Njuter av att odla. I liten skala.
Underbart att skörda. I liten skala.
Till all tur behöver jag ju inte hålla en familj vid
mat, alltså vara självhushålliga - allt detta är bara till lust.
Men, tänker jag, det kan vara bra att upprätthålla konsten att
odla. Så snurrigt märklig som världen är kan det vara en
färdighet som faktiskt kan vara till nytta om det riktigt skulle krisa
till sig. Nu går jag ju inte omkring och funderar på det speciellt
ofta, men när grabbarna var små så hade vi en sådan där tankelek som
vi ofta lekte i bilen som hette nåt i stil med "Zombierna kommer".
Vi diskuterade, lekte med tanken, att något fasligt skulle hända och
hur skulle vi överleva då, med det vi har att tillgå.
Då fanns inte på kartan att det i verkliga livet faktiskt skulle kunna uppstå
en sådan situation.
Och så är det ju inte hos oss i dagens läge heller, men
kriget i Ukraina, torkan i Europa, de alltmer stigande elpriserna
och en inflation som galopperar får en nog att lite tänka till.
Det lilla jag odlar här på stugan gör oss nog inte ens självförsörjande
över sommaren, men för varje liten erfarenhet i liten skala man samlar på sig
gör det lättare att sedan skala upp det hela. Om det skulle behövas.
Så gäller att inte förringa det lilla odlandet.
Inte för mängden utan för kunskapens skull.
Men löken skall nog räcka ett bra tag in på hösten.
Jag har inget regelrätt trädgårdsland utan i år odlade jag tex min lök
bland frösådda rosenskäror.
Tanken där var att när lökblasten börjar lägga sig ner så har rosenskärorna
vuxit till sig så man inte ser den fula blasten som nu inte är så vacker.
Dessutom har jag valt att sätta löken bakom en liten
klippt häck av måbär som också döljer de skrumpnande lökblasten.
I ett trädgårdsland skulle blasten inte störa mig,
men samodlad med blommor i en rabatt så
vill jag ju ändå ha en viss ordning och reda där - hela tiden.
