VACKRASTE KVÄLLEN

Det är torsdagskväll, har precis kommit från bastun och sitter på 

den öppna verandan i nattsärken med en tröja över axlarna och 

undrar hur det ens är möjligt att det är en så här underbart, ljuvlig kväll. 

Bilden är visserligen från igår kväll, men det ser ut att bli en lika fin, 

och varm kväll i kväll. 

Har ätit den sista grillkorven som legat i frysen och väntat på lämplig

tidpunkt för grillkorv. Det var idag det. När barnen var små startade vi 

alltid upp första besöket på våren med bastu och grillad korv. 

Hur lämpligt är det inte av avsluta säsongen med det samma? 

Traditioner må vara banala, men det är kanske de som är de bästa ändå?

Idag har jag packat ihop mitt distanskontor för att starta upp det hemma 

i lägenheten nästa vecka. Idag har jag också tömt skafferiet på sådant som skall

tas hem, packat ner alla onödiga kläder som jag hade med mig - och knappt använt. 

Idag köpte jag också kattmat och kattsand för att i morgon är dagen då 

jag får åka efter vår lilla kattunge! Jag varnar redan nu för kattbildsbombning

i alla fall den närmaste tiden! 

Skall bli så intressant att stifta bekantskap med en ny varelse. 

Kommer hon att gilla att åka bil till exempel? Av mina katter

har ungefär hälften tyckt att det är okej, medan andra hälften har skrikit som

små stuckna grisar om de blivit inlåsta i en kattbur - och o ve och fasa - i en bil! 

Känner efter om det känns lite vemodigt att lämna stugan? 

Jo, det gör det, för det har onekligen varit en annorlunda sommar då vi

faktiskt bott heltid på stugan. Även om jag kommer att komma hit ännu

en sväng i höst (med eller utan katt, heh) så känns uppbrottet mer än det brukar. 

Annorlunda. 

Nu skall jag gå in och tända en brasa. Inte för att det är kallt. 

Men för att det är så jädrans mysigt! 

Kram Maggi

 

SYREBEROENDE

 

Det kan hända att det här kommer att låta smått knasigt, men jag undrar om man

kan bli beroende av frisk luft, av syre? 

Jag tror det, och jag tror att jag är det! 

Redan under många år så har jag sovit med fönstret öppet nästan året runt. 

Sedan vi i april flyttade ut till stugan har vi knappt stängt ytterdörren. 

Den får stå på vid gavel, endast de senaste dagarna har vi stängt den. Inte för kylan,

för det har ju inte varit kallt, utan för fukten. Men efter ett tag med stängd dörr 

känner jag att jag bara måste gå ut, måste ha dörren öppen ett tag, släppa in syret. 

Och vi har bra ventilation i stugan så det är inte det. Men det är inte fräsch luft. 

Jag kan känna det samma när jag övernattar på hotell, hur bra luftkonditioneringen

är brummar på så vill jag öppna fönstret och få in  s y r e ! 

Det är den där känslan av "oanvänd luft" som är så fantastisk. Det ligger en 

slags mental frihet i att andas frisk luft, gärna hela tiden! 

Jag kan ju inte vara ute hela tiden, men jag vill kunna ha fönster eller dörrar öppna. 

Därför är jag lite...fundersam, är kanske det rätta ordet, inför hösten därhemma. 

Vi kommer inte att kunna öppna vare sig balkongdörrarna eller sjösidans fönster

innan balkongerna är färdiga någongång på vårvintern/våren. 

Och fönstren mot gatan måste jag kattsäkra så de kommer inte heller att 

kunna stå på vid gavel (så mycket vädringsfönster nu ens kan kallas stå på vid gavel? 

Dessutom kommer det bara in lite med byggdamm pepprat syre genom plastfilter. 

Nam! 

Låter ju som ett fånigt litet problem, men faktum är att jag ser inte alls

fram emot en instängd tillvaro - i månader ännu. 

