…jag är barnsligt förtjust i tillbakablickar av året.
Tänkte dock bespara er en vandring genom alla tusen foton som knäppts under
året - och alla minnen som hör ihop med bilderna.
För allt finns ju egentligen här på bloggen, så någon upprepning blir det nog inte.
Men ändå. Jag märker så här när jag bläddrar bland mina fotoarkiv,
hur viktiga bilderna ändå är.
Hur naiva och enkla motiven än må vara så finns där alltid en känsla
som ligger bakom.
Den känslan kanske bara finns för den som tagit bilden,
och man lyckas aldrig få den vidare.
Känslan och stämningen.
När jag går igenom mina bilder…
Jag minns precis känslan då i januari när jag hade gråspetten
på besök vid fågelbordet. Kunde det vara?
Jag hade sett gråspetten senast i början av 90-talet.
Och de komiska kajorna som alltid kom i par och tullade på maten.
Jag minns hur särbon flyttade in hos mig med nyopererat knä
och middagarna i ljusens sken.
Jag minns solljusets återkomst i februari. Solen och hur man kunde
ta sin kaffekopp ut på terassen och bara njuta.
Vi njöt alla, hundar katter och vi.
Pepparkakshuset som rasat och fick leka
bombad stad och gå ett öde som fågelmat till mötes.
Vi åkte till Wien, lillungen och jag och träffade på den äldre
av mina grabbar som bodde i Österrike då.
Där åt vi gigantiska snitschnitzlar och hukade i
snöstorm genom stan.
I mars stannade jag en vecka på stugan och målade om
fönsterbågarna. Mötte de första flyttfåglarna,
badade bastu, fyndade strandfynd i form av nättyngder och
hjortskalle och njöt av tystnaden.
Så blev det påsk - och så tog våren ett gigantiskt steg tillbaka
och bjöd på snöyra i slutet av april.
I maj jagade jag sniglar i trädgården, fick ett ugnsfärskt
exemplar av Ingå-kompass-tidningen som jag fått vara med på ett hörn
om att laga och förberedde lillungens skolavslutning.
Nu hade han gått ut grundskolan och skulle börja i
yrkesskola i Helsingfors till hösten.
Någonstans här började tanken att åter bli sambo, med
honom som varit särbon en tid, ta fart.
Huset sattes till salu och jag började packa för en flytt.
En vecka innan midsommar började jag min semester och
flyttade mer eller mindre ut till stugan igen.
Njöt av att ha naturen inpå knutarna och
rörde ihop björkskrubb, plockade getingar från mitt vin,
fångade svanungar på bild och nästan en hel svala.
Det var kyligt och kallt, vattnet var riktigt kallt och ingen
längtade efter att doppa mer än möjligen någon tå.
För känslans skull.
Tyvärr har det visat sig att sommaren faktiskt var så kall
att upp till 30% av alla småfåglar misslyckades med sin häckning.
I juli packade vi ner våra sovsäckar och styrde kosan mot
norr för att ringmärka pilgrimsfalk.
Att en fågel ändå kan välja sin boplats på knepiga ställen!
Mitt ute på öde myrar mitt i ingenting i Lappland.
Av någon underlig orsak har en av kvällarna blivit speciellt i minnet
- helt utan någon orsak alls egentligen.
Det var när vi övernattade i Koli, på en sandstrand invid sjön
Pielinen. Vi hade ätit gott och natten var så ljus som
en sommarnatt bara kan vara.
Sittande där på stranden, på mitt fårskinn med datorn i
famnen skrivandes en reseberättelse blev i all sin enkelhet
starkt i mitt minne.
Där satt jag med utsikt över sjön, framför mig hade jag
min enkla "kottebrännare" som jag matade med kottar
och små kvistar och på så sätt hade en "lägereld".
Jag minns bara att den stunden var på något sätt magisk!
I augusti blev det mera stughäng på veckosluten och jobb på veckan.
Lillungen flyttade och jag skulle snart följa efter.
September fortsatte i samma rullor. Någon utfärd till någon nationalpark
blev det mellan packningarna,
men mest var det bara den annalkande flytten som tog på tid och anspråk.
I båda ändorna.
Här pågick en renovering light och jag packade och gjorde mig av med
sådant jag inte skulle behöva längre.
I oktober gick flyttlasset och lillungens 17-årsdag firades på ny ort.
I november mognade slutligen tanken som jag gått och funderat på
en längre tid och jag sade upp mig från mitt jobb.
Återupptäckte vandringleder från min barndom och
flyttade på grejer här hemma som
sakta började finna sin plats.
En del har inte funnit det än, men det kommer, det kommer.
December har varit att packa ner - igen. Denna gång på
jobbet, som sagt. Kolleger, kunder, samarbetspartners
har kontaktats och mappar städats och lådor tömts.
Det är på sitt sätt alltid lite nostalgiskt att säga adjö,
men i ärlighetens namn…det är kollegerna jag kommer
att sakna…inte jobbet som det utvecklats till de senaste åren.
Kanske mer om det en annan gång?
Julen kom - och gick - utan större något alls.
I år, igen, hade jag överdimensionerat mängden mat.
Att jag inte lär mig? Att vi inte är så många vid julbordet nu som
vi brukade vara. Att jag inte lär mig….*suck*.
Och så är december - och året slut.
Ett nytt år väntar på mig, på oss.
Det blir mycket nytt, det vet jag.
Men också mycket som får återkomma för att det
är det mitt liv består av.
Natur, skärgård, djur, fina ting.
God mat.
Jag välkomnar 2016.
Jag är redo!
