EN REGNIG EN...


Undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin under min livstid blivit så bortskämd med alla dessa
vackra dagar, soliga dagar, varma dagar. Jag kan knappt föreställa mig dåligt väder! 

Lördagsmorgonen var fin, men mot tolvsnåret började det dra ihop till regn. 
Regnet, som kom, gjorde att det snabbt började kännas fuktigt och råkallt också
inne i stugan, även om det ännu var rätt varmt ute. 

Tände den första brasan i öppna spisen sedan typ april och
det fick mig att tänka på en sak som min kompis förundrade sig över
förra året då vi gick en tur i naturen tillsammans och hon skulle leta efter något
i min ryggsäck. Hon utropade; 
- Men på riktigt? Varför i hela fridens dag har du en tampong med dig?

Och det kan ju kännas lite udda. Inte tampong i sig, det har man ju stiftat 
bekantskap med under sina fertila år minsann, men bara en. Och
så en Vaselineburk och en sådan där eldstål grunka. 



Ja-a, man kan ju undra! 

Men allt har ju sin behändiga förklaring! 
Det här är nämligen ett tips som jag hörde om för många, många år sedan.

Jag älskar ju att röra mig ute i naturen och traskar glatt på i skog och mark.
Har alltid gjort det. 
Däremot är jag av födseln försedd med ett uruselt lokalsinne. 
Lita liksom  a l d r i g  på mig när det gäller att hitta rätt. Aldrig! 
Och just av den orsaken har jag i princip alltid med mig dessa tre små ting.
De göra att om jag skulle tappa bort mig så skulle jag kunna tända en eld 
för att hålla mig varm förstås, men också göra det enklare för de som
(hoppeligen) skulle komma för att leta efter mig att faktiskt hitta mig. 
Eld och rök både syns och känns på långt håll.

Nå, i dagen värld finns det ju appar på telefonen som meddelar 
på något tiotals meters noggrannhet var man är, men även om 
det skulle funka så är det trevligt att vänta hjälp vid en brasa, eller hur? 
Och om telefonens laddning skulle tagit slut, eller man skulle befinna sig
på ett område där telefonen inte funkar, ja då kan man ta till det här knepet.



En (liten) burk vaseline, en tampong och ett eldjärn tar mycket litet 
utrymme. Det ryms i min knutna hand. Och den mängden kan man 
alltid stuva in i någon liten ficka på ryggsäcken. Jag har den minsta
vaselinburk jag hittat, kanske i storlek som om jag lade tummen 
och pekfingret ihop. 

(Bara så man från bilderna inte får den uppfattningen att det här är den där
vanliga stora vaselineburken. Sen kan man ju klämma in lite vaseline i hur liten 
burk som helst om man vill få paketet ännu mindre). 

Men grejen med det hela är att då man river ut lite "ludd" från tampongen och rullar runt
det i vaselinet så får man en riktigt, riktigt bra starter till sin eld. 

Är man ute i naturen och det varit lite regnigt så är det inte så där bara
att hitta något som skulle vara torrt nog för att starta upp en eld. 
Lite torra småkvistar från gran brukar funka bra att mata 
elden med bara den tagit lite fart. Och det är just här
som det fina med tampong och vaselin kommer in i bilden! 

Tampongludd nerkladdat med vaselin brinner riktigt bra - och länge. 
Man hinner med andra ord gott mata den lilla lågan med småkvistar och näver
och tadaaa....man har strax en brasa! 

Den lilla plumpen på bilden brann i över två minuter med stadig låga. 

Eldstål är en underbar liten tingest! 
Där var tändstift på tändare blir blöta eller tar slut, där gas tar slut 
och där tändstickor blir blöta kan man alltid lita på eldstål. 
Jag har aldrig misslyckats med att tända en eld med eldstål. 
Det är enkelt - och ganska roligt - att öva upp sig på att bli riktigt bra 
med det här lilla verktyget. Sedan vill man aldrig ha nåt annat! 

Näe...så är det ju inte! 
Jag gillar min stormtändare och traditionella tändstickor till vardags
men har trots det detta lilla paket med mig i min ryggsäckar när jag är ute
i naturen. Nästan så det blivit en liten maskot. Ni vet, man vågar liksom
inte längre lämna bort den för då jädrans kommer jag nog att tappa bort mig.
Och hamnar att stanna ute en natt - utan eld. 
Det vill vi inte! 

