OM TEKNIK OCH SÅ

Det kan hända att jag i mångt och mycket är en flumtomte som 

älskar gamla möbler, rostiga trädgårdsattiraljer och tror att 

det där med att tända levande ljus förbättrar ens mentala livskvalitet

mer än det mesta. Men så finns det en annan sida av mig också och det 

är min teknik-sida. Jag avskyr dålig teknik. 

Har jag inte råd att köpa bra teknik är jag utan (mat) tills jag kan köpa 

det jag vill ha. Och där var jag kan spontanshoppa både något

klädesplagg eller en inredningsgrej så är jag en mycket selektiv

konsument så fort vi talar om teknik (och bilar). 

Nu låter jag ju som om jag hade en tudelad personlighet, och kanske det 

är lite så - fast på ett icke medicinskt plan. 

Däremot, eller kanske just därför att jag är så selektiv, så har jag inte alls

speciellt mycket teknik här hemma. Men det jag har är, som mina barn skulle

i tiderna uttryckt det, bra skit. Därför vill jag tipsa om ett par riktigt bra hörlurar om du

nu skulle gå i hörlureanskaffnings-tankar. 

För det första är de här riktigt minimalistisk snygga. Jag känner inte att min hemelektronik

på något sätt behöver sticka ut, snarare tvärtom är det en fördel om det smälter in i 

inredningen så att säga. De gör de här. De hojtar inte på uppmärksamhet. Men

de är så där subtilt stiliga med sitt linnetygsöverdrag och fast de är av

plast så är de så där "kvalitetsplastiga". Ni vet vad jag menar? 

Ett annat krav som jag tycker att är viktigt är att de är bekväma. Ganska självklart, men 

jag vill att hörlurarna skall kännas lätta, eller helst knappt kännas alls och det uppfyller de

här. Har ganska små öron och kan tycka att vissa lurar känns för tunga och för stora för mig. 

De här är precis lämpliga, skall jag nu klämma fram med nåt negativt så 

kan de bli lite svettiga om man har dem på sig varma sommardagar. 

Men så är det säkert med nästan alla över-öronen-lurar?

Så kommer de med en riktigt snygg transportväska. Hård sådan som 

skyddar lurarna även om man annars är en slarvig packare (vilket jag är...)

Nå det var det estetiska och bekväma. 

Det är liksom avbockat, men det tekniska då - det som kanske

ändå på riktigt är det viktiga? 

Jep, de har en bra ljudåtergivning. Kanske lite väl mycket bas i 

fabriksinställningen, men det kan man fixa med en app som man kan 

ladda ner. Jag gillar bas så det får vara som det är hos mig. De är också 

brusreducerande vilket är skönt. Med en enkel rörelse på höger öronlur kan 

man minska eller höja nivån på brusreduceringen. Och när vi är inne på 

det så justerar man också ljudnivån, stänger av och sätter på ljudet samt

svarar i telefon genom att enkelt knäppa eller dra på luren. 

Det lär man sig på en minut. 

Det är ofta så hemma hos oss att både gubben och jag vill se

på olika program samtidigt och för att slippa stänga in oss i olika

rum har vi helt enkelt gått över till att använda lurar. 

Det jag gillar med dessa lurar är, förutom att de är wireless förstås och att jag kan tassa iväg till

köket efter en kopp kaffe och ändå fortsätta lyssna på vad det nu är jag lyssnar på, 

även det att om jag väljer att ta av dem så stannar de automatiskt både ljudet och

tex den film jag håller på att se. Och så stänger de av sig efter en stund om 

jag lämnar dem drällande på bordet. Vilket sker typ alltid...

Och sedan sist men inte minst. 

De har bland marknadens längsta användningstid mellan laddningarna. 

Upp till 60 timmar, även då brusreduceringen är på. 

Och det om något gillar jag. Man har ändå så mycket grejer som man 

måste sätta i laddning, så en grej som inte behöver det så ofta. Ja tack! 

Som ni alla vet så får jag ju noll sponsorering och här på min 

blogg dyker det bara upp tips på grejer som jag verkligen tycker

förtjänar att lyftas fram. Lite som jag skulle göra runt kaffebordet på jobbet. 

Tipsa om nåt bra helt enkelt. 

Lurarnas pris landar väl någonstans i mellanprisklassen, men jag tycker

man får mycket för pengarna. Har inte testat sååå många andra, men de här

är klart behagligare, lättare och bättre än de gubben har - och de är bra mycket dyrare. 

Och fulare. Heh. 

Så ännu en sak som jag gillar med dessa. De är snabba på att parkoppla. 

Om jag tex vill lyssna på musik medan jag jobbar så kopplar de blixtsnabbt om

till min telefon om den ringer så att jag kan ta samtalet i lurarna. 

