Ibland roar jag mig med att hoppa tillbaka i tiden här på bloggen och läsa något
helt random inlägg och nästan alltid slås jag av tanken att det var ju "nyss" jag började blogga och
samtidigt känns det som en livstid sedan de händelserna jag beskriver.
Som då i bloggen begynnelse när det tydligen var snöstorm i början av november och
lillungen bara kom in för att byta torra kläder innan han begav sig ut för att leka i snön igen.
Om inte han lyckades lura med sin storebror också, den gången.
Heh...nu håller de nog sig helst inomhus i dylikt väder, och om de måste ut
så slår de upp rockkragen och drar ner mössan, tar på sig en lagom bister min och
går målmedvetet vart de nu sen är på väg. Så där som man gör.
Jag var förresten med fyra av mina barndomsvänner på Povel Ramels 100-års konsert
här i veckan. Vi är alla skolkompisar och följaktligen av samma utmärkta årgång.
Att vi blivit i tidig barnaålder så Ramel-frälsta har vi nog att tacka en av kompisarna i gänget.
Eller egentligen hans pappa som var vår musiklärare de första sex åren av vår skolgång.
Och vi var alla sådana som började sluka böcker rätt tidigt, så vårt ordförråd kanske
hade fyllts på tillräckligt för att begripa (en del) av Povel Ramels fantastiska
ordkonsteri. För han var ju en akrobat bland bokstäverna. Och noterna, inte att förglömma.
På konserten märkte vi att vi alldeles tydligt var bland de yngre i publiken.
Viskade till min kompis att det var då uppfriskande att för en gång skull var den
som sänkte medelåldern. Numera känns det ibland som om det allt oftare är tvärtom...
Missförstå mig rätt, jag har inte egentligen något alls emot att åldras.
Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt. Så där befriande.
Samtidigt inser man ju att det här är en sådan där mellantid, man är
hyfsat frisk, vad nu det har blivit lite längre ner till golvet...
(Ja, ja..jag m å s t e ta tag i det här med yoga på allvar igen...)
Nå, nu skall jag sluta babbla här och gå och förbereda farsdagsmiddagen.
Hörde att det är ett par pojkar på väg hitåt för att fira farsgubben sin.
Fniss...år 2008 skrev jag såhär om mina söner:
"Sonen (den äldre) har själv nångång påstått, mätt och belåten uppkrupen intill en sprakande brasa, att han tänker minsann bo hemma tills han är 35 - hans lillebror är ännu värre; han skall gifta sig med BÅDE Jenny och Johanna, och de skall alla bo här hos oss!!!! HA! En kärleksfull spark i ändan, pussåkram, och lycka till i livet är mera min melodi;).
Hur jag sedan skall hantera eventuell separationsångest efter dessa buspojkar, det är den dagens bekymmer..."
Och hur märkligt det än låter så gick det ju bra med separationsångesten efter
sparken ut från boet, isynnerhet som de fortfarande gärna landar på en middag
hos mor och far lite titt som tätt. <3.
Och med det sagt skall ta och fixa till lite vitlökspotatis, rödvinssås och
lamm med ännu mera vitlök. Ingen normalt funtad människa kommer
att vilja vara i närheten av oss i morgon. Tur att jag inte har annat
inbokat än däckbyte och utforskandet av en nyupptäckt naturstig i närheten.
Ha en skön söndagskväll alla. Ta vara på varandra.