*

Det är inte alls enbart ute i naturen jag tar till det här vaselin-knepet,
nejdå! Jag har minsann startat en och annan brasa i öppna spisen med
hjälp av det här. Förr hade man ju nästan alltid någon gammal dagstidning
drällandes i knutarna, men nu när det mesta digitaliserats så 
känns det aningen fel att försöka tända brasa med sin iPad...
Dyrt också. 

Så lite toapapper eller en bomulls-tuss, på med vaselinet 
och tadaa man har strax en fin eld i sin öppna spis. 
Min öppna spis här på stugan kan vara lite trixig att ha och 
göras med vid lågtryck och efter längre tiders paus i eldandet.
Då plockar jag fram det här knepet. 

Men varför just tampong? 

Ja, det är för att det är mycket bomulls-stuff komprimerat. 
Av en sådan där minsta storlekens tampong tänder jag 
galant fem eldar eller mer. Till storlek är den 
ju som halva lillfingret. Att ha med motsvarande mängd
vadd eller toapapper...Ja, ni förstår? 


Lite scoutvarning över det här inlägget, men jag tycker faktiskt det borde
höra till grundläggande kunskaper att behärska att laga upp en eld i naturen. 
Jag gör det enkelt för mig - med tampong-ludd och vaseline :). 









PÅ LINGONRÖDA TUVOR...


Äntligen, suckar mitt hjärta och min själ! 
Sitter på jobbet och blundar för en stund och drömmer mig 
bort till det stället på jorden som är det vackraste jag vet. 
Stugan! 

Aida, hunden, ligger vid mina fötter och är smått otålig. 
Hon brukar hänga med på mitt jobb nu och då men är inte mycket till
kontorsråtta. Enligt henne är det dö-tråkigt, men hon uthärdar. Sådär.

När jag äntligen blir klar och vi packar ihop oss och går ut till bilen blir
hon en helt annan hund än den lite passiva klumpen som legat på en fäll
under mitt skrivbord. 
Det är så hon är. Den älskade lilla hunden. Hon uthärdar. 
Lite som sin matte...

*

Under många år var stugtillvaron mitt andningshål utan vilket jag knappt 
hade kunnat andas fritt alls. 
När jag nu körde ut till stugan kände jag inte längre samma lite ångestfyllda
längtan till en befriande tillvaro, utan mest bara en skön förväntan. En längtan.
Men utan känslan att jag rymde bort från något annat. 
Jag kände att jag bara åkte ut till stugan. Inget mer. 
Och ändå är det i den känslan allt! 

Jag upplever inte längre en ångest av stress, inte längre ett nästan
fysiskt behov att komma ut till något som inte ställer krav...

Kanske är jag lite mera hel? 
Lite mer som jag någongång varit? 


Går en lång promenad i skogen med hunden. 
Hon fyllde åtta för någon dag sedan och börjar, lite som jag, 
bli en mogen dam. Vi gillar varandras tysta sällskap. Vi 
känner varandra så väl. I skogen hade Aida tassat iväg före mig ett gott 
stycke då jag vek av från stigen och jag bara visste att hon strax skulle
vara ifatt mig. Jag älskar den här tysta kommunikationen mellan hund och människa. 
När man så vet var man har varandra, när kommunikationen i det närmsta är ordlös.



Hem, till stugan, kom vi med lite svamp, lite lingon och en skön känsla i
både kropp och själ efter några timmar i skogen. 

Jag känner en alldeles speciell lycka över dessa timmar traskandes runt i skogen.
Efter en sommar med riktigt jobbiga besvär i hälen som gjort mig rejält immobil känns det 
galet lyxigt att äntligen kunna gå fritt. Bara det! Att kunna traska på (nästan) utan smärta! 

Tills i morgon har det utlovats regn. 
Höstregn...hur underbart kommer det inte att vara? 

Gubben kommer att stiga tidigt upp och ge sig ut på ett jaktpass. 
Och jag fortsätter fylla på det vegetariska skafferiet. 

Vi är ju lite som man varit sedan tidernas begynnelse. 
Jägaren och Samlaren. 

Bara att det är jag som har hunden med mig.....
*heh*

NÄSTAN LITE OVERKLIGT...


Jag säger då det, den här sommaren har ju varit alldeles makalös! 
Känns nästan lite overkligt att det bara fortsätter att vara finaste
sommaren även om vi glidit in ett stycke av september. 

Sitter i solen ute och skriver, har precis duschat och låter håret
självtorka. I den här värmen och med den här fina varma vinden kommer det 
att gå i ett nafs. Skall minsann på teater ikväll, släpar med
familjen på en musikal; Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. 

