TIDENS GÅNG...

 Ibland roar jag mig med att hoppa tillbaka i tiden här på bloggen och läsa något

helt random inlägg och nästan alltid slås jag av tanken att det var ju "nyss" jag började blogga och

samtidigt känns det som en livstid sedan de händelserna jag beskriver. 

Som då i bloggen begynnelse när det tydligen var snöstorm i början av november och 

lillungen bara kom in för att byta torra kläder innan han begav sig ut för att leka i snön igen. 

Om inte han lyckades lura med sin storebror också, den gången. 

Heh...nu håller de nog sig helst inomhus i dylikt väder, och om de måste ut

så slår de upp rockkragen och drar ner mössan, tar på sig en lagom bister min och 

går målmedvetet vart de nu sen är på väg. Så där som man gör. 

Jag var förresten med fyra av mina barndomsvänner på Povel Ramels 100-års konsert

här i veckan. Vi är alla skolkompisar och följaktligen av samma utmärkta årgång. 

Att vi blivit i tidig barnaålder så Ramel-frälsta har vi nog att tacka en av kompisarna i gänget. 

Eller egentligen hans pappa som var vår musiklärare de första sex åren av vår skolgång. 

Och vi var alla sådana som började sluka böcker rätt tidigt, så vårt ordförråd kanske

hade fyllts på tillräckligt för att begripa (en del) av Povel Ramels fantastiska 

ordkonsteri. För han var ju en akrobat bland bokstäverna. Och noterna, inte att förglömma. 

På konserten märkte vi att vi alldeles tydligt var bland de yngre i publiken. 

Viskade till min kompis att det var då uppfriskande att för en gång skull var den

som sänkte medelåldern. Numera känns det ibland som om det allt oftare är tvärtom...

Missförstå mig rätt, jag har inte egentligen något alls emot att åldras. 

Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt. Så där befriande. 

Samtidigt inser man ju att det här är en sådan där mellantid, man är

hyfsat frisk, vad nu det har blivit lite längre ner till golvet...

(Ja, ja..jag  m å s t e  ta tag i det här med yoga på allvar igen...) 

 

Nå, nu skall jag sluta babbla här och gå och förbereda farsdagsmiddagen. 

Hörde att det är ett par pojkar på väg hitåt för att fira farsgubben sin.  

Fniss...år 2008 skrev jag såhär om mina söner: 

"Sonen (den äldre) har själv nångång påstått, mätt och belåten uppkrupen intill en sprakande brasa, att han tänker minsann bo hemma tills han är 35 - hans lillebror är ännu värre; han skall gifta sig med BÅDE Jenny och Johanna, och de skall alla bo här hos oss!!!! HA! En kärleksfull spark i ändan, pussåkram, och lycka till i livet är mera min melodi;).

Hur jag sedan skall hantera eventuell separationsångest efter dessa buspojkar, det är den dagens bekymmer..."

Och hur märkligt det än låter så gick det ju bra med separationsångesten efter 

sparken ut från boet, isynnerhet som de fortfarande gärna landar på en middag 

hos mor och far lite titt som tätt. <3. 

Och med det sagt skall ta och fixa till lite vitlökspotatis, rödvinssås och 

lamm med ännu mera vitlök. Ingen normalt funtad människa kommer 

att vilja vara i närheten av oss i morgon. Tur att jag inte har annat 

inbokat än däckbyte och utforskandet av en nyupptäckt naturstig i närheten. 

Ha en skön söndagskväll alla. Ta vara på varandra. 

MILDA NOVEMBER

 

En murrig novemberfredag. 

Sitter hemma och har en ta-itu-med-projekt-dag. På mitt brödföda-arbete börjar nu

årets hetsigaste och mest stressiga period alldeles i dagarna, så jag vill gärna städa undan

projekt som jag sysslar med som freelance. 

Börjar dagen med att koka det där viktiga kaffet, sätter på lite klassisk musik som inte 

pockar på uppmärksamhet. En sådan där fokus-spellista som precis lagom söndrar tystnaden i 

huset, men utan att det som sagt kräver att man "lyssnar". 

Det är speciellt milt idag. Tolv grader plus. 

Egentligen har det inte ens varit rejält kallt ännu denna höst. 

Klockrankan som jag har på balkongen klämmer fram nya knoppar fortfarande. 

Och skickar iväg nya rankor. 

På sitt sätt är det skönt. Jag tycker om milda november. Vinter lär det komma trots allt. 

Men ändå är det ju ett tecken på att allt inte är helt som det skall vara med klimatet. 