De lär också ha riktigt bra mikrofon - det måste jag ju bara förlita på vad de

jag talar med säger, och ingen har klagat. 

Och just det - märket på lurarna! Smått väsentligt. 

 * Sennheiser Momentum 4 *

Så ja...om du går i hörlur-anskaffningstankar och inte än 

skrivit till tomten, så här ett tips på det. 

Skön söndagskväll alla! 

 

SAKTA PÅ BÄTTRINGSVÄGEN

 

Tänkte bara hojta till att jag är vid liv, och även om det nu inte på riktigt varit någon 

som helst fara på färde så har det funnits stunder då jag känt mig som en 

riktigt gammal och rostig kratta den senaste veckan. 

Om det var corona eller influensa som vi fick ihop med oss vete gudarna, 

men speciellt roligt har det inte varit, det kan jag intyga. 

En flunsa som heter duga var - är - det i alla fall. 

Om man nu skall försöka hitta nåt roande i den här situationen så

kan man väl nämna de där några dagarna då min röst lät som

om jag sugit på en tub med helium ett bra tag. 

Rena rama Kalle Anka-rösten. 

Men i övrigt har det blivit ett något förminskat livsrum som mest bestått av

att tassa mellan sängen och soffan, med någon liten avstickare till 

badrum och kök nu och då. 

Och det kunde räcka nu. Jobbade lite på halvmaskin både i går och idag.

Inte för att jag måste utan för att jag har alla möjliga program 

på diverse streamingtjänster upp i halsen efter att det varit min aktivitet

de senaste sju dygnen. Började stundvis längta efter lite jobbrelaterat att

bita tag i. Lovade dock att inte ta itu med sådant som kräver koncentration - för den 

är ännu lite svajig och vilsen i flunsa-land. 

Pust och uff och stön, suckar vi med gubben i kanon medan vi 

hasar oss fram med zombiesteg för att än en gång sätta oss med

datorn i famnen, klicka fram något sevärt och förvandla en prydlig hög

av vikta vita näsdukar till ett berg av dito varierande hopskrynklade efter användning. 

Sådant för tillfälle. Men en bättring är att skönja! 

NOVEMBERS SKÖNHET

Så blev det då november, månaden som sakta har seglat upp till en av mina favoriter. 

Där ligger en stillhetens lovsång som jag bara älskar att vara i. 

Finns inget bättre än en skogspromenad i november. 

Massor av syre och kanske lite vind som är fräsch utan att

ännu vara isande kall. En fuktighet i luften som är frisk. 

Och en tystnad som är inkluderande och ger utrymme för egna tankar att

vandra fritt istället för att man fokuserar på fågelsång eller växter, 

eller att det är mygg eller att det är halt. 

November ger en chans att bara vara. 

Och spöregnar det en heldag finns det alla legitima orsaker 

i världen att bara krypa ner i soffan och läsa sig igenom dagen. 

Kanske jag har nämnt här - liksom vad har jag inte nämnt här? - att jag gick

smått in i väggen för några år sedan och så om man lägger lite

klimakterie-okoncentration på det så är det ganska kört att 

orka läsa längre texter. Eller ens att lyssna på det. 

Så var det i alla fall för mig. Jag hade böcker "under arbete" i 

eviga tider och tragglade mig fram några sidor per gång, men utan att

njuta av läsandet så som jag gjort alltsedan jag lärde mig läsa. 

Men nu var det stop. Under några år. 

Förra sommaren kände jag att det var på väg tillbaka, det där sköna läsandet. 

Förmågan att dyka in i berättelserna och låta sig dras med.

Och nu har det nog kommit för att stanna, vågar jag påstå. 

Varpå jag har läst mer denna höst än jag gjort på eviga tider! 

Därför blev jag minst sagt fnissig när jag såg vad jag hade skrivit

på amaryllisens namnlapp då jag planterade mina amaryller. 

Sorten heter alltså inte READ Pearl utan RED Pearl. 

Lite för mycket läsande på hjärnan tydligen, heh! 

På tal om amaryller förresten. 

Finns inget bättre den här årstiden än amaryller. 

Man petar ner en knöl och efter ett tag börjar det spira från 

knölen. Och hur mycket behöver vi inte denna växtkraft just i november. 

Visst man kan köpa buketter och blommande krukväxter för att pigga upp sig, 

men det är inte samma sak som att få följa med hur något utvecklas. 

Växer liksom, under en period då det mesta andra bara vissnar eller

är i dvala, eller ja - mest överlever. 

Nu är det snart kväll, gubben är på väg hem och 

hemma om en knapp timme så jag skall tassa ut i köket

och sno ihop en liten fredagsmiddag. 

Ha det gott - gott folk! 

