Ett alldeles säkert tecken på att man håller på att åldras är att det lite
överraskande nu och då ploppar upp barndomsminnen som pockar på
någon slags uppmärksamhet. Jag har förstått att det inte är alldeles ovanligt när
man, som man säger, kommit upp en bit i ålder.
Så även hos mig. Jag tänker ofta med värme tillbaka på mina barndomsjular.
Tvivlar på att de alltid var fullt så gyllenkantade som jag minns dem, men det
fanns aldrig något bråk, eller så. Det var traditioner, samvaro, spel och
mängder med mandariner. Mandariner har blivit en slags familjeskämt även i min
vuxna familj. Vi älskar mandariner hela bunten och ger ofta varandra olika sorters
mandariner/klementiner/satsumas i gåva. I år gjorde lillungen ett litet skämt
åt sin storebror. Min uppgift var att lura bort storebror från sitt hem så att lillungen
(för de som inte vet så är de vuxna karlar båda två) skulle kunna
i hemlighet gå dit (de har nycklar till varandras hem) och gömma mandariner överallt i
lägenheten. Satt och fnissade för mig själv när jag fick bilder på vart
dessa mandariner gömdes. Urkul!
Men tillbaka till min barndoms jular.
Då skolans julfest var över och mitt jullov började fick jag under
mina första skolår följa med min mamma till hennes jobb så jag inte behövde
vara ensam hemma. Minns hur fint det var i alla höghusfönster där adventsljusstakarna
och de där julsjärnorna med sitt orange sken lyste. Vi åkte in
till stan (läs Helsingfors) först med buss och sedan med spårvagn, så det fanns mycket att se.
Vi bodde ju ett stycke utanför Helsingfors i ett område med mest egnahemshus. Och skog.
Från saluhallen köpte mamma hem hyacinter och det doftade så gott tyckte jag då.
Och tycker det än! Ingen jul utan hyacinter.
Att skämta till det hela lite gällande julklappar har också varit vår familjs grej.
Vare sig i min barndomsfamilj, eller i min egna familj tas julklapparna på större allvar.
Julklapparna får gärna vara praktiska och/eller ha en skämtsam twist.
Att dela ut julklappar hos oss är ofta en ganska fnissig historia.
Det var först när jag gick i högstadiet som jag blev varse om att det fanns familjer
vars "riktiga" julfeelis satt i mängden julklappar, och i hur värdefulla de var.
Jag var lite konfunderad. Hade en klasskompis, som jag inte ens väldigt mycket
umgicks med på daglig basis, som varje jul ringde runt och berättade vad hon
fått i julklapp. Jag kan säga att när jag sade att jag fått mandrainer och ett puzzel, så
small det inte så högt in på hennes wow-lista. Men jag älskade ju mandariner.
och jag älskade att lägga puzzel eller spela något bordsspel med min mamma och
min bror. Far i huset var inte intresserad, och bra det för han var en urusel förlorare.
Så bara bra att han höll sig borta. Kanske han hade insett något själv?
Han satt ofta ett stycke ifrån och läste en bok.
Innan jul träffade jag mina kolleger, som alltså är rejält yngre än jag, och är mitt
uppe i den där småbarnsrumban. Det diskuterades just det här med julklappar och dess
vikt i hela julfirandet. Och jag är absolut av den åsikten att julklappar hör julen till, jag menar vi
är numera alla vuxna i vår familj och inte vill någon riktigt skippa det där med klappar.
Men dessa unga mödrar uttryckte sin frustration över en viss "omättlighet" hos sina barn
gällande julklappar, trots att de inte vill uppfostra sina barn i den andan utan faktiskt
gör sitt allt för det motsatta. Att berätta för sina barn att en anonym julgåva till någon mindre
bemedlad inte är bort från de egna barnen. Att julen faktiskt är till att dela med sig.
Jag blir glad när jag hör dessa kloka föräldrar som orkar stångas mot överkonsumtionens inflytande.
Och tänker att det kanske ändå var riktigt skönt att växa upp och bli vuxen i en tid då det
inte fanns ett överflöd av allt, även om jag aldrig upplevde att jag saknade något.
Mina barndomsjular var aldrig ett överdrivet frosseri i vare sig mat eller klappar, men jag bär dem
ändå - eller kanske just därför - som en liten guldklimp av minnen i min själ.
Kanske har de på något sätt satt sina spår i mig om vad som är viktigt på riktigt?
Vad vet jag?
Hur som helst så är julen över, nyåret är över och i morgon skall det bli en
lutfiskdoftande trettondagsmiddag hos oss med ett gäng gamla vänner som
vill återinföra lutfisken till jultraditionen. För vem orkar äta lutfisk under självaste julen?
Vi har ibland ätit lutfisk till självständighetsdagen. Ibland på julannandag.
Men nu kanske den hittar en helt egen plats - till trettondag?
Kanske det blir en ny tradition, vem vet?
Så i morgon blir det ännu en sista jultraditions-krystning innan det är dags att packa ner julen
för denna gång. De sista julblommorna fick ge sig idag, så lämpligt!
Kram Maggi
