EN KRYDDA AV EXTRA SYRE...


Det känns ibland som om en kunde behöva ett extra andetag av syre för att riktigt
fylla sina lungor med det vår kropp inte kan vara utan.

Ibland känns det också som om en skulle behöva de där vida vidderna 
som ens själv inte kan vara utan.

Här kände jag att båda två uppfylls och tillfredsställs.
Skall passa på och tanka syre och vidder ett tag till.








LIVING IN MY CAR...


Klockan är redan nästan natt. Solen färgar himlen
vackert gul och ljuset verkar inte ta slut ens då midnatten närmar sig.
Jag packar det sista i bilen. 
Bilen, som kommer att vara sonens och mitt hem ett par veckor framöver.

Jag har ju de senaste åren nu och då rest så att bilen ha varit både mitt hem 
och delvis min arbetsplats, men jag har nog aldrig riktigt dokumenterat 
annat än platserna jag åkt till. Kanske jag denna gång skall ge själva boendet under
resan en synligare roll? Det är många som undrar om det inte är sjukt obekvämt 
att resa så som jag valt att göra. 
Nja...jag är ju en livsnjutare i själ och botten, så jag gör absolut allt 
för att ha det gott och skönt även om omständigheterna är lite enklare. 

När min nuvarande bil tar sin sista suck och jag måste börja titta efter
en annan bil, så är kriterierna följande:

Fyrhjulsdrift för att klara av lite tuffare terräng vid behov.
Utrymmet bak i bilen skall vara långt nog att jag kan sova raklång utan problem.
Och så skall det utrymmet bli plant, så man kan sova där utan risk att hitta
sig själv som en skrynklig kringla i fotändan av "sängen". 

Jag har lite börjat kika på en skåpbil att göra om. Jag kunde ju välja en husbil, men 
jag tycker genuint illa om allt det plastiga i husbilar. Jag har svårt för det. 

Jag bil-luffar så mycket hellre enklare men mindre plastigt.

(dessutom kan jag inte för min värld förstå varför alla, precis alla, 
husbilar skall se ut som gigantiska förrymda kylskåp på hjul)!
Varför kan inte husbilarna ha andra färger, som fina mossgröna, eller
vinröda, eller antracitgrå? Då kanske, eventuellt, möjligen kunde
jag överväga en husbil. OM man fått bort all den plastiga känslan på
samma gång. Inte bara känslan...plasten skall bort! 



Hon här stannar hemma denna gång. Hon är ju inte speciellt förtjust i att bila.
Skulle hon vara det, skulle hon vara hela tiden med mig. Som det är nu med henne, 
så får hon stanna hemma från de lite längre roadtripparna. 

Fast jag väljer att leva i bilen eller tält under mina roadtripar för den frihet det ger,
så vill jag ändå ha det "lyxigt" utgående från de möjligheter det ger.

Vi kommer till exempel att till största delen laga vår mat på spritkök,
men som jag tänker så behöver ju maten inte vara tråkig bara för den skull?
Bra, och god, mat är ofta enklare än man tror.



Lite som idag.

Vi hade strålat ihop en rejäl del av La Familia och jag bjöd på
enkelt tillredd gös som fick en och annan "tummen upp" av matgästerna. 

Gjorde en "röra" av stekt bacon, stekta champinjoner, stekt lök och 
en liten knippe färsk dragon. 
(Jag äter ju inte kött själv, så innan jag blandade i baconen så tog jag 
åt sidan en bit av röran bara för mig...om nu nån undrar...) 

Fiskarna fylldes med röran och resten fick ligga brevid medan 
fiskarna blev klara i ugnen. Så simpelt och så jä*la gott! 

Just sådan här mat älskar jag. Enkel, med rena smaker. 

Lite som att bo i sin bil.

Enkelt, simpelt  - på ett befriande gott sätt.

SMÅ, SMÅ LIV...


I björken invid vår trappa har staren sitt bo. Det har hörts ett underbart pipande och tjatter från
boet ett tag nu. Idag damp en pipande en ner från boet. 
Inte helt flygfärdig och efter ett tag i den gassande solen på gräsmattan både 
hungrig, trött, utmattad och uttorkad. 

Gav den kattmat - bra energirik mat åt fågelungar - och grynost samt torkade mjölmaskar som 
blivit över från vinterns matning. 



