FORNELDARNAS NATT

Det var igår det. 

Eller villa-avslut. Venetiansk afton.  Men också Finska naturens dag. 

Mycket att fira så här de sista dagarna i augusti. Gubben hade födelsedag och 

så hade vi ju Östersjödagen och Sova-ute-natten också här i veckan. 

Det ordnades en "villa-avsluts-supé med eldigt inslag" på Strandbistron i byn. 

Vi åkte dit med några vänner och jäklar vad gott det var! 

Förrätt en toast med ett litet berg (!) av skagenröra, toppat med inlagd rödlök 

och lite, vad jag tror var, dillolja. Här sparades det inte på mängden. 

Och som varmrätt en hel rökt flundra per man med sallad och smashad potatis med

parmesanströssel. Minns inte när jag senast ätit så god rökt flundra. 

Eller flundra överhuvudtaget. 

När jag i slutet av 80-talet började röra mig här i trakten så fanns det ett par 

fiskrökerier och det fanns typ alltid rökt flundra att få. Men det har inte lyckats

på de tio, femton senaste åren. Det kommer inte flundra säger både amatörer och 

yrkesfiskare. Vad det beror på har man väl lite olika åsikter om, men en är nog

att salthalten i Östersjön har sjunkit, och ytterligare har syrebristen förvärrats i 

de områden där flundran leker. 

Men som sagt blev det att äta rökt flundra igår. Förmodligen fångad

lite längre bort än i de riktigt lokala vattnen, för flundrorna var alla så stora. 

Men lika bra smakade de, och blev faktiskt en lite nostalgisk 

smakupplevelse också på samma gång. 

Till efterrätt blev det rabarberkompott med knaprig smul-fundering och glass. 

Gott, gott! 

Kvällen avslutades med en eldshow - istället för den där fornelden. 

Idag, söndag, är det många som packar ihop och börjar styra kosan hemåt

till "stan" eller hur man nu vill benämna den där fasta bostaden. 

Vi stannar kvar ännu ett tag. Skall fira en 60-åring kompis nästa veckoslut, har

lite blomlökar att plantera, en sen kräftskiva med släkten att förtära. 

Och än vill jag stanna här. 

Sova "nästan ute" intill öppet fönster lika stort som sängen

är lång. Tassa på morgonen till utedasset med en långkofta virad runt kroppen. 

Elda bastu. 

Värma händerna runt en kopp kaffe och glo på havet. 

Krypa upp i soffhörnet, läsa en bok eller se på en serie medan

elden sprakar i den öppna spisen. 

Jag är inte redo för stadsliv än. 

Tur för mig att jag inte behöver vara det riktigt än heller. 

ATT BLI ÄLDRE ÄR EN NÅD

Ibland vet jag inte riktigt när det där hände. Att jag åldrades. Eller att jag bara

plötsligt en dag hör till de snäppet äldre. De i övre medelåldern. Enligt Wikipedia så

är definitionen på medelålder lite flytande, 

men någonstans mellan 45-65 år skall det väl landa på. 

När jag ser tillbaka på mina egna år på jorden så har jag alltid tyckt om att fylla jämnt. 

20 år. För att jag var nog en ganska brådmogen ungdom och gillade att inte längre 

vara tonåring - utan vuxen på riktigt! 

30 år. För att jag kände mig vacker, älskad, glad, mitt i livets ljuva år. Visst fanns där

motgångar också förstås - det finns det hos alla, i allas liv, men de var till för att övervinnas. 

40 år. Skall jag vara ärlig så var det den åldern då jag verkligen "hittade mig själv", blev

bekväm i den jag blivit och den jag var. Härlig tid! 

50 år. Det kom lite plötsligt, det måste medges, men hämtade med en slags förnöjsamhet 

som jag tycker är rätt behaglig. Man kanske inte löser problem med samma frenesi

som när man var trettio, men det finns en trygghet i att det mesta löser sig. På nåt sätt. 

*

Förde min bil på service idag och medan jag satt och väntade på att den skulle få 

sitt lilla beauty-spa i form av oljebyte och nya ögonfransar, jag menar vindrutetorkare, 

så läste jag en artikel om hur nöjda 50+ personer i Europa är över sina liv. 

Och, tadaaa...smått överraskande landade Finland på andra plats. Efter Danmark, men 

det beror bara på att de har sitt hygge...heh! 

 Skall man nu vara petnoga så delar vi andra plats med Österrike och Schweiz.

Sverige kommer strax efter med en tiondel sämre poäng, så skulle säga att 

systerriket Sverige nog är lika bra på att må bra som 50+. 

Hey Sister ❤

Vi vet ju att Finland fått stämpeln "Världens lyckligaste folk" smällt i pannan på oss

vart och vartannat år. Och ingen är mer förvånade över det än finnarna själva. Vi är väl knappast

lyckligare än andra, men vi är kanske mer förnöjda med det som vi har? 

Men om att åldras. 

De flesta av oss har väl vid något skede tänkt att visst är det skrutt att bli äldre.

Men så inser man vad alternativet är, och då blir det genast lite mer okej att åldras. 

*

Däremot har jag lite svårt att förstå varför man strävar efter att hitta på ett knep så 

att vi människor skulle kunna bli allt äldre och äldre. Vill vi verkligen det? 

Vill vi leva över hundra år? Varför? 

Vi kommer oberoende inte att kunna finnas här på jorden för evigt, då kan man väl lika

gärna "dra sitt strå till stacken" och tacka för sig då det är dags utan att försöka 

förlänga sitt varande hur länge som helst. Och nu menar jag inte att man skall neka till

vård om man är sjuk, absolut inte det, utan mer att är det klokt att försöka hitta på preparat

som gör att vi åldras långsammare, att vi på någon slags konstgjord väg föryngrar oss?

Är inte jorden överbefolkad redan som den är nu? Skall vi förvärra den situationen bara

på grund av egoism och någon slags övertro över ens egna viktighet? 

För det kommer väl att bli så att det är de där med ett något utsvällt ego (och plånbok)

som serveras möjlighet att "leva för evigt" - vilket ändå i grund och botten är en chimär. 

Ingen av oss borde kunna välja hur gamla vi blir. 

De som blir riktigt gamla tack vare, eller på grund av, goda gener 

skall få möta en värdig ålderdom, det är helt klart. 

Men är det vettigt att förlänga livet på "konstgjord väg" bara för att människan kan? 

*

Men ja, visst är det en nåd att bli äldre. Tänker bara på mig själv. 

Det finns en hel ålder att upptäcka för oss som nu är 50+ . 

Vi som för det mesta, enligt undersökningen, är nöjda. Vi som är relativt friska, andra

mer andra mindre. Men de flesta av oss börjar väl ändå känna av de levda årtionden i

 någon led eller i de allt gråare hårstråna om inte annat. Men vill vi alla leva till hundra?

Jag tvivlar på att jag vill. 

Att bli äldre är en nåd, men inte en självklarhet. Och skall så förbli. 

Någonstans tror jag på att vi alla har ett visst antal hjärtslag här på jorden. 

Låt oss njuta av dem så länge de varar! 

*

Nä, nu skall den här små-åldrande medelåldersdamen stänga datorn för i kväll. 

I morgon är det tidig väckning och jobbet som kallar. 

Finns nu inget i texten som knyter an till bilden, men häromdagen  

blev jag första gången rejält utskälld av en hjort. Det har jag inte upplevt förr. Oftast

brukar de skutta iväg då våra vägar möts, men nu fick jag mig en utskällning minsann! 

Det var från min sida dock ett hjärtligt möte. 

Kram Maggi

 

DET KOM EN REGNFRONT

Idag har jag drabbats av någon form av melankoli. 

Melankoli över att sommaren nog kommit till sin ände för i år. Trots värmen. 

Samtidigt känner jag en barnsligt ärlig tacksamhet över sommaren som gått. 

Att jag haft möjligheten att tillbringa hela sommaren här på stugan, här ute i skärgården. 

Kanske är det regnfronten som med sina regntunga moln bidrar till min melankoli. 

Kanske är det faktumet att sommaren nog börjar dra på sina sista strängar som jag 

upplever detta vemod. Det är ändå inte en otrevlig känsla, bara en slags tyngd inombords. 

Något som kanske hör årstiden till? Trots att hösten faktiskt är min favoritårstid. 

Låter lite snurrigt och avigt det där, jag vet. Men det är nu som det är. 

Så jag njutit av denna sommar. Av dess stressfrihet och vardagens lugna lunk. Kanske

är det det som jag inte är helt redo att lämna än. Även om jag jobbar sedan några veckor 

så kan jag göra det på distans. Från ett litet kontorskrypin vars fönster öppnar sig mot havet. 

Där rosorna blommar på baksidan och jag kan ta min kaffepaus medan jag stoppar

näsan in i dessa ljuvligt doftande rosor. Jag har tid, och ro, att upptäcka små kryp.

Den rosa (!) spindeln på bilden är en höstspindel. Den väver sina nät i fönstersmygen intill

korgstolen där jag intar mitt morgonkaffe. Med lillungen brukar vi whatsappa våra spindel-

iakttagelser. Han har korsspindlar som väver enorma nät i sin trädgård. 

Det brukar jag också ha, men i år har jag inte sett bara ett rejält nät. 

Och det också på ett ställe där jag inte kommer åt att fota själva korsspindeln. 

Många har obehag för spindlar, något jag inte alls har, men kan förstå det för

jag känner något liknande gentemot gräshoppor. De är inte att lita på - de skuttar lite hit

och dit helt utan logik, medan spindlarna håller sig till sina nät och sina trådar. 

Vaknade förresten häromnatten att jag hade en enorm vårtbitare i taket precis ovanför

där jag sover. Eftersom jag sover uppe på ett loft är det inte speciellt högt till tak. 

Den morgonen var jag ovanligt rask när det gällde att ta mig upp ur sängen...Hu! 

Är inte speciellt "mesigt lagd", men nog får jag erkänna att det var gubben som fick

krypa upp på loftet och föra ut vårtbitaren. 

(Googla den - den är  e n o r m ! )

 

Det är nästan ofrånkomligt att man kommer närmare naturen och naturfenomen 

när man bor så här som vi gör på stugan. Sådant påverkar en nog. Att bo mitt i naturen. 

Att andas havsluft och skog. Att höra alla ljud. Att iaktta alla skiftningar. 

För ett tag sedan var solnedgången alldeles knallrödorange. Läste att det berodde

på rök från skogsbränderna i Kanada som gör att ljuset bryter på ett annat sätt än vanligt.

Röken är inget man märker av, den finns där i de högre sfärerna då den nått oss här i Nord. 

Visst är ju solen grann nästan alltid då den går ner, men under några dagar var den nästan

overklig. Även om den färgen bara varade en kort stund, så var det spektakulärt att se. 

Näe, nu skall jag ta och gå en liten sväng. Det är soligt igen, och vinden har 

mojnat - om än det lär vara temporärt. I morgon skall det blåsa rejält igen. 

 Kram Maggi

ALLT OM MAT OCH LITE OM TOMAT

Det har knappast undgått någon att jag är en vän av god mat. Minns inte riktigt när

jag köpte min första tidning Allt om mat. Måste ha varit någon gång på 90-talet? 

Minns märkligt nog när jag läste min första riktiga inredningstidning. Det var i juli 1989. 

Var precis nyförlöst med min förstfödde och i sjukhusets aula fanns ett nummer av

Hus och Hem och i det numret en artikel om hur man skulle bygga en inbygd

säng i "gammeldagsstil" med pärlspont och ja...ni kan föreställa er? 

Precis sååå skall min 4 timmar gamla grabb få det när han växt till sig lite grann, 

minns jag att jag tänkte. Just den inredningsidén förverkligades aldrig, 

men det kickade igång mitt inredningsintresse. Matade ett behov av skönhet i hemmet

som jag nog alltid haft inom mig. Jag var ju ändå bara 14 år när jag första gången 

målade om mitt rum - själv. Till mina föräldrars smärre förtvivlan. 

