Det fanns en tid i mitt liv då "flyttlasset" till stugan bestod av hundar och katter, ungar
(något år kajor och någon svala som behövde växa till sig).
I år har jag packat med mig ganska mycket mer för tiden här skall ju
bli längre än vanligt. Känns nästan lite hisnande att jag skall vara här nu
mer eller mindre nonstop tills det blir höst på allvar.
I bästa fall nästan ett halvår!
På tal om halvår så kommer jag att tänka på min "komocka",
höstcyklamen-knölen som jag lade på ett fat senaste oktober.
Vattnade lite och i november började den blomma!
Tänkte att om den orkar blomma till jul så är det bra.
Men...där blommar den än. Ett halvår senare.
Klart jag tog den med mig. En "komocka" som klarat vintern och
konstant skjutit ut nya blommor genom alla mörka vintermånader
skall behandlas som en prinsessa!
Nu ser jag att det också börjar växa ut små blad.
En magisk växt!
En annan magisk växt är scillan. Bland de första lökarna jag petade ner i
skogsträdgården var just scillor. Till min glädje har de redan på bara ett par år
spridit sig. Likaså har de blå scillorna som jag tog med mig från min senaste trädgård.
Växter bär på minnen. Som bara man själv vet. Som en slags gemensam hemlighet.
Den vita scillan och jag har ett gemensam förflutet, den blå scillan och jag har också
något gemensamt - fast inte samma som den vita. Vid valet av växter vi väljer
till våra trädgårdar planterar vi också ibland in minnen. Gäller inte för alla växter,
många växter blir bara som flyktiga bekanta, men för en del blir det som ett
slagt känsloband som finns där och upprätthåller ett minne.
Tror att jag sent kommer att glömma min "komocka" - den som tog mig
genom vintern 2023-2024, vintern som kändes oändligt lång.
I övrigt kan jag nämna - så där ur naturiakttagarens synvinkel att jag har
glädjande mycket bin som vaknat ur sin vintersömn i år. Och humlor likaså.
Har lyckats identifiera flera olika humlearter vilket är riktigt skoj.
Stugan är ju ganska kargt beläget - där mellan skog och hav - båda två rätt
utmanande biotoper så varje tecken på naturens egna mångfald gör mig glad.
Varje övervintrande bi jag hjälper ut från stugan under våren gör mig
glad i själen. Varje liten humla likaså.
Vi bestämde ju oss för att låta skogen häromkring vara, bli en
vildskog - och med tiden en gammelskog. Det tar dock tid.
Det har varit ett viktigt beslut för oss. Naturens mångfald är så
mycket mer värd för oss än de slantar vi kunde få ut ur skogen.
Någonstans i närheten häckar ett hackspett-par. Dagligen ser jag
dem båda, eller den ena, i närområdet. Vi delar också något. Vi delar
en liten skog som är vår lilla värld. Lite längre bort hör jag spillkråkan.
Och mindre hackspetten som kommer och lite försynt hackar på tallgrenarna.
Där hackspettarna trivs, där kommer det också att finnas boplatser för de
allt mer fåtaliga mesar som inte riktigt förstår sig på holkar utan vill ha just gamla
hackspettbon till sina små. Utan gamla, murknande träd, inga hackspettar, utan
hackspettar inga tofsmesar och svartmesar.
Till näst skall jag ta er med på en liten promenad i vår gammelskog.
*
Nu skall jag dock gå och lägga mig - tidig uppstigning i morgon!