Jag är ju knasigt glad över att vi hade möjligheten att bo på stugan under

en stor del av fasadrenoveringen, och det blir ju så fint...sedan! 

Och vi hade ett riktigt bra avtal med vädergudarna denna sommar.

Men mitt syreberoende börjar nog redan skicka ut små hjärnspöken till mig. 

Hur min sömn kommer att bli urusel när jag inte kommer att kunna knarka

syre åtta timmar om natten. Har jag förresten nämnt att då jag hade en sådan 

där mojäng på armen som kollar hur mycket djupsömn man sover så 

visade den nästan alltid att jag sov över halva tiden av natten djupsömn. 

Och somnade så gott som på direkten när jag lade huvudet på dynan. Det behöver 

jag ingen mackapär till. Jag drar ett djup andetag av syrerik sovrumsluft, drar

täcket över axlarna - och somnar. 

Sådana symptom har mitt syreberoende. 

Kram Maggi

LÄR STUGLIVET EN PRAKTISK MINIMALISM?

Vi börjar nu så smått packa ihop oss för att dra hemåt efter nästan fem månader stugliv. 

Har varit intressant att märka hur få klädesplagg jag använt av alla de jag släpade med mig. 

Och då lovar jag att jag var ganska nogräknad redan från början. Samtliga kläder, skor och 

hygiengrejer rymdes galant i en IKEA-kass. Och ändå finns det plagg som 

jag inte alls använt under hela tiden här på stugan. 

Känns nästan lite knasigt med hur lite jag klarat mig. 

Nu spelar det ju in att jag jobbar på distans så jag behöver inte tänka på 

att klä upp mig för kontoret. Men även under hela pandemitiden och nu

efteråt då jag fortsatt distansa så klär jag mig annorlunda då det är arbetsdagar. 

Det är som om jag skulle känna mig lite mer fokuserad, lite mer skärpt då. 

Inbillar jag mig! Heh.

Och så har jag nästan alltid på mig skor då det är arbetsdag. 

I övrigt tassar jag för det mesta barfota. 

Skor är jobb, barfota är fritid. 

Sedan är det faktiskt så att jag har bara använt ett par skor under den här tiden. 

Eller jag har ett par andra med. Snörkängorna som jag tänkte jag skulle använda nu 

på hösten - men det har ju varit så varmt så de har jag haft på mig kanske två gånger. 

Hade också ett par sandaler, men deras botten är så hala att de kan jag inte alls

använda här på klipporna, och så har jag glömt bort att jag har dem ens. 

Mina sneakers börjar verkligen se ut som om de varit med ett bra tag - vilket de 

också har! Tror jag köpte dem -20 eller-21. Och varit mina favoriter varje sommar! 

 

Har man begränsat med förvaringsutrymme så blir det automatiskt att man måste välja bort. 

Och då utkristalliseras också mycket tydligt vilka kläder, skor och accessoarer är

ens verkliga favoriter. När jag kommer hem är det nog läge att se på kläderna i garderoben

med kritisk blick. Inte vill jag hemma heller ha onödiga saker som tar plats, 

även om det råkar finnas förvaringsutrymme. 

Så jo, stugliv gör en till minimalist. Lite i alla fall. Automatiskt.

Sitter i mitt soffhörn och skriver, ute brusar havet sin eviga sång. 

Har lagt på lite klassisk musik och tänt ljusen. Det är hur mysigt som helst. 

De disiga morgnarna, med nattfukt kvar i spindelnäten är lika vackra och

magiska som alltid. Bastun doftar och känns lika gott som alltid.

Ändå börjar jag längta efter golvvärmen i badrummet därhemma. 

Fukten som kryper från skogen och från havet gör allting här lite småkyligt

trots sprakande brasa, elbatterier och det faktum att det är rätt varmt ute för årstiden. 

Jag börjar uppenbarligen längta hem nu! 

Har ätit egen zucchini, rödbetor och morötter så det kommer ut ur öronen. 

