ANDRA ADVENT...


När jag grävde i mina numera rätt så magra julpyntslådor hittade jag inkilade bland
några silverbollar advents-prismorna som jag köpte för kanske tio år sedan. 
Under många år trodde jag att jag hade tappat bort ettan, men visst fanns den där
när jag letade lite bättre. 

Idag tände jag det andra ljuset och klickade fram lite julmusik på Spotify. 
Förkylningen gör att jag är så där lagom ivrig på att riva och rycka med något fysiskt alls. 

Sitter i soffhörnet och går igenom året i mina bilder och försöker få ihop
 till familjens foto-årsbok. 
Heh, det skall jag väl ändå klara av bland feberångorna.
Fast bättre feber nu än om ett par veckor, tänker jag.




Alla inblandade är rörande eniga om en enklare jul i år. 
Både när det gäller mat men framför allt julklappar
som alla är eniga om att börjar kännas lite onödiga. 

Få se hur lätt det blir att bryta invanda vanor, eller ovanor? 

Är det jag som (igen) kommer att laga för mycket mat, eller
gubben som (igen) kommer att köpa något som ingen egentligen
vare sig vill ha, eller behöver? Jo, hahahah, han är medveten om 
sin present-ovana, har uppenbara problem att göra nåt åt det dock. 

*

Men OM jag skulle önska en gåva så skulle det bli vita stearinljus!
Som kronljus, som blockljus, stora som små. 

Skulle verkligen uppskatta det och garanterat använda det! 

SJÄLVSTÄNDIGHET...


Det här har nog varit den minst högtidliga självständighetsdag i hela mitt liv.
Det oaktat har det varit en bra dag. 

Åkte på en (ny) förkylning som äldre grabben släpade hem med sig från Spanien.
Han har varit rejält däckad i en vecka, däremot tror jag inte den fick helt grepp
om mig. Den lille jäkeln var nog redan försvagad när den kröp in till mina 
slemhinnor. Ha! Känns redan bättre! 

Däremot är ju mycket annat lite upp och ner. 
Min svärmor drattade omkull här för ett tag sedan
och i fallet fick hon två brott på höften. Är man nästan
lika gammal som landet som firar sin självständighet idag så 
är det kanske inte en så himla enkel historia att komma "på benen" 
igen efter en sådan grej.  
Landet blir 101, hon är sex år yngre. 
Men hon kämpar, och sitter faktiskt redan i rullstol två veckor efter 
olyckan. Det tycker jag är strongt! 

Lillungen flyttade ut och till Åbo här i veckan. 
Min äldre kommer att flytta in i hans lya här på gården i 
alla fall för en tid, och den har vi städat och målat om i idag.

Så det är rätt långt från champagne, glitter och glamour.
Det är målfärg, skurtrasa och tvättmedel. 

Men så i år. 
Har inte ens sett på köandet i slottet på tv. 





På verandan fortsätter Mårbackorna att blomma som om det alls inte var vinter. 
Till och med den lilla väna, och alldeles bedårande, murgrönsviolen
(Viola hederacea) fortsätter leverera sina späda små blommor
trots att det är så mörkt det bara kan bli på dessa breddgrader.

Ute i trädgården står jätteverbenan (Verbena bonariensis) än stolt med vacker
frostskrud i sina sista blommor och intill sträcker sig myntans (Mentha sp) 
torra blommor mot himlens bleka vinterljus. 

Jag tänker att det är så lätt att man tar för givet att livet, ja allt, 
på något plan fortsätter som det alltid gjort. 

Länder fortsätter vara självständiga och inga krig skall komma. 
Människor i ens närhet fortsätter vara friska och inga olyckor sker.
Man släpper iväg sina barn på världen men likaväl välkomnar man dem
då de behöver mellanlanda ett slag i sin livsvandring. 

Man kan av så många olika orsaker förlora sin
självständighet, eller sin förmåga att leva det
liv man planerat. Tillfälligt eller för gott. 

Man borde nog bli bättre på att hitta guldkorn i var dag. 
För man vet aldrig vad som kan hända.

Låter ju som en dålig klyscha, men dåliga
klyschor kanske har sin grund i en sanning? 

Skön självständighetskväll, gott folk! 

FÖRSTA ADVENT, SÄGER DOM...


Det är söndagmorgon, eller rättare sagt nog redan förmiddag och jag är inne på min andra
kopp kaffe, sitter och läser tidningar, snurrar på facebook, så där man nu gör en slö,
lite grådaskig söndagsmorgon. 

