Det är den tiden på året igen. Spindelnäten skall sopas och
mösskiten dammsugas. Dags att väcka upp stugan från sin vintersömn.
Låter värre än det är, eller hur det brukar vara. I vanliga fall så har jag sällan mycket möss-
skit att städa upp efter vintern för jag är noga med att inte lämna något framme som ens
skulle kunna tolkas som ätbart för mössen.
Nu var det dessvärre så att i höstas så var det gubben och lillungen som var de sista på
stugan och om vi nu snällt utrycker det så är det en viss skillnad på noggrannheten i
att ställa undan allt ätbart mellan mig och resten av familjemedlemmarna...
Kan bara nämna att ett paket farinsocker, ett stort knäckepaket och en del annat
gött som blivit framme förser en hel bataljon möss med energi över en vinter.
Här har det varit mössfest under vinterns mörka månader kan jag lova!
Så ja, jag har städat mer mösskit än typ någonsin...
...och skall ta ett samtal med familjen.
Lite frostvarning i rösten liksom.
Skogsträdgården är på väg mot sin tredje växtperiod.
Två vintrar ligger bakom och än ser man ju inte hur växterna överlevt.
Här i skogen intill havet är det rätt utmanande växtförhållanden men en av de största
utmaningarna är ju nog hjortarna. För en ständig kamp mot dem genom att
försöka välja växter som de ratar och rätt bra har det gått, trots allt.
Endast idegranarna har blivit ätna in på bara grenen. Nu är ju idegranen en
av de få barrväxterna som kan skjuta nya barr direkt från grenarna, så plantorna
överlever nog men de ser ju onekligen smått taniga ut och fyller inte helt min
sinnebild om en välmående, tät och stilig häck som vindskydd mot
kalla vindar från havet. Nix, det är mer som en luggsliten, gles hög med
nästan skalliga pinnar som spretar ur marken.
Måste tänka om.
Däremot är jag riktigt nöjd över hur den här skuggiga, fuktiga skogsmiljön
får krukorna att bli så där härligt mossiga - precis som jag vill att de skall se ut
här i skogsträdgården. Trots att våren knappt nått hit till udden så
börjar jag lite fundera på sommarblommor.
Det är fortfarande tjockt istäcke på fjärden. Svanarna flyger förbi och
vid måsskäret hördes några förvirrande skrän av måsarna som anlänt.
När jag gick ut i morse flög ett gäng fåglar (kanske storskrakar,
hann inte se så noga) skrämt iväg från stugtaket där de kanske övernattat?
Kanske värmde de sig i värmen från skorstenen? Knappast så, men en
mysig tanke är det ju? Det är nämligen riktigt råkallt. Så som det nu alltid
är på våren härute vid havet. Isen på havet kyler otroligt mycket fastän det i
skogen är nästan snöfritt redan. Våren tar sina steg lite mer försiktigt här ute.
Det är kallt än. Minusgrader på nätterna, så vattnet kan inte kopplas på
än. Påsken verkar enligt senaste prognosen bli varmare än vad som tidigare utlovats
men det ser nog ut som om vi ändå firar påsken i stan.
I år blir det faktiskt sönerna som skall stå för påskmiddagen och det skall ju bli skoj.
Jag lovade leka påskhare i år igen och gömma påskäggen - det är en tradition som man
minsann inte växer ifrån så där bara - och så fick jag efterrätten att tillreda på min lott.
Men innan det skall jag hänga några dagar här på stugan, har några semesterdagar att ta ut.
Bara vara och småpyssla med dittan och datten, fixa lite nya påskägg, skriva en artikel till en
tidning, kratta gångarna rena från nedfallna kvistar, bränna upp gamla papper som inte
längre behöver sparas (jo, jag har en papperförstörare hemma men den är så
liten och trög och använder den egentligen bara till jobbrelaterat), promenera i skogen, välja ut
recept till mitt lilla kokboks-projekt, läsa böcker, mysa brasa.
Inte göra något speciellt och ändå sådant som är viktigt för själen.
Att jorda sig till stuglivet efter en lång vinter.