Ungen föredrog grynosten frampå allt annat, och det är ju okej. 
Grynost är bra! 

Här har den ännu lite grynost kvar på näbben efter att den pickat i sig en 
ansenlig mängd av den varan. 

Efter ett par timmars vilande, grynostkäk och vattendrickande var den hör lilla
ungen nästan klar för steg två i vägen mot självständighet. 
Den flög (lite osäkert än) till en gran i närheten och därifrån djupare in
i lunden bakom huset. Sedan var den försvunnen för mig.

Kvar i boet var alla syskonen, och matades av föräldern flitigt. 
Vilka framtidsutsikterna är för den lilla fågelungen är svåra att förutspå.
Men en liten tuffing verkade den allt vara! 


Det är historiskt torrt i markerna nu.
Gräsmattorna ser ut som de heta somrar gör i slutet av juli. 
Allt ropar efter vatten! Precis allt. 

Det regnade fem droppar idag. Sen var det slut.
Min enkla - extremt enkla - odling består av några rader sallad, dill och spenat
i en odlingslåda. I år kommer jag inte att vara hemma ofta nog för att ta hand om 
någon mer odling än så. 


Det viktigaste just nu är ändå att se till att djuren har vatten att dricka.
I veckan kunde vi läsa om ekorrar, igelkottar och fåglar som dukar under pga
torkan som känns minst sagt ovanlig för den här årstiden. 

Vi är mer vana med kyla och regn - än torka och värmerekord på värmerekord.

*

Håller på att packa inför följande utfärd, eller resa, vilken nu sen skillnaden är, 
och packar för första gången ner en brandfilt för att ha under spritköket, stor nog att 
vika upp över alltsammans om elden skulle bli för aggressiv.
Hade ju en liten incident för ett tag sedan som kunde slutat illa. Senast jag använde mitt spritkök
hade jag fått fel sorts sprit med en smärre brasa runt kaffepannan som följd. 
Det var inte speciellt skoj att försöka släcka elden som redan hade börjat slicka
det torra gräset omkring med glupska tag. 

Kom undan med blotta förskräckelsen, men insåg hur häpnadsväckande torrt det är
i vår natur just nu! Man är kanske inte så van vid detta i slutet av maj? 
Bara att inse att detta är en extrem vår på sitt sätt. 

 Känns som om sommaren pågått hur länge som helst redan.

Och ändå; idag är det ju sommarens första dag! 
Den första juni, och den blomstertid nu kommer...


DAGS FÖR LITE SKUMVIN I TISDAGSKVÄLLEN...


Ja, så kan det gå.

Det är inte alla tisdagar man har en orsak att skjuta iväg en champagnekork 
i luften precis. Eller jag har inte det - vad vet jag om er andra?

Men idag var det då min tur att ha en skumpa-tisdag och det 
av ingen mindre anledning än att jag faktiskt avklarade min första
del-examen på min vandring mot en specialyrkesexamen inom fotografering.

Från och med i dag är jag då fotograf - så där på riktig. 
På-vuxnas-riktigt. 
Och på något plan.

Min utbildning fortgår ännu ett bra tag, har som sagt precis bara klarat 
av grunderna i yrkesfotografi. 
 Det är nämligen så att jag skall fortsätta och 
specialisera mig på det här med naturfotografering, 
men idag blev då mitt examensarbete - steg ett - godkänt. 

Så därför lite skumvin så här i tisdagskvällen. 


*

Samtidigt är allt bloggens fel.

Hade jag inte börjat blogga, hade jag inte köpt en bättre kamera, 
hade jag inte velat lära mig mer om fotografering, hade jag inte
börjat fotografera natur, hade jag inte velat ta mig mer ut i naturen,
hade jag inte upptäckt en massa finheter därute, hade jag inte...


Ni vet hur det är - det ena ger det andra. 
Så där som livet ställer till det för oss.
Ibland på gott, ibland på ont.
Man får bara ta det som det kommer, har någon 
vis någongång sagt. 

Det är klart det här har gett mig gott. Att börja fota och att ta det
hela till en lite mer pro-nivå har gett mig en massa nya vänner, 
nya kontakter, nya utmaningar och nya tillfredsställelser - och 
minst lika många utbrott av frustration till följd av 
okunskap och otålighet.