Vädret till trots packade jag undan en del sommarkläder idag.
Bara min garderob skvallrar om att jag är en riktig höstmänniska! 
Om någon för en endaste sekund trodde att jag skulle få MER utrymme i garderoben
genom att plocka undan sommarkläderna så misstog den personen det hela rejält.

Ner i vinterförvar åkte några ärmlösa tunikor och ett par sommarklänningar
(som jag bott i den här sommaren) men fram ur samma förvar kröp ett 
dussin mysiga, lurviga, tjocka tröjor, och halsdukar och koftor...

Det var någon som myntade begreppet "Pinterest-snygg" och
september är ju just den månaden på året då man här på våra breddgrader kan 
segla runt i snygga jeans, sneakers, ballerinas eller varför inte stövlar 
och fina tröjor och halsdukar, kanske till och med en hatt utan att
vare sig storkna i värmeslag eller frysa ihjäl.

Jag hade väl tänkt klä mig lite så där Pinterest-snyggt till kvällen,
i linneblus och varm långkofta och halsduk, men men...

...som om man inte hade varmt nog på grund av den där
biologiska bergochdalbanan en går och bär inom sig så 
är temperaturen definitivt mer högsommar än höst.

Och även om jag gillar att klä mig i lager på lager, så känns det inte fullt
bekvämt att skala av sig både kofta och blus och topp och helst
bara sitta där i bh...Näh, det skulle nog inte omgivningen uppskatta.
Inte familjen heller...

Verkliga stora problem jag tampas med så här en
solig och varm eftermiddag i september.

Kanske det är så det skall vara? 
Att de stora problemen kan hålla sig borta en dag som idag
då det är nästan lite overkligt fint?!

HÖSTENS VACKRA TING...


Alla som har en ek i sin trädgård, eller i sin närhet har förmodligen märkt 
att det formligen regnar ner ekollon den här hösten! 
Man kan knappt gå under en ek utan hjälm om man inte vill ha
överraskande hårda ekollon i skallen på en. 

Det är just NU de är som vackrast. Det finns både de där mustigt bruna 
och ännu somrigt gröna ekollon på marken . Det är NU man skall 
ge sig ut och plocka ekollon - om man vill, vill säga.

Jag har nöjet och glädjen, att ha ett antal ekar i trädgården. Den här tiden på året
tycker jag att det är alldeles underbart - men när de släpper sina miljoner löv i lite varierande tid mellan oktober och mars, är de inte fullt lika uppskattade...
Det finns torra eklöv överallt och hela tiden, känns det som.

Men så här till hösten är det nog det trädet som levererar 
de vackraste frukterna! 



Ekollon! 

Alltså de är ju alldeles, alldeles otroligt vackra! 

Hade en gammal halmstomme-krans drällande i knutarna och eftersom 
en överraskande tidig höstflunssa grabbade tag i mig så när det inte riktigt fanns 
ork till något annat dammade jag av min limpistol och började limma
ekollon, efter ekollon, efter ekollon, efter ekollon...


Och till slut blev det ju en riktigt hyfsat fin krans, fast jag säger det själv! 

Jag limmade ekblad lite glest över hela halmstommen och så började jag limma ekollon
lite hipp som happ. De ekollon som fortfarande hade sin "hatt" kvar lossnade jag på och
limmade fast dem på nytt. Den här tiden på året så lossnar hatten - naturen har sett 
till att det skall ske så. Så om man vill ha kvar hattarna på ekollonen så är 
det bara att pilla loss dem och limma ekollonen in i hatten igen 
annars kommer ekollonet att tappa sin hatt bara man nyser inom ett par dagar. 
Och på en krans där hälften av ekollonen består av sådana med hatt, 
skulle det inte vara något man önskar precis! 



Eftersom jag valt att limma ekollonen lite hipp-som-happ på kransstommen så ville jag ändå
få något som gör att kransen liksom får en riktning och det gjorde jag genom 
att samla små ekkvistar och redan  ekollonskaft och limma dem överst på kransen för att få 
till känslan av rörelse, vilket är det som ger liv och rytm åt en krans. 

I mellanrummen mellan ekollonen - isynnerhet där limmet blivit synligt - limmade jag 
in yttersta ändan av små ekblad, hela blad hade känts för stora. 
Man får helt enkelt känna efter lite så att proportionerna blir rätt. 

Ekollon-kransen kommer ju att mörkna med tiden, och det gröna 
försvinner och blir till olika bruna nyanser. 

Min krans kommer att få huvudrollen som höstpynt på soffbordet, och det 
med ett blockljus i mitten. 

Lagom rustikt höstigt tycker jag. 

Och inte speciellt svårt att fixa själv! 

Har man inte en egen ek drällande på gården sin så tror jag ingen ek-ägare
i grannskapet säger nej om man frågar om man får komma och plocka lite ekollon. 
Förmodligen blir man bara glad! 

*

Till min krans gick det åt ca 2-3 l ekollon och 
kanske 0,5 liter fästen, som jag plockade separat samt några kvistar 
med löv på som ramlat ner. 

Som stomme hade jag en vanlig halmstomme från en 
julkrans av granris som jag sparat, och så går det åt
en hel del lim, förstås...





INVENTERA KÖKSSKÅPEN...


Eftersom jag fortfarande är lite Halta Lotta och inte kan ta mig så mycket
någonstans alls så har jag tagit tag i det där lite småtråkiga jobbet 
att inventera köksskåpen och märkte att jag har en hel del
mjöl som börjar närma sina bäst före datum.

Alltså blev det att snurra ihop en bröd deg.

Och med snurra så menar jag faktiskt att snurra, som i att röra om! 


Jag bakar rätt så sällan, kanske mest för att jag på något sätt upplever att det är
lite krångligt att plocka fram hushållsmaskinen, och den mullrar och för 
sådant oljud när degen skall knådas - och så detta diskande av alla pytsar och
degkrokar. Näe...inte min grej! 

Men jag har ett par recept på bröd som man klarar att få till 
med bara en skål och en träslev. Man behöver inte knåda det alls.

Receptet på det brödet är ur Annas Mat av Anna Bergenström
och en av mina favoriter. 

Här kommer receptet:


Ingredienser
  • 5 dl fingervarmt vatten
  • 1 dl mjölk 
  • 25 g jäst (1/2 paket)
  • 2 tsk salt
  • 1 msk honung
  • 12 1/2 dl vetemjöl eller tar du 1 1/2 dl grahamsmjöl + 11 dl vetemjöl som jag gjorde när jag bakade det senast
  • knappt 1/2 dl mjöl till utbakningen
Så här gör du!
  • Börja ditt bak med att mäta upp vatten och mjölk. Smula ner jästen i en bunke och lägg i salt och honung. Över detta häller du lite av din vatten- och mjölkblandning. Rör med en trägaffel, häll sedan i resten av blandningen och rör också ner mjölet.
  • Nu arbetar du snabbt ihop den lösa degen. När du känner dig klar med detta så strör du ca 2 msk vetemjöl över degen, täcker bunken med en bakduk och låter den jäsa i 1-1 1/2 timme.
  • Under tiden som degen jäser så värmer du upp din ugn till 240-250 grader och förser två plåtar med bakplåtspapper, alternativt smörjer dem.
  • Nu är det dags att stjälpa upp degen på bakbordet men innan du gör det så strö ut 1/2-1 dl vetemjöl på bordet så att degen inte klibbar fast. När du fått ut degen ur bunken så ska du inte knåda den. De bubblor som blivit till i degen under jäsningen ska nämligen vara kvar. Istället strör du ytterligare lite vetemjöl över degen och plattar lite försiktigt ut det med handen. Men, som sagt, knåda och kläm inte degen för mycket.
  • När du plattat ut degen så skär du snabbt degen i 6-7 cm smala remsor med hjälp av en degskrapa. Dela sedan varje remsa i 2-3 delar lite på snedden. Det är ingen idé att du försöker få dina bitar likadana så försök inte ens. Huvudsaken är att de får ungefär samma storlek. Allt eftersom du skär ut dina bitar så lyfter du över dem till plåtarna.
  • Nu är det dags att grädda dessa fantastiska bröd. Det ska göras så snart du fått upp dem på plåtarna, en plåt i taget och i mitten av ugnen. Passa bröden så att de inte blir övergräddade. Ungefär 17-20 minuter var lagom i min ugn.
  • När de är färdiggräddade så tar du ut bröden och låter dem svalna. Eftersom det ska vara lite skorpa på ytan så ska du inte lägga på någon bakduk.

Det här är lika gott som det är enkelt! 
Kanske bästa brödet att ha i frysen och bara
plocka fram några till någon god soppa nu när det håller på att bli höst 
och de värmande sopporna igen kommer till heders.