JULBEKÄNNELSER, DEL 2

Jag laddar upp julsånger på Spotify och knäpper på min JBL,

och 'nu har vi jul här i vårt hus' klingar på medan jag stryker 

julduken och rör i potatislådan som står och sötnar på vedspisen.

Det är riktigt småidylliskt faktiskt.

*

Så spelas Decembernatt, eller Hallelujah, av Leonard Cohen

upp och jag stannar upp och faktiskt lyssnar på orden:

Nu sover stad nu sover land och överallt står snön i brand
inatt kan inget kväva eller kuva.
Och stjärnorna dom blänker matt på himlen som en hemlig skatt
i det tysta hörs ett dämpat
Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu sover sorg och vredesmod med saknaden och hjältemod
och bitterhet får sova med det ljuva
Nu sover dom som önskar tid med dom som tror på evigt liv
och änglaspelen klämtar Halleluja.
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu drömmer vi i vintertrakt om lågorna som håller vakt
och om en plats som kan få hjärtat att jubla
De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi
Vi vaggas av ett stilla Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja

Nu brinner ljus i mörka rum, nu blundar tvivlet för en stund
och om sanningen ska fram så får den ljuga
Nu blundar dom som jagar tröst och dom som redan släckt sin törst
och från andetagen flyr ett Halleluja
Halleluja,Halleluja, Halleluja,Halleluja,
Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja.....
Halleluja.. åhh.. Halleluja, Halleluja, Halleluja,Halleluja.

nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid
men här får morgondagens skuggor inte ruva.
och sjunger kanske nån för mig och kanske sjunger nån för dig
ett sprucket men ett hoppfullt Halleluja.
Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja, Halleluja
Halleluja, Halleluja.........

På något sätt blir jag så tydligt påmind om det

enorma privilegium att faktiskt få fira jul som jag alltid gjort.

I fred.

Det känns riktigt klyschigt att säga det, men undrar om 

det inte är första gången under mitt liv som jag 

på riktigt 

tänker tanken att det kanske inte alltid kommer att vara så.

Att det finns folk som lider, dör, flyr...det vet vi alla.

Och mitt hjärta, liksom de flesta vettiga människors, är med dem. 

Men att det kanske finns dolda mörka makter som ligger och 

väntar på att ta över bara tillfället ges också så att

det kan påverka mitt lilla rara liv. 

Den insikten kryper obehagligt in i min idyll. 

Inte nu, idag, i nästa år, men det är något i rörelse.

En ondska...nåt.

Det är samtidigt lite barnsligt skrämmande att tillåta tankarna flyga så här, 

att här kunde ske något ont...

Men samtidigt känns det som om det var banalt att faktiskt inte tänka tanken.

Och jag bekänner, för första gången någonsin, att det kanske kommer

en tid då vi ser tillbaka på denna tid med längtan.

För jag har en obekväm känsla i mitt bröst om att:

...nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid...

Hoppas inget mer än att jag har fel.

Totalt fel. Så fel man kan ha.

*

Min julstämning byts ut från glättig trall till en 

djup känsla om vad julen kanske ändå egentligen handlar om.

Att för oss som har det så otroligt bra ändå gäller det att 

förstå att ta vara på stunden och på varandra och verkligen, 

ärligt och öppet, uppskatta det som är.

Och hjälpa dem som lider. Som behöver oss.

Och jag tänker på alla dem som drömmer som så:

...De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi...

*

För dem ber jag ett stilla:

Hallelujah! 

JULBEKÄNNELSER, DEL 1...

Egentligen gillar jag inte pepparkakor speciellt mycket. 

Jag har bakat dem sedan jag nådde upp till bakbordet. Året var 1972. Då var jag sex år.

Det är många år sedan nu.

Det är kanske mitt livs största paradox. 

Att baka något som man inte ens gillar speciellt mycket.

Om inte jag gömmer den under en gigantisk skiva mögelost.

Då kan pepparkaka vara bra - så man inte blir så kladdig 

om fingrarna av osten, vill säga.

Som en hyfsat engagerad mamma har jag hjälpt både en och annan son

in i pepparkaksbakandets underbara värld.

Bakar någondera av mina vuxna söner pepparkakor frivilligt? Någonsin? 