Lugnet och ron är aningen missvisande för strax skall jag gå och hjälpa
lillungen som skall dra upp sina bopålar, stuva ner dem i kartonger
och från i morgon bli Åbo-bo.

Om det är vemodigt?

Nja, jo, kanske. Lite?





Häromdagen plockade jag fram julpyntslådan. Eller lådorna, faktiskt.

Så de har krympt! Från att ha varit flere stora lådor innan är pyntet nu
nere i två små. Och från dess innehåll kom det bara några få 
grejer fram som fick komma fram.
Märkligt nog infann sig julkänslan ändå, som ett stilla lugn inombords. 

I samma takt med att julkommersen och jultipsen och julmyset skruvas upp
kommer också skriverierna om hur man skall bete sig för att undvika julen.
Eller undvika allt det i julen som ger stress och ångest till och med.




Det får mig att tänka tillbaka på jular som varit, hur jular firats, och hur det 
ändrat på sig under åren ändå, fast man tycker man håller fast vid traditionerna.

Skulle nog kalla mig en julmänniska, en som skarpt gillar julen, även om de yttre
attributen glesnat år för år. 
Sitter och funderar om jag skulle klara mig utan julgran i år? 
Få se? 

Julbordet i år tar nog avstamp i fjolårets nya "tapas-tänk". 
Små smakbitar av julens smaker. Var så lyckat i fjol,
så det blir nog fortsättning på det.

*

Senare på kvällen: 

Nu är lillungens egendom instuvad i en paketbil och i morgon
bär flyttlasset till Åbo. 
Vi har alla lite god lutfisk i våra mätta magar. 
Lutfisk till 1-advent-tradition hos oss.
Nu är det bara skönt att lägga upp fötterna på soffan och njuta kväll.

Och tända det första ljuset. 




SVARTMESEN....


Ända sedan jag varit barn har min favorit(små)fågel varit gråsparv.
När jag var barn hade vi en djup spricka i berget utanför vårt hus, den
hölls alltid ren och fylld med färskt vatten som fåglarna älskade att 
bada i och dricka från. Då fanns det mängder av gråsparvar. 
Nu är de mycket färre - men mer om det i ett annat inlägg. 

Jag har absolut inte helt släppt min barndomsförälskelse till gråsparven,
 eller till dess "kusin" pilfinken, men en liten en som definitivt 
tävlar om mina förtjusnings-poäng här i trädgården är svartmesen! 

En fasligt trevlig filur! 

Så fort jag lagt ut nötter i "nötbaren" hör jag ett fladder 
och kan nästan känna vinddraget av de små vingarna när 
svartmesen susar förbi för att vara först vid serveringen. 

*

Medan jag fortsätter att städa upp runt nötbaren låter den
sig föga störas av min närhet utan flaxar glatt fram och tillbaka
mellan hasselbusken intill och nötserveringen. 
Både talgoxar och blåmesar försöker sig på att 
komma fram då jag fortfarande är kvar, men de fegar ut
och vänder i flykten. 

En riktig liten tuffing denna svartmes.

Det är inte alltid snabbast vinner, men idag var det nog en sådan dag. 
De fem svartmesar jag hann räkna in fick ett rejält
försprång vid matningen bara för att de chansade
och hoppades på att jag inte var speciellt farlig. 

Och det är jag ju inte! Så de hade helt rätt! 
De små. 

TANKAR OM KONSUMTION...


Än ligger mina tomtar och sover sin årssömn och har inte 
riktigt än någon tanke på att krypa upp ur sina vrån,
så bilden är återanvänd från i fjol. 
Men jul skall det ju bli i år också.

Startskottet för julkommersen sker väl i morgon med Black Friday
och sedan rullar det på. Detta evighetsmaskineri. 
Black Friday-Julkommers-Efterjulrea-vinternytt-vinterrea-vårnytt-vårrea-
sommarnytt-midsommarrea...äh jag orkar inte fortsätta året runt.

Jag undrar bara bär det skall bli stopp så där på riktigt, för att människor
inte längre vill shoppa en massa strunt. För om man skall vara ärlig så
shoppas det så otroligt mycket mer sådant som inte behövs än sådans som
man faktiskt har behov av. När blir klimatmedvetenheten starkare än
lusten att köpa något bara för att det ger en snabb kick, ett snabbt rus. 
Förr eller senare kommer baksmällan då man står där med sina 
överfulla skåp och vet inte vart man skall stuva allt man redan har.


Bekant? 

Jo, tack, jag har också känt så! Det här är alltså verkligen inget 
smälla-med-hängslarna-vad-jag-ändå-är-präktig-inlägg. 

