LAMMÖRON - HÖRNI...

I trädgården har jag en växt som jag inte är speciellt förtjust i sådär när den växer. 

Vi talar lammöron. Själva blomningen tycker jag direkt illa om, så den försöker jag knipsa

bort innan den ens tar fart.

Men jag formligen älskar bladen av denna växt.

Hur gullepluttlena-och-fina-som-sammet är inte de?

Jag gräver ner mina händer i plantorna som växt sig så fina i sommar och 

känner bladen som en smekning mot huden.

Jag har precis flyttat plantorna och för att de skall orka rota sig bättre klipper jag bort hälften av

alla blad. Det minskar avdunstningen.

Där står jag med ett smärre berg av de finaste ludna lammöron som jag bara inte kan

kasta i komposten. 

Gräver fram halmstommen från fjolårets julkrans och  börjar binda min krans.

Jag har alltid tyckt att det är något oerhört vilsamt i att binda kransar. 

Här står jag i min lilla, sköna, lugna värld och binder kransar en solig söndag i september och

tänker att det kanske var precis så här man gjorde då på trettiotalet innan det hettade till i 

världen så där ordentligt. 

Man ville inte se ondskan. Innan det var för sent.

För ondska kommer smygande. Det vet vi alla.

Mina tankar går till den 28-åriga killen som råkade gå förbi där nynazister hade samlats 

för att...ja samlas.

Den här killen hade tydligen uttalat sin åsikt varpå han knuffades omkull och 

slog huvudet i en gatsten. Nynazisterna filmade händelsen och lade upp den

på sociala medier med texter om att oliktänkande behöver en snabb tillrättavisning, 

en uppsträckning, en direkt reprimand.

Killen dog.

För att han var på fel plats, på fel tid.

Och framför allt hade - ensligt nynazisterna - fel åsikt.

Det gör mig rädd.

Inte för egen del, utan för världens del.

Redan för många år sedan sade jag att vi lever i likadant värdeklimat som innan världskriget.

Det andra. 

Då fanns det de som fnyste, eller smålog, eller hummade åt det.

Och det är kanske det vi gör, alldeles för ofta, alldeles för lätt.

Vi hummar och ler och ojar oss lite och så fortsätter vi med det vi höll på med.

*

Jag är likadan. Precis likadan.

Jag kanske ser, eller anar att världen är på väg åt ett håll som definitivt inte är bra.

Inte bra för någon.

Men vad gör jag? Inte så mycket...

Vad gör min regering? 

Inte så mycket...

Vi blundar.

Nu, precis som då.

Till skillnad bara att nu borde varenda en kotte som ens lite kan sin historia och kan 

tänka, eller ids tänka, inse att något förfärligt motbjudande pyr därute.

Motsättningar som kommer att växa och växa och växa och...ja!???

Kanske är det bara å att historien alltid kommer att upprepa sig själv.

Att vi människor aldrig lär. Inte på riktigt.

Jag fortsätter med min krans. Binder blad på blad av sammetsludet grönt.

För handen stilla över bladen medhårs. 

Här står jag i min enorma trygghet och anar att det kanske inte alltid kommer att vara så.

Var det så man tänkte då förr också. Att man visste men inte ville ta det in i sina egna liv.

För att man inte riktigt vet hur man gör. 

Ja...jag gjorde en krans. En krans av lammöron.

Jag gillade det. Både kransen och processen. Jag tyckte den blev fin.

*

Bara tankarna som jag hade då jag band kransen passade inte in i den sköna helheten liksom.

Är det så det sker när vi stöter bort det vi inte vill veta att vi vet?

Vi vill inte ha det, känna vid, tänka.

För det passar inte in. 

I det vi vill att skall vara vår norm. 

*

I övrigt går mina tankar idag till den unga mannens familj,

till dem som förlorade sin son i, av, och till fullständigt meningslöst våld.

I min krans binder jag in ett patetiskt hopp om en bättre värld.

Det gör man med kransar, 

man binder hopp och längtan och drömmar däri.