Och det vet vi ju i och för sig, men ändå är det kanske de där små ändringarna som kommer

nära inpå som gör att man reagerar mer än då man läser nyheter och statistik om uppvärmning, 

hur en halv grad påverkar hit eller dit. Framför allt när den riktigt stora påverkan förmodligen ligger

i framtiden. Och människan har väl aldrig varit speciellt bra på att ta itu med framtida problem. 

Vi har fullt upp med att göra samma misstag som man från historien vet inte är så smarta. 

Nå väl, på kort sikt. I min lilla livsbubbla gillar jag ju milda november. 

Gillar när min klockranka blommar i november, men hajar till när jag läser att det i 

Finland bara 4 gånger sedan 1959 (då man började föra digital statistik) har varit grader på

+ 13 °C. År 1999 var ett sådant år. 

Och så åren 2015, 2020 och 2021. 

Alltså är Milda November en ny norm? 

De freelance-projekt jag skall försöka hinna beta av idag, eller senast under helgen, har

också med natur och klimat och ekologi att göra. 

Det är egna skriverier, lite översättning och så ett litet projekt som tangerar

både skog och foto vilket ju hör till mina absoluta favoriter bland ämnen.

Men mer om det sedan om/när det blir något av det.  

Att sätta sig så här en stund vid bloggen är en skön inkörsport till annat skrivande. 

Mitt bästa sätt att komma in i någon slags skrivmood. 

Nu skall jag bara ta nåt att äta också, efter kaffet här innan, och så är det dags att kavla ärmarna och börja jobba. Ute har det slutat regna. 

I morgon skall det vara sol. Sol och närmare + 15°C.

Du milda november!

I MITT SKAFFERI

Under årens lopp har det utkristalliserat sig vissa ingredienser som jag 

nog nästan alltid har i mitt skafferi. 

Potatis, morötter, lök, vitlök, ägg, tomatkrossburkar, linser mm. 

Sådant där bas-stuff som man alltid kan "trolla" ihop något mättande av. 

Ofta blir det ju soppa/gryta/pastasås men nu har jag hittat en ny grej som 

ramlar in på listan

"Mat att laga när man inte orkar gå till butiken"

Bilden från dagens lunch, då jag värmde upp det som blev över i går. 

En mycket enkel Shakshuka. 

(detta recept från Anton&Anton) 

För två hungriga: 

1 lök

2 vitlöksklyftor

1 morot

3 msk olja

1,5 tsk spiskummin

1 burk tomater 

1 dl vatten

1 tsk salt

2 tsk honung

Svartpeppar enligt smak

3-4 ägg

Ost som smälter lite, typ mozzarella

Gräslök eller annat färskt grönt. 

Riv moroten och tärna lök och vitlök. 

Stek moroten i olja någon minut, jag använde en wokpanna. 

Ha efter det i spiskummin (passa att det inte bränns) och så

lökarna efter det. Stek några minuter. Man kan lägga till lite vatten

om det verkar vara för torrt. 

Ha i tomaterna och lite vatten, om man inte lagt i det tidigare. 

Om man använder hela inlagda tomater så kan man dela dem 

lite. Krydda med salt, peppar och honung (eller socker om man vill). 

Låt koka på svag värme i några minuter tills det blir lite "stadig" i konsistensen. 

Knäck ett ägg i taget i ett glas och gör med sked en liten grop i 

såsen och häll ett ägg/ grop. 

Låt äggen koka i ca 10minuter. 

Smula under tiden osten och hacka gräslöken. 

Strö ost och gräslök över shakshukan och ät med en sallad

(som på bilden tagit slut redan dagen innan, alltså ;))

*

Hade i en mozzarella-aktig ost, och just mozzarella är

något jag har börjat shoppa i lite större mängder och har

av dem i frysen. 

Enligt receptet kan man ha i lite malen koriander, men jag hör till den där

halvan av befolkningen som   a v s k y r  koriander, så jag skippar!

*

Det här receptet är riktigt milt och lagom för mig som numera lätt får

halsbränningar av för stark mat. Men det är fritt fram att svepa i med chili

eller sambal oelek så mycket som själen och tungan tål. 

Och så kan man ju ha i lite vad man nu vill. 

Shakshukan har sina rötter i norra Afrika och Mellanöstern, 

där man ofta äter den som frukost/brunch. 

Men som sagt, ett trevligt tillägg till mat som man kan sno ihop av det där

som man nästan alltid har hemma i sitt skafferi. 

EN SISTA FLÄKT AV SOMMAR

 Sitter i mitt kontor hemma, det är lördagsförmiddag och jag har precis avnjutit en

långfrukost. Det skall börja storma idag. Utanför fönstret böjer sig den nu redan avlövade

björken sina långa smala stammar än hit än dit. 

Det är alltså en flerstammad björk. 

