När jag var barn så var sommarlovet långt, två och en halv månad.
Men mina föräldrar hade bara semester i fyra veckor och de veckorna var
vi alltid på Åland, de övriga veckorna fick jag väl klara mig själv på nåt vis.
Min mamma försökte fixa att jag kunde vara hos en familj, men där vantrivdes
jag så att jag rymde och smet hem. Tyckte det var skönare att få vara hemma ensam.
Då var jag sex eller sju år. Somrarna innan det levde min mormor ännu som kunde hålla
ordning på mig. Men den där sommaren innan jag började skolan var lite märklig.
Som vuxen har jag insett att jag är introvert till min läggning, men då jag var barn
var det nog ingen som ens tänkte på att det fanns nåt sådant. Som introvert.
Kanske var mina föräldrar oroliga att lämna mig ensam om dagarna, vad vet jag? Men
jag minns inte att det skulle ha varit så. De antog väl att jag skulle klara mig.
Och det gjorde jag ju. Minns inte alls att jag skulle tyckt att det var jobbigt.
Tvärtom var det ganska skönt. Byggde en koja på vår balkong som jag lekte i. Vi hade ju
en stor gård, men det kändes inte bra att gå ut. Inomhus var okej.
Och balkongen var inomhus. En trygg plats.
*
Mina barndomssomrar, då föräldrarna hade semester, var lika med stugliv på Åland.
De, och min bror, älskade att fiska så det var det som var den främsta sysslan då vi var där.
Jag var mer road av att läsa, så medan de gav sig iväg med båten och kunde vara borta hur länge
som helst så njöt jag av ensamheten och av mina böcker. Ville aldrig att de där veckorna
skulle ta slut. Längtade inte ens under tonåren in till stan. Älskade lugnet ute i skärgården.
*
När mina ungar var små var det mitt och barnens fars arbeten som hindrade oss
från att vara längre stunder på stugan i skärgården. Det var tider då distansarbete inte
ens fanns som en term. Minns att jag jobbade första gången med något som kunde
likna distansarbete i början av 1990-talet då jag tjatat åt mig en gammal dator hem
där jag kunde förbereda större delen av mitt arbete och sedan åka in till kontoret
ett par dagar för att sammanställa det hela. Mycket före sin tid skulle jag säga.
Men att det skulle vara möjligt att tillbringa hela sommaren på stugan
- och kunna utföra sitt arbete därifrån -
det kändes utopistiskt!
Jag har alltid gillat sensommaren mer än försommaren. Det är något med dessa mjuka
milda augustidagar som jag så gillar. Har gärna valt att ta ut semestern mer åt sensommarhållet.
Sensommaren är så där lugn och sävlig och har tappat allt av för- och högsommarens hysteri.
Men så har det varit det här med skolstart då barnen var i den åldern. Senast i början av augusti
skulle man packa ihop sig och bege sig hemåt. Det skulle shoppas skolväskor och nya penaler.
Plast att plasta skolböckerna med. Och nya kläder för oftast hade ju gossarna skjutit i höjd och
fotlängd under sommaren. Det var alltid vemodigt att lämna skärgården den här tiden.
När sommaren snubblat in på augusti sidan.
Så jag då längtade efter en tid som inte styrdes av skolstart.
*
Nu är det ju ett tag sedan mina barn på något sätt varit beroende av min närvaro, men
när de kommit upp i den åldern att de klarade sin vardag själv,
så kom annat som krävde närvaro. Jobb, åldrande släktingar så där överlag
men i mitt fall främst min bror som insjuknade kroniskt och vars egenvårdare jag
kom att bli under många år. Han var för sjuk för att kunna vara ute i skärgården längre stunder.
Egentligen trivdes han inte alls med att vara här, så skärgårdsgosse han också varit,
han kände sig tryggast hemma i sin vana miljö.
Och det tycker jag man skall respektera.
Nu är det ett par år sedan han gick bort. Det är också ett drygt år sedan min svärmor, som
också var en av de där äldre som vi tog hand om, gick bort. Just nu finns ingen som behöver mig.
Inte sådär akut och på ort och ställe. Plötsligt är det läge att stanna här ute i skärgården
så länge jag vill. Och det vill jag ju! Känns som ett privilegium.
Vi kom ut hit till stugan och dess enkla liv kring Valborg och har njutit av att se sommaren
vakna, fåglarna häcka, blommorna blomma och sol och regn komma och gå.
En sommar är egentligen som ett helt liv - fast snabbspolat.
*
Nu saknar jag ju inte helt det här med tidtabeller, eftersom jag förväntas logga in mig om en
dryg vecka då semstern är slut, men jag kan göra det härifrån stugan.
Jag behöver inte bry mig om att infinna mig någon annanstans något visst datum.
Och det känns förbaskat skönt. Jag kan fortsätta detta enkla liv och följa med hur
naturen går in i sin medelålder, och snart i sin ålderdom.
Gässens tjatter, då de samlar sig runt skäret ute på fjärden, är ett sensommarljud.
Harkrankorna som börjar krypa omkring. Tärnorna som redan givit sig av på sin väg mot sydpolens
övervintringsplatser. Svalorna, vars ungar redan är lika bra flygaress som föräldrarna, pilar över vattnet.
Kvällarna som plötsligt blivit så mörka. Milda men mörka. Numera går jag inte utan
ficklampa ut till utedasset. Det brukar jag göra innan jag lägger mig vid tolvsnåret.
Rönnbären har börjat få färg.
Det är nog redan augusti.