Vad jag vill fortsätta med är att behålla bloggen som mitt privata vardags-rum. 
Bjuda in er på en kopp kaffe eller ett glas vin (för skumpan är slut för idag...)
Jag kommer att fortsätta att blogga som förr, med de
i stunden tagna bilder - precis som förr. 
För min blogg kommer inte att bli en del av min marknadsföring. 
Det är så jag vill ha det. Den skall få fortsätta vara en parkeringsplats 
för det otvingade ordet att florera på 
och en plattform för vardagsbilder att bosätta sig i. 

*

Men ja, en liten milstolpe uppnådd idag. 




EN DOLD PÄRLA...


För en tid sedan så var jag på en tillställning där man frågade mig om 
jag kunde tipsa lite om vilka nationalparker det skulle löna sig att besöka. 
Nå, min åsikt är kanske mest den att alla nationalparker är fina på sitt sätt 
och värda ett besök, men jag nämnde nu några som jag tycker om.

Det var innan jag hade nöjet att besöka Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark.
Om jag då vetat, hade den här nationalparken åkt mycket högt upp på min lista! 



Nationalparken med det omöjliga namnet Kauhaneva-Pohjankangas är södra Österbottens 
största ombrogena högmosse. Ombrogen betyder att mossen, eller myren är nederbördsförsöjd,
det vill säga utan påverkan av grundvatten. En sådan här myr är mycket näringsfattig. 

Det bidrar säkert till känslan av att tiden stannat därute på myren.
Inget växer snabbt eller blir frodigt i denna näringsfattiga miljö. 

Och jag fascineras så av stämningen ute på myren.
Spovens ödsliga ski, de knotiga tallarna som förmodligen är mycket gamla trots sin 
kortväxthet. Den totala ödsligheten som bara kan upplevas på en myr.
Den som är så vacker! 






Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark har en intressant historia också.
Här igenom gick nämligen en av Finlands äldsta vägar nämligen
Kyrönkangas väg som omnämns i historieböckerna redan på 1500-talet.
På den tiden var vägen bara en stig, men blev sedan en ridväg och efter det en 
viktig postväg och en förbindelse mellan Österbotten och södra Finland. Vägen är numera
en vandringsled och då man besöker nationalparken går man ett tag på 
den uråldriga vägen. 



Om man ser till mängden besökare är det här Finlands minst besökta nationalpark, vilket 
är totalt obegripligt om man en gång besökt den här platsen! 
Här är så vackert att jag kunde gott tänka mig sätta mig en höstmorgon i bilen 
och skurra iväg i tre och en halv timme för att vandra där en gång till! 



Här finns en stig som man kan gå runt längs. Hälften av den är sådana här "pitkospuita" - vad det nu sen kan heta på svenska...spång?

Rutten som man kan gå runt är ca 5 km, vilket är precis perfekt för en liten dagsutfärd. 
Däremot märkte jag att det tog betydligt mer i tid att gå dessa 5 km här
än det skulle ha tagit på en annan plats. Här fanns bara så mycket fint att stanna och 
beundra och förundra sig över! 






På flera ställen såg jag bland annat brushanar som trippade omkring längs stränderna. 
Storspoven flög över, måsarna jagade korpen...

Och det bästa - jag hade hela nationalparken helt för mig själv! 

Man startar nämligen från den ena parkeringen och om man rundar stigen kommer man 
också till den andra parkeringen. Inte heller där fanns en enda bil. 

Med tanke på hur glest besökt denna pärla är, så är det lite 
överraskande hur välunderhållen spångarna och pausställen är.

Det är riktigt prydligt överallt. Och på väg tillbaka till parkeringen längs
den stig som går genom Pohjankangas tallmoar kunde jag se att man 
i år byggt nya, fina och breda, gångbroar över sumpmarken. 


Att vandra längs den här nationalparkens utmärkta stig är bara ren njutning! 

Älskar stämningen på myren! 
Jasså, jag har sagt det? 






Jag startade min rundtur från Nummikangas. 
Behöver jag nämna att det var rätt så torrt längs sandvägarna då jag körde dit? 

Nähe...det blev också klart?! 
*

Men en doldis är denna naturpark. Och en pärla! 

Kommer säkert tillbaka en dag. Det vet jag at jag gör!