Nej, det gör de ju inte.

Men jag fortsätter. Envist.

Det kan ju låta lite patetiskt, men numera gör jag det inte för att

äta upp dem. Pepparkakorna alltså, inte sönerna. 

Jag gör pepparkakor för doften som sprids i huset. 

Julstämning skall råda. Det tycker jag nog.

Men jag kör billig färdigdeg från frysdisken.

Det blir bäst så när ingen ändå egentligen vill äta pepparkakorna...

I år hittade jag inte ens pepparkaksformerna.

Jag vet att jag borde ha dem i en glasburk. Bara det att burken också är borta.

Nå, jag kör lite trendiga runda pepparkakor med tryck från glasets botten.

Faktiskt tycker jag att de är riktigt fina. 

Champagneglas är bra till mycket! 

Och resultatet är riktigt snygga runda kakor.

Rätt fina faktiskt. Börjar vackla i min övertygelse om pepparkaksbakandes onödighet.

Kanske man borde baka en sats till?

Ändå. Bara en liten en? 

(Tomten på bilden har smugit sig med för en liten

adventstidsberättelse jag kör på facebook - bry er inte om honom.

Han är mest bara jobbig.)

Velar och väljer och inser att jag definitivt står i ett 

vägskäl gällande jultraditioner. 

Läste precis någonstans att samma doft av pepparkaka får man

om man slänger in lite nejlikor, kardemumma och kanelstänger i 

spisen då det är lite glöd kvar.

Då slipper man kakorna - som inte har en alldeles 

rykande åtgång precis - men får doften.

Så jag bekänner:

Jag gillar inte pepparkakor speciellt mycket.

Faktiskt mest bara doften.

GRÖN VÄNTAN...OCH LÄNGTAN...

Att vara eller inte vara - en julmänniska.

Det är frågan.

Jag tror det ändrar under år och ålder och livssituation. Naturligtvis gör det det,

vad banalt av mig att ens tänka något annat. Men för mig har det blivit kanske extra tydligt

just i år av någon anledning.

När jag var barn så fanns det inte i någons vildaste tanke att man skulle ta in 

julgranen innan julafton. Hu då...

I min barndom var det den här tiden full kaos i kök och ja...lite överallt i hemmet.

Det fejade och donades, städades och skurades. 

Det lilla jag minns av min mormor och juletid, hon dog när jag var sex, så

var det att hon satt böjd över kopparkannor och -kittlar och skurade och

hade sig. Däremot minns jag inte de skinande kannorna speciellt bra.

Jag skurar inte koppar, inte nu i alla fall. Jag städar inte skåp, inte nu i alla fall.

Jag gör rätt lite sådant egentligen, det lärde jag mig att skippa under mina år i 

blombranschen. Det finns bara inte tid för det då.

Däremot har jag lärt mig att njuta mer av adventstiden. Inte kanske på

bekostnad av julen, men själva helgen ger jag mindre fokus åt numera.

Det känns skönt.

I år tog jag in granen en vecka innan jul.

Det är mitt personliga rekord - alla år.

Det känns rätt - nu.

Så ändras man. 

Sedan kan det vara att jag är redo att slänga ut den mellandagarna, men så

får det vara så då.

Jag kanske bara tidigarelägger min jul lite grann. 

Samtidigt kanske jag tidigarelägger min längtan efter vår.

Går titt om tätt och kollar hur mina taniga pelargoner mår och

viskar åt dem att stå ut - bara ett par månader till så är ljuset här igen. 

De ser minsann taniga ut nu, men det är precis så de brukar se ut 

såhär års. Det blir bättre. 

Samtidigt är det något skirt över denna späda midvintergrönska 

som sträcker sig längtande mot det lilla ljus som finns att få...att nå.

*

Jag längtar också. Sträcker mig i tankarna till skärgården. 

Till stugan. Vill så dit. 

Om vädret inte ställer till små krokben så 

kommer jag att åka ut till stugan till nyår.

Det längtar jag så till.

Kanske till och mer lite mer än till julen...

...om man får säga så?

Och varför skulle man inte få det?!!!

Jag är en julmänniska, jovisst, men med en annan 

fokus och ny vision. 

Lite som när man kommer på att förspel kan vara bättre än.