 

EN PROMENAD PÅ ASPLÖVSBÄDD OCH FILMTIPS

 Mitt arbete är sådant att om ett par veckor startar en rusch som pågår till halva januari. 

Arbetsuppgifterna har dessvärre inget att göra med julen, det bara råkar sammanfalla. 

Känner mig väldigt privilegierad som till viss mån kan rucka på mina arbetstider. 

Lite med devisen "gör när du vill, bara det blir gjort i tid". 

I de allra flesta fall jobbar jag helt vanliga 8-16 dagar, för det passar mig som gillar

rutiner, men ibland kan det hända att jag ruckar på mina tider och hur mycket jag jobbar

vilka dagar. I veckan valde jag att lite rubba på när jag jobbade.

Orsaken till det var att jag ville närvara på flera webinar 

(jo, de lever kvar efter corona-åren, tack och lov!) 

och då blev det mer jobb vissa dagar så jag valde att ha en ledig förmiddag

istället och ge mig själv en skogspromenad en alldeles vanlig vardags-dag. 

Jag vet också att det är veckor med mycket arbete på kommande så bara det 

att hinna ut en vardag i dagsljus känns härligt lyxigt! 

Nåväl. Det är skönt att gå längs i övrigt mycket populära naturstigar, 

en småmulen torsdagsförmiddag när det inte är så många andra på stigarna.

Det blir liksom mer av en naturupplevelse med mindre mängd andra, 

än vad det blir en solig och varm söndagseftermiddag när "alla" är där. 

Nu mötte jag bara en manlig konditions-pensionär. Ni vet de där som stavar sig fram

med gångstavarna med en sådan frenesi att man gärna håller rejält till höger

för att inte stavarnas piggar skall genomborra tårna på en om man kommer för nära. 

Diskbordspsykologen i mig misstänker att de personer kanske har något inom sig som måste

ut via de ilskna stegen och den nästan aggressiva framfarten. 

Å andra sidan bygger han nog upp en bättre kondis än vad jag gör med min makliga,

lite drömska promenad som jag brukar kalla "lufta kameran promenad". 

Men det såg nog inte speciellt njutningsfullt ut, hans framfart. 

Men vad vet jag? Egentligen. 

På håll hörde jag hur någon rastade sin hund i hundrastgården. 

Men såg varken hund eller ägare.

 Lade också märke till en cyklist som frenetiskt trampade fram

längs en annan stig, han såg mer ut att vara sen får ett 

möte än att han skulle cyklat i det tempot för att bygga upp sin kondis. 

Det var de jag mötte i skogen, i övrigt var jag ensam.

Oj nej, höll på att glömma det bästa! 

Jag träffade ännu på en som var ute med sina hundar. En jovialisk man som sakta 

kom vandrande med sina redan något ålderstigna cockerspanielar. 

Alla tre såg lite luggslitna ut, på ett sådant där skönt avslappat och fryntligt sätt. 

Han fick mig att tänka på en underbar film som jag såg för ett tag sedan: 

"Tryffeljägarna från Piemonte". 

Gräv fram den på någon plattform. Duka fram lite prima ost, några salta kex och 

häll upp ett glas gott vin. Eller en kopp te om du föredrar det. 

Tänd en brasa - om du har - annars duger levande ljus som substitut

alldeles utmärkt och njut av en härlig filmstund. 

Och ha ett riktigt skönt veckoslut, ni alla därute i stugorna! 

EN ENDA STOR BLUFF

Igår bluffade jag. Riktigt ordentligt till och med! 

Och ja, jag kommer att erkänna bluffen så de som kanske blev lurade

skall få veta det. Men vad var det som jag gjorde då? 

Lurade med mig gubben på en liten skogspromenad till en höstig 

parkskog som vi har rätt nära där vi bor. Det var ingen bluff - han var faktiskt med

på riktigt. Jag hade kameran med, men hittade inte riktigt något att fota. 

Det blir ofta så när jag har sällskap av icke-fotograferande personer. 

Jag tappar fokus på vad som kunde vara skoj att fotografera och bara traskar på. 

Men det blev lite skogsbilder ändå. Lite svampar växande på murkna trädstammar. 

Vid något skede hörde jag hur det rasslade i de torra löven ett stycke ifrån.

Ett rådjur? Eller hjort? 

Men nej, det var bara två unga kvinnor, den ena med kamera

den andra med fin gravidmage som knäppte gravidfotografier i den mysiga höstskogen. 

När jag kom hem satte jag mig i soffan och gick igenom mina foton. Inte mycket att

ha, slängde de flesta. Tänk om jag ändå hade hittat lite kantareller, och tänk om det ändå

varit en hjort som prasslat där i skogen. Och tänk om det dessutom hade varit

fint och milt, eftermiddagssolsken. Tänk ändå. 

Vilken bