att bli amputerad på sina grenar och 

den proceduren gjorde att den på samma gång blev totalt avbarrad. 

Bara att skyffla barr i sopsäcken. 

Märkte också när jag skulle samla ihop julpyntet att det inte blivit så mycket 

julpyntat i år. Julhanddukarna till köket låg snyggt ihopvikta på sängen i gäst-

rummet. Jag hade glömt dem där...

Men det var en skön jul, en god jul. 

Adventsljusen är kvar ännu i fönstren, det får de vara till trettondag. 

Sedan åker de också in i garderoben och vardagslamporna åker fram. 

Och så är det vardag som väntar. Ett nytt år. 

För mig också på ett annat plan nytt år. Dagen efter 

trettondag byter jag nämligen årtionde. Jag blir sextio år! 

Exakt NÄR hände det? Nyss var jag trettio! Jag lovar! 

Har varit lyckligt besparad från all världens ålderskriser, och

kan inte påstå att jag skulle känna av det nu heller, men första 

gången nog som byte av årtionde känns...annorlunda. 

Jag skall idissla lite på mina känningar, kanske det blir ett inlägg vid något skede?

Men nu vaknade gubben som tog sig en eftermiddagslur här i soffan intill

och undrade om vi inte skulle passa på och satsa på lite hämtmat idag. 

Jag är inte svårövertalad! Inte alls! 

I morgon skall jag ge mig ut på en liten loppistur, har en

liten idé om hur jag skall fixa till fågelmatningen vid stugan. Eftersom 

vi inte åker dit så ofta så har jag stora behållare av frön där, men nu när det

utlovats rejäla köldgrader så behövs lite fett också. 

Och ja, jag har en idé. Men mer om den sedan. 

Allt gott! 

Kram från Maggi