GRÅ MÅNDAG

I går sken solen, idag vräker regnet ner. Så är det på hösten.

Inser att det är sällan, mycket sällan jag bloggar på morgonen, till det brukar
jag ha för bråttom och tusen andra saker pockar på uppmärksamhet.
Idag är ändå en sådan där långsam morgon som man borde unna sig lite oftare.

Har förvisso en hel del på agendan idag också, men inget som kräver en tidtabell,
och jag vet att jag kommer att hinna med allt inplanerat. Det regnar ute vilket
på sitt sätt bidrar till en mer dämpad ton på morgonen.
Jag behöver inte åka i väg någonstans och början min arbetsdag nu eller om
trettio minuter bestämmer bara jag själv. Det är oerhört skönt.
Det blir om trettio minuter, bestämmer jag.
Snart skall jag ta tag i mail, leveranslappar, fraktbrev och fakturor - men än finns det
gott om tid för en kopp kaffe till och en nästan meditativ stund här vid
tangentbordet. Inser att sedan jag började med det här systemet att jobba hemifrån
på måndagarna, så känns det som om arbetsveckan börjar lite mjukare, lite mildare.

Tänker ofta att om vi skall orka jobba med den takt som "samhället"
kräver av oss och gärna fortsätta med jobbandet en bra bit upp i åren, så
borde arbetslivet bli mycket smidigare än det är i dag. Efter att jag de senaste veckorna
kört en hel del omkring i glesbygden för att inte säga obygden, sett hus som
övergetts pga att det gjorts omöjligt att bo och leva där - arbete finns helt enkelt inte.

Tänk om man kunde svänga på den trenden? Är rätt säker på att det finns mängder med
människor som skulle önska leva och bo utanför de stora städerna. Långt utanför.

Sitter själv och blickar ut över RingIII, vägen som kramar om huvudstadsregionen och
tänker att tänk om jag kunde sitta och blicka ut över ett lugnt landskap istället.

Hade min morgon blivit än mer behaglig då?

TANKA HÖST-TANKAR

I år har jag verkligen fått tanka höstfärger så det förslår! 

I Lappland lär det redan kommit snö på sina ställen, medan höstglöden

är som allra finast här i söder. 

Vandrade i timmar i skogen, bara hunden och jag . 

Hittade väl inte överdrivet mycket svamp, men det var skönt att bara

gå där i sina egna tankar. 

Stängde stugan för vintern.

Kan hända att det blir ett besök ännu, men på 

något sätt kändes det nu att min "skogskvot" var fylld. 

Först veckor i Lappland och sedan en lång-weekend på stugan. 

Mitt projekt, som just handlar om skog, blev också klart så det kändes 

skönt att sätta punkt på fler plan. 

Många känner säkert den där känslan när man rott i land ett

projket, det är en skön lättnad men samtidigt tomt på något 

märkligt sätt. 

Tankarna irrade sig till kommande projekt, smakade på funderingarna och 

idéerna som kom och gick medan fötterna tog mig sakta framåt i skogen. 

Skrev i stugboken att det var överraskande mycket mösspripplor inne i stugan, 

nästan lika mycket som det brukar vara efter en hel vinter. Ändå har jag inte något ätbart 

framme där som borde locka dem. Väntar de en kall vinter när de 

redan nu söker sig inomhus? Talgoxarna knackade på fönstret och 

uppmärksammade mig på att det kunde vara dags för lite solrosfrön.

Hösten är som finast nu, men vintern står nog där och flåsar en i nacken.

KÖRA SÖDERUT - HEMÅT

I skrivande stund har jag redan hunnit vara några dagar på jobb, samt landa på

stugan, plocka svamp, värma bastun, basta och tända ljus för att sitta och njuta

av den blåsiga oktobernatten framför brasan med datorn i famnen. 

Går igenom de sista bilder som blev knäppta under resan till Varangerhalvön i norra Norge och 

det östliga finska Lappalnd. Har under dagen också suttit och slutfört ett foto-arbete som skall

vara klart i november. Det är något med foton. De behöver inte ens vara speciellt fantastiska och 

enastående men det viktigaste är att de tar en tillbaka till en upplevelse man varit med om. 

