Tidsmässigt hänger jag efter ett bra tag här på bloggen. Det är bara mycket just nu, på ett bra sätt.
Sedan sist har jag varit en sväng upp till de stora skogarna i Kajanaland för att fota björn och varg,
och med den här gången fick jag medlurat en väninna som, liksom jag, snöat in mig
på det här med att fotografera natur.
Båda nätterna i gömslet hade vi faktist tur så till vida att vi fick åskväder över oss, eller över och över,
det var väl en bra bit i från, men då man sitter många och långa timmar mer eller mindre tyst
i ett gömsle då både varg och björn lyser med sin frånvaro - då är ett extra "programnummer"
som ett litet åskväder riktigt välkommet.
Första natten i gömslet var rätt kylig och fuktig och på morgonnatten
steg det en fin dimma över myren.
Kanske var det dimman som gjorde att den annars så känsliga och rädda
kungsörnen vågade sig fram?
Jag slutar inte att fascineras av hur dessa våra skogars rovdjur, som kungsörn,
varg och björn, ändå kan vara så ängsliga, försiktiga och rädda av sig.
Som om ingen sagt åt dem att de är skrämmande rovdjur...
Också då jag senaste gången var där för att fota dem frapperades jag av hur
lite det behövdes att skrämma iväg dem. Ett hårt ljud, ett prassel.
Den här gången var det färre björnar i rörelse än då jag var i medlet av augusti.
Kanske var det redan den kommande brunst-tiden som spelade in?
Björnen på bilden är en två-årig ungbjörn och inte ännu könsmogen.
Ungbjörnarna är i regel också mer försiktiga av sig.
Den här kom fram först efter mörkrets inbrott. Så sent att det
blev riktigt utmanande för kameran att få till någon bild alls.
Vargen har ju börjat dyka upp lite här och där i de trakter jag bor.
Vargdiskussionen på nätet och tidningarnas insändarspalter är
skrämmande läsning. Man inser att människan främjat sig från naturen
och låter sig ryckas med i skrämselpropaganda som inte baserar sig på
verkligheten på något sätt.
Vargen är ju inte ond. Inget djur är det.
Att den tar för sig i en fårhage där maten inte kommer undan är ganska
förståeligt. Nästan vem som helst av oss människor skulle ha svårt att motstå
om den lokala matbutiken meddelade att det är bara att ta för sig och bära hem
så mycket mat man orkar. Svårt att motstå, eller hur?
Gör det oss onda? Nja...
Klart att det är både irriterande och tragiskt om vargen attackerar en hund,
jakthund eller inte, men den upplever ju hunden bara som en rival och visst skulle vi
människor också bli lite "irriterade" om nu grannen upprepade gånger skulle
oinbjuden skulle dyka upp vid våra köksbord lagom till middagstid.
Nog skulle vårt tålamod också tryta vid något skede.
Sedan kan man ju filosofera vidare vem som har större förkörsrätt i skogen,
vargen, som skall leva på det den fångar, eller (jakt)hunden som dagligen
får sig ett par garanterade mål mat därhemma. Den springer ju inte till
skogs för sin egen skull, den gör det för att människan ber den göra det.
Och visst, jakt behövs.
I synnerhet så länge vi inte tillåter rovdjuren att finnas till i de skogar vi vill behärska över.
Naturen strävar alltid efter en balans.
Utbud och efterfrågan.
Finns det för lite mat någonstans flyttar sig djuren, alla djuren, till
ställen det finns ett bättre utbud på. Det gör jag också. Är osten slut i ena butiken
går jag till följande. Helt logiskt.
Det är fråga om balans, stabilitet och jämnvikt.
I de bästa av världar skulle allt leva i en behaglig harmoni med varann.
Så är det ju inte i verkligheten, och diskussionen om vargens vara eller inte vara
kommer aldrig att nå en enighet bland med oss människor.
Men ond, det är vargen inte.
Den är inte speciellt tuff heller.
Hungrig som den här vargen tydligen var så vågade den inte
ta sig fram till älgkadavret på grund av att där var så många korpar (!)
som kalasade! När korparnas antal minskade smög den snabbt fram,
knyckte åt sig ett ben och drog sig längre bort för att tugga på det.
Att få se och uppleva dessa rovdjur i verkligheten minskar inte'
respekten (som är hälsosamt att känna för dem) på något sätt,
men det tar förhoppningsvis bort en omotiverad rädsla och hat som så många har.
Att se dem med egna ögon ger en mer realistisk bild av hur de beter sig i naturen
och definitivt ökar på en högaktning mot dem.
Fina djur - fin upplevelse.