Ja, men ni fattar? 

Men oberoende - grönt är skönt.

JULGRANARS VÄSEN...

I snart tre sekel har det sålts julgranar här på gården.

I tidernas begynnelse var det nog min svärfar som var först ut, sedan 

gubben min i många år, efter det kom hans kusins pojke, 

sedan systersonen, sen var det dags för 

min grabb att ta över och nu är vi där.

De här är odlade granar som kapas precis dagen innan 

de dyker upp till försäljning - vilket säkert är en orsak till att

människor återkommer till oss år efter år för att köpa sin julgran.

Den är garanterat nyfälld och färsk.

Ja, just det  - stans finaste julgransförsäljare, vet jag! 

Med stans finaste julgranar.

Men alla gånger går det ju inte helt som man tänkt sig...

När han, grabben, skulle lasta av sina granar så hände det sig att den 

översta, en riktigt fin och lång och (dyr) och tät och fin, sa jag fin redan?? jahajaha...

Men alltså en ovannämnd fin gran gled ner från lasset och landade rakt på huvudet.

Eller kanske det heter toppen? 

Bröt nacken sin, och blev en vacker gran...invalid, kunde man kanske säga?

Mycket fin i barren och grenarna - men topless, bokstavligen - och följaktligen osäljbar.

Lite som det där ordspråket om skomakarens barn som går utan skor

så blir det hos oss att julgransförsäljarens familj har en annorlunda gran i år...

Onekligen ser den lite...annorlunda...ut.

Men det som ju ändå är det viktigaste; den både doftar

och lyser lika fint som vilken "perfekt" gran som helst.

Och så här är det i år.

En lite olycksfallsbenägen gran fick komma till att lysa i helgen

trots allt. Inget gran-liv har varit förgäves om man tänker så :).

Hu...när jag skriver så, blir det plötsligt lite synd om alla julgranar......

Men här är den nu.

Pyntad, doftande, lysande och halv som gran,

men hel som JULgran! 

*

Nästa år blir det säkert så att även denna granbussines-go-on-line

och det blir möjligt att beställa granar via nätet.

De mest traditionella grejer smyger ju sig in där.

*

Och på tal om det! 

Jag har i år beställt så gått som all julmat på nätet.

Det levereras hem till mig nästa onsdagskväll.

L Y X de L Y X

Bara att slippa trängas i överfulla megastoramatbutikshelveten 

är julklapp nog för mig! 

Vilket ger mig tid, nerver och ro att ta mig till de där små

specialbutikerna för att handla det där lilla extra.

Jag talar om riktigt blombutiker, riktiga bageriet och så.

Riktiga små butiker som jag så gärna vill understöda.

På nätet klickar jag hem alla dessa vardagliga saker som tar sådan 

tid att släpa hem själv att när det är gjort så vill man inte se en butik mer

på länge, länge.

Jag har nog blivit en nätmatbutikare.

Visst tar det tid att klicka hem sina varor på datorn också.

Bara det att jag kan göra det hemifrån soffan medan jag 

myser i julgranens sken och samtidigt bläddrar bland alla julrecept i böcker 

och tidningar - och på nätet.

Sedan kan jag göra något skojigare av den tiden som jag 

annars skulle sätta på att svettas i matbutikerna.

Ja, vet ni...det här är fina grejer.

Och vi är ett steg närmare....JUL! 

DÄR ÄR DEN NU...

Under de där vinterkrispiga dagarna på stugan i november. Minns ni?

Då satt jag och skrev på ett framtida projekt, men vid sidan om föddes

boken om året på stugan.

Jag älskar ju det där stället så hjärtat skrynklar sig varje gång jag rattar dit mellan tallstammarna.

Nu har den fått en alldeles egen liten bok.

Nej, den är inte liten, den är rätt så stor faktiskt! Boken.

Och jag är så nöjd! 

Ja, jag älskar att låta fingrarna smeka över sidorna där mina bilder är.

Någon sade att lämna sina bilder liggande på datorns hårdskiva är som att lämna 

vindruvorna i en lada.

Först när de processeras och förädlas blir de till det finaste vin.

Samma är det med foton.

Foton blir än vackrare på papper! 

Så är det bara!