Men det blev fint! Tyckte åtminstone jag. 

Men tillbaka till mat. Och mattidningar. Eller tidningar över lag, kanske. 

Under större delen av mitt liv har ändå tidningar varit en större källa till inspiration än 

det stora vida inter-nätet. 

Som kuriosa kan nämnas att Google är lika gammal som min sistfödde, 1998, men 

jag skulle nu säga att det - för mig - dröjde tio år till innan jag har något som helst minne

av att jag skulle ha googlat ett recept. Minns ni? 

Men det är ju det man gör idag, googlar ett recept. Jag har till och med frågat AI-chatten

(Chat GPT) vad jag skall laga för mat med de ingredienser jag har hemma. 

Funkar förresten överraskande bra! Tror absolut att AI hjälper många att fixa till mat

av det man råkar ha hemma. En slags virtuell Martha. 

Men tillbaka till tidningen! Mattidningen. 

Det är länge sedan jag köpt ett nummer av Allt om mat, eller någon annan mattidning. 

Men då jag senast var in till "storstan" för att fylla på skafferiet så hände det sig

att det slank ner senaste numret av tidningen. Väl hemma blev jag lite besviken. 

Tidningen kändes både mindre och "billigare" i sin kvalitet än vad jag mindes. 

Saknade den där känslan av Ooih! och Wow! och Aaaah! när jag bläddrade

framåt bland de lite sladdriga sidorna. Insåg att tidningens tid som papperstidning kanske

är inne på sina sista år. Min tanke bekräftades av chefredaktörens ord i början av tidningen:

"...har vi 240 000 läsare av papperstidningen och 989 000 på alltommat.se".

När siffror får tala, talar de sitt tydliga språk. Papper får ge vika för det digitala. Det

är bara så. Vill vi det eller inte. En utveckling som startade 1998. Med google. 

Han, min förstfödde som aldrig fick den där inbyggda sängen som jag såg i en inredningstidning

när han var typ 4 timmar gammal, jobbar med framtidens digitala utveckling. Jag fattar förfärligt

lite av det som han talar om även om jag inte upplever mig helt tappad bakom den digitala vagnen. 

Så mycket spännande - och kanske lite skrämmande - är på kommande. 

Eller kanske det inte alls är skrämmande, kanske det bara är en helt vanlig, sund utveckling?

Hade nöjet att vara fotografen som fotade bilder till ett AI-projekt på tekniska muséet i Helsingfors

tillsammans med grabben min. Mina bilder är bara en liten, liten del i ett större projekt, men

intressant och givande att få vara med på ett litet hörn är det allt. 

Men...Känns nästan som om jag själv nu skulle lägga en liten era bakom mig. 

Men jag tror jag köpt min sista Allt om mat-tidning. Den ger mig inte den känsla av

lite matlyx som jag vill ha då jag köper specifikt en mat-tidning. 

Med det inte sagt att jag inte skulle tassa in på deras hemsida, det kommer jag ju att göra. 

Sälla mig till den allt mer växande digitala skara amatörkockar på deras webbplats. 

Deras och många andra platser där man hittar det man vill kocka precis då andan faller på. 

*

Men nu skall vi inte glömma tomaterna. Det skulle ju handla lite om tomater också! 

Min egen mycket blygsamma tomatodling har i år varit en....mindre katastrof. 

De tomater jag fått har smakat nada, även om den samme grabb som jag här tidigare nämnt

så gentilt tröstade mig att visst är de också lite små-goda, fast inte som de som vi köpte 

av den lokala odlaren, förstås. Tack och lov för lokala odlare som levererar tomater som 

man kan lite dö för. Och som gör familjens samtliga kockar lite lyckliga. 

Vi som vill uppleva allt om mat. Och sommarsmaker när det är som bäst. 

Ha en skön vecka, 

 Kram Maggi

 

NÄR ÄR MAN INTE LÄNGRE EN SOMMARGÄST ?