Jag längtar efter att en fredagkväll beställa hem en pizza och slippa stå vid spisen. 

Tror gubben längtar efter en diskmaskin han. Han är nämligen min diskmaskin här på stugan. 

Jag tvättar, han diskar, vi lagar båda mat, så har det alltid varit. 

Men hämtmat - det skulle kännas riktigt välkommet! 

Mat som någon annan tillrett och som man kan äta hemma i det där andra soffhörnet. 

En vecka, sedan hämtar jag lilla Iris-kissen och flyttar hem igen. 

Då får det bli höst på riktigt! 

 Kram Maggi

 

UNDERHÅLLANDE LIVSERFARENHET

Senaste weekend hade vi några vänner på besök. 

Också släktingar råkade befinna sig i grannstugan så det blev middagar

och frukostar, bastubad både här och där. Det blev gitarrklink och allsång

i ljusens sken medan kvällen blev till natt. Och in i natten blev det 

prat och skratt. Berättelser. 

Och lite naivt kanske, men jag insåg att när man träffas så här, gamla

vänner med årtionden av livserfarenheter och berättelser i sina bagage så

finns det så mycket att berätta om. Kvällarna blev så där som det kan bli

om man föreställer sig hur det var förr runt lägerelden. 

Vi tände bara fler ljus på bordet medan kvällen mörknade 

och lät natten krypa till och berättelserna fick ta

de stigar de ville bland bastuvarma kroppar.

Det är ju klart. 

Är man nästan sextio så finns det mer egna berättelser än om man 

är tjugo. Anekdoter, skämt, lustiga saker man varit med om. Den enas historia

ledde till en annans skämt. Det blir nästan som en dans. 

En dans av livserfarenheter. 

Skratt och allvar i en slags symfoni. 

 Efter veckoslutet, tillsammans med vänner, med god mat, skön musik och 

ett alldeles underbart väder kom lågtrycket med regn och tunga vindar. 

Det gick från högsommar till höst på några timmar bara. 

I rabatten blommar skogsastern, den sista blommaren i mina rabatter. 

Den står sig så fint mot den rödbladiga smällspirean. 

En annan sent blommande har också klämt till med några blommor. 

Jag menar klockrankan. Skall försöka komma ihåg till nästa år att köpa 

möjligast stora plantor då på våren så den hinner få till sin blomning lite tidigare 

än i år. Den är sen, men man kan kanske påskynda blomningen lite

genom att punga ut med en liten extra peng på de där 

aningen längre komna plantorna. Det är pengen värd. 

I morgon blir det årets sista kräftskiva hos grannen och sedan börjar jag 

nog luta åt att packa mig hemåt så småningom. Efter lite tänka hit

och funderingar dit (se förra inlägget) så beslutade jag mig för att

ta kattungen hem direkt utan en mellanlandning här på stugan. 

*

Skrattade med kattungens uppfödare att jag nog är mer till och från när 

det gäller den här lurvbabyn än jag varit med något annat djur. 

Knappt så jag varit så här välförberedd ens då mina egna ungar meddelade

om att de var på kommande till världen. Heh! 

Kanske jag blir en (crazy) Cat Lady! 

Vem vet? 

 Kram Maggi

STANNA ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN

Hur sjutton skall jag göra? 

Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det. 

Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i

närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan. 

Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och 

här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och

bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.

Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv

med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan 

flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja 

sig med bara ett nytt hem - så här i början? 

Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så

kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre? 

Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.

Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna

sig hemma? Med både oss och hemmet? 

Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är 

en bra mycket bättre utväg. 

Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna

i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början. 

Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas. 

Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden. 

Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid

sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt 

för den hade funnits där då de flyttade in. 

Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin! 

Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd. 

Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak. 

Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan 

kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna. 

Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som! 

Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då

fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog 

klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ

skulle vara bäst för vår lilla kissekatt. 

Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...

...stanna eller inte - det är frågan! 

Kram Maggi