Ett bra tag nu har jag varit rätt duktig på att inte shoppa. 
Att göra mig av med det jag redan har går något trögare. 
Men jag blir ständigt lite bättre på det! 

Något som blivit överraskande knepigt att rensa ut är kläder. 
Inte för att jag skulle vara ett modelejon, snarare tvärtom, men
ändå vill jag inte riktigt släppa taget till och med om sådant 
jag faktiskt inte längre går med/ryms in i/känns bekvämt. 

Det är som om jag vill hålla fast i den tid de representerar. 
De blir som en souvenir från en tid innan. 

Jag har till exempel en orange yllekavaj som jag haft i säkert 25 år. 
Jag går med den tre fina höstdagar om året. 
Jodå, jag gillar den fortfarande, den är en riktig klassiker. Tidlös. 
Och jag njuter varje gång när jag får dra på min "höstkavaj". 
Precis som jag gjort de senaste 25 höstarna. 

Men skall den verkligen få 
ta utrymme i min garderob de övriga 362 dagarna? 

Och skulle det bara vara en kavaj så.
Det är väl några få plagg till med motsvarande status. 

Jag är ingen samlare, men kanske en dammig nostalgiker?


Därför tänkte jag ta och vinkla det lite annorlunda för mig
nästa gång jag skall rensa i skåpen och det är att ställa frågan:

Skulle jag köpa det här idag? 

Och DET, hör ni, är en effektiv fråga! 
För då sätter man den där nostalgi-känslan åtminstone lite åt sidan.

Skulle jag köpa det här idag? 

Svarar man nej är man nog redo att släppa taget om den grejen, hur
mycket nostalgi-damm man än lyckats strö över den. 

*

Men jul blir det i år igen. Julkommers, julshopping, julhysteri...
Människor kommer att trängas och svettas för
att hitta den där "perfekta" julklappen, som troligtvis ändå är fel 
nog och blir till belastning i någons skåp.

Uff, vad cyniskt det där lät, men tyvärr tror jag det är så väldigt ofta. 
Människor är mer medvetna och kräsna varpå det blir så mycket
svårare att "pricka rätt".  
Och jag känner att jag inte vill bidra till en
enda onödig julklapp någonsin mer. 
Inte heller skulle jag orka motta en enda onödig julklapp till. 
Har upplyst min familj om det. 
(Vi är alla vuxna nu så det behövs inte blandas in tomtarnas barnskydd här inte....;))


Man shoppar för att det hör till och att det förväntas av en
och för att man skulle göra alla så besvikna om man plötsligt slutade med det.
Man kanske också är lite rädd att det skulle bli tomt i ens eget liv
om man slutade med det. 
Jag tror inte det blir. För jag vet att det inte gör. 

Det blir bara tid över till annat. 

*

En dag senare. 

Kände mig riktigt präktig då jag fyllde bilen med allehanda
grejer som skulle till sopsorteringen och till återanvändning på
annat håll. När jag stod där och matade kartong i kartong-
cisternen kom en kvinna fram till mig som hade fått syn på en
glasburk för spagetti som jag hade bak i bilen bland övrigt som
skulle till glasinsamlingen. Orsaken varför den var där är att locket
hade gått sönder för ett tag sedan och den kändes bara onödig hos mig.
Hade funderat på att ha den till vas, eller nåt, men njae, kände
ändå att den nog skulle bli stående i skåpet bara. 

Men kvinnan ville ha den. Hon sade att hon har lock hemma 
som skulle passa. Så lämpligt! 

Idag kom också gubben hem från sin roadtrip kors och tvärs
genom Spanien. Det var fint att få hem honom! 
Men så har vi det där lilla dilemmat...han älskar att köpa souvenirer, han
vill alltid hämta små gåvor. Och tyvärr, tyvärr med lite turist-souvenir-feelis,
fast han i övrigt är allt annat än en "typisk trist turist" när han
är ute och reser.  

Han är så nöjd över sina små gåvor och jag känner mig som 
världens sämsta för att jag inte riktigt känner samma entusiasm över 
ett vinskinn med plastkork med texten Bilbao på...

Känner spontant att jag inte kommer såååå ofta kommer att ha användning för den. 
(fick också en skön halsduk, och en mängd andra småsaker
som rökelsestickor (brukar inte använda sådana heller, men okej...)

Han blir ju så glad över att få ge saker - sådan har han alltid varit.
Han ser liksom inte att han burit hem en mängd onödiga grejer. 
Halsduken var på fin och skön, nu har jag ju bara ett dussin från
tidigare...

Hur säga det till honom - utan att såra? 

Ja...?