Fyra stammar har den, en björkbukett nästan. 

Regnet kommer och går. Det är höstrusk på gångs. 

I år är det många som välkomnar en storm nu och då för det 

betyder billigare elpriser för dem som har elavtal som styrs av

dagspriset på el. Idag är en dag som man skall ha tvättmaskin på 

och knäppa på bastun om man vill göra det lite billigare. 

Eller göra ett långkok i ugnen. Idag är det den dagen. 

Som exempel så den 24.10 kostade elen som mest 40,5 c/kWh medan det i

dag är nere på 1,5 c/kWh. Enorm skillnad med andra ord. 

Senaste vecka då jag var till stugan för att stänga för gott, så 

märkte jag att vallmon (Royal Wedding, heter den) hade fått för

sig att nästan november skulle vara en lämplig tidpunkt att

krysta fram ett par blomknoppar! 

Hade det varit lite tidigare så hade jag lämnat blommorna kvar

för att fröså sig, men nu är det för sent för det, så jag knipsade av dem och tog dem hem.

Sommarens sista bukett. Det är det.

En vecka tog knoppen på sig innan den börja veckla ut sin flortunna kjol.

Hade väntat mig en öppen blomma följande dag, men på morgonen hade

alla kronblad redan ramlat ner. 

Kanske är det så det skall vara? 

Sommarens sista blomma dansade bara en natt.

En flyktig stund av kvarglömd sommar. 

HALLOWEEN, KEKRI OCH ALVABLOT

 Snart är det halloween-helg. Jippiii....???

Nja, jag kommer nog inte att någonsin ta till mig den högtiden. Så säger jag varje år.

Den är för mig för vräkig och ful (förlåt) i tiden då naturen går mot en vila och tysthet, 

och det finns tid för eftertanke och att samla krafter i det kravlösa skymningsljuset. 

Jag är inte ensam med min avoghet mot Halloween, och många skyller på att det

nu är ett sådant där vräkigt Amerika-tjafs. 

Och visst är det ju så, det kan man väl inte förneka, men historiskt kommer Halloween-

firande till USA i medlet av 1800-talet från Irland med immigranter som 

flydde hungersnöden och nödåren som härjade på den tiden. 

Det känner många till. 

Men det var först rätt nyligen som jag fick reda på att 

en del av den irländska traditionen Halloween anses ha historiska kopplingar 

ända till vikingatiden. Kelterna börja anamma delar av vikingarnas traditioner och seder

under de århundraden som vikingarna härjade på i dagens brittiska öar. 

Och varifrån vikingarna kom, det vet vi ju. De var våra gossar, från våra breddgrader, 

eller hur man nu skulle uttrycka det? 

Vikingarna firade band annat höstblot. 

då man tog farväl av den ljusa tiden och 

välkomnade mörkret. Eller kanske de firade Alvablot?

Man vet egentligen rätt lite om hur höstblot eller Alvablot firades på förkristen tid. 

Man man har tolkat att det har med tiden för slakt. Tidsmässigt torde höstblot 

firats tidigare på hösten (i september, vid höstdagjämning) och Alvablot någonstans

mellan medlet av oktober till början av november. 

Slakten har helt klart en koppling mellan liv och död - den enas död, den andras bröd. 

Kanske offrade man blod till alverna? Alverna som man ansåg bodde i 

de gravrösen som var den tidens gravgårdar. 

Och där har vi en koppling - kanske något svag - men ändå en 

koppling till dagens Halloween. 

I Finland har man haft en egen höst-högtid, Kekri. 

Den firades lite på olika tider i landet, allt berodde på när man blev klar 

med skörden, men ofta var det just i dessa tider, i oktober. 

Då skulle det firas och man skulle äta så man sprack och ta det lugnt. 

Umgås med släkt och vänner. 

Offra till andeväsen och besöka gravar. Tända eldar och ljus. 

Lite som ett mischmasch av allt från skördefest till det som vi i dagens läge

känner till som julfirande. 

Vi kanske inte tänker på att det firande vi har idag, de seder vi 

håller fast vid har bra mycket längre rötter än vi kan ana. 

Eller som vi är medvetna om. 

Och att det i denna tid på året finns så mycket mystik, 

andlighet och gåtfullhet som vi kanske kan känna av då

vi går till gravgården för att tända ljus på gravarna. Kanske

tycker vi att ljuden vi hör från skogen då mörkret lagt sig är 

främmande och skrämmande. För vem vet, kanske alver och vettar

vågar sig fram först efter mörkrets ankomst? 

Kanske kan vi känna en rofylld vila i att glo in i 

ljusets låga och ana något. Vad? 

Det är upp till var och en att känna.