När jag nu ser på mina bilder från den sista etappen av min semesterresa förflyttas jag tillbaka

till stunderna där vid fjällets fot, till fjällbjörkarnas gula famn, till mötet med renhjorden. 

Minns när jag skrämde upp en orr-höna som istället för att flyga långa vägar bara flaxade 

en liten bit bort. Jag blev blickstilla för att invänta att den vågade sig fram ur skyddet

under den täta granen. Likaså tar bilderna mig tillbaka till stunden vid hygget då 

älgens och min blick möttes för en liten liten stund. 

Minns bäckens porlande ljud och tystnaden vid den lilla sjöns stilla vattenyta. 

Samtidigt som jag känner att jag äntligen är tillbaka i min älskade lilla stuga

vid havet och intill gammelskogen längtar själen redan tillbaka till de vida vyerna 

långt däruppe i norr. 

Stugan fylls av doft från brasa, från den intilliggande bastun, 

av svamp som sakta torkar i ugnen och en kylig frisk nordan då 

jag öppnar dörren för att släppa in hunden. 

Dofter av natur, av liv, av stunder som är...

...liksom bilder är minnen av stunder som varit. 

KONGSFJORD

Kongsfjord är en alldeles bedårande liten fiskeby.

Numera är, vad jag förstått, fisket inte huvudinkomsten i byn som 

bara har 35 invånare utan det är turismen som håller byn levande. 

Det som minner om en aktiv fiskeby håller sakta på att förfalla, 

måsarna har tagit över det som i tiderna kanske varit ett ställe

att sortera och rensa fisk. Bryggan runt anläggningen ser inte

helt stabil ut längre. Vackert ändå på sitt sätt. 

Men visst är det naturen som lockar här mest.

Och naturen i och omkring Kongsfjord är helt fantastisk. 

Varje natt såg vi norrsken - tyvärr ofta med en molnslöja framför

så fotona blev lite vad det nu blev. 

Men allt kan man inte få...

Hade gärna stannat en längre tid än dessa två dagar för att 

utforska området bättre. Något i dessa trädlösa hedar som tjusar och lockar.

Jag vet att jag kommer att återkomma hit.

Kanske på våren? Då fåglarna häckar? 

(Jag kommer här att länka till en tips-sida bara jag hinner knåpa ihop

en sådan där man hittar info om boende, mat, platser att besöka 

och andra praktiska grejer). 

HAMNINGBERG

När man kör bort från Vardø, kommer genom tunneln så kommer det strax ett vägskäl till 

höger där det står Hamningberg. 

Det var längs den vägen många av föregående inläggets bilder är tagna. 

Vägen är helt fantastisk! Landskapet blir helt surrealistiskt och man 

känner sig nästan som om man ramlat in i en film från en annan värld i en annan tid. 

Vägen blir smalare och smalare och till slut är man framme vid Hamningberg.

Byn, som i tiderna kring andra världskriget ännu hade upp emot 700 invånare är

nu övergiven på det sättet att där inte längre finns en enda åretrunt-boende kvar. Under vinter-

halvåret kommer man inte ens hit längre längs vägen, men nog med motorkälke och båt. 

De flesta husen är dock i fint skick - de används numera som semesterboende. 

1940 invaderade ju tyskarna Norge och ockupationen höll tills Tyskland

kapitulerade i maj 1945. Under sin reträtt brände tyskarna ner nästan alla

byggnaderna i Finmark fylke, likasom de gjorde i finska Lappland för övrigt. 

Den brända jordens taktik. 

Hamningberg kom ändå av någon orsak undan denna förstörelse. Sägnen berättar att tyskarna

fick så bortom att dra sig tillbaka att det enda som blev bränt var fisksoppan de höll på

att koka. Sanning eller skröna, vem vet? 

Husen står ändå kvar. Likaså bunkern från den tiden.