Igår fick jag en Ahaa-upplevelse! Det var fredag i går. 

Hade bokat tid till tvättstugan inne i byn och passade samtidigt 

på att äta lunch tillsammans med mina pojkar och min "svärdotter" som 

tagit sig ut till skärgården för familjens årliga kräftfrossa. 

(Kräftskiva är för belevade människor, kräftfrossa är mer brutal i sin utformning. 

Det är kvantitet före eventuell kvalitet som gäller. Heh!)

Nå, hur som helst. Det råkade sig att min tvättstuge-tur sammanföll med det som

här i bygden kallas fredagstorg. Det finns lördagstorg från våren till slutet av

september (lite beroende på väder). Det finns onsdagstorg som är, i likhet med lördagstorget, 

dagsöppet. Men så har vi fredagstorget som kallas kvällstorg. Eller "kvällstorg" enligt mig. 

Under alla mina år då jag fysiskt satt fast på min arbetsplats till klockan fyra, 

ibland senare och dessutom på annan ort. Med lite körtid på det så kunde vi 

vara här absolut tidigast kring 18-snåret.

Men då hade det sk fredags"kvälls"torget stängt för det är öppet bara mellan 15-17. 

Jag begrep aldrig det där. Inte en chans att man skulle från huvudstadsregionen hinna 

till torget en fredagskväll! 

Vilket ofta ledde till att jag inte heller åkte extra in till torget på

lördag för om jag nu bara kunde vara på stugan över ett veckoslut så ville jag inte

sätta tid på att köra fram och tillbaka till byn. Det blir ändå ca 40 km dit och tillbaka. 

Marknadsföraren i mig rev sig i håret! Hur mycket mer kunde man inte sälja om man

höll öppet till 19 i alla fall de där fredagarna! 

Tänk på oss sommargäster! 

Men igår begrep jag! Ett riktig Heureka-moment! 

Det är nog inte ens meningen att de sk "sommargästerna" skall hinna till detta 

kvällstorg. Det är riktat i första hand till de fastboende och de pensionärer 

(och numera kanske då distansarbetarna) som kan handla den tiden en fredags"kväll". 

Och jag upplevde också att det var ganska skönt att inte behöva trängas med en massa

sommargäster/turister. Insåg att de flesta jag hälsade på var fastboende. 

Plötsligt fattade jag idén med klockslaget! 

Det har tagit ett bra tag innan den poletten föll på plats hos mig. 

Är det då ett tecken på att jag inte längre är en sommargäst utan en deltidsboende på orten? 

Om världen står sig så kommer vi nog att vistas nästan halva året på stugan också

nästa år. Och året därpå.  Och sedan. 

Vilken lycka att ha möjligheten att leva skärgårdsliv halva året! 

På tal om det så dammade jag av Tove Janssons bok Sommarboken och läser den

på nytt. Det är länge sedan jag läst den senast. Jag är inte en stor Mumin-fan på det sättet 

att jag skulle ha Muminkoppar i skåpet eller annat Muminrelaterat. 

Är i övrigt också lite dålig på att samla på mig grejer som bara är 

liksom "bihang" till nåt. Förlåt alla Muminmugg-samlare. 

Men böckerna tycker jag om. Och illustrationerna. Och den klokhet som finns i texterna. 

Och Muminmamman på bilden har jag fått som gåva för att jag enligt givarens åsikt

alltid trollar fram nåt att bjuda på - även i en enkel sommarstuga med pyttelitet skafferi. 

(Tack för den ❤ )

Men för att återgå till det där med sommargäst eller inte. 

Vår till sina fysiska mått lilla, men till innehållet enormt stora, bybutik har en produkt som 

jag kastar mig över varje gång jag ser att de har det i sitt sortiment. Och det är det där

surdegsknäckebrödet som är galet gott. Finns inget bättre! Och har inte hittat det

någon annanstans än i vår lilla-stora bybutik. 

Bäst att roffa åt sig innan sommargästerna kommer och köper upp allt.

Fniss...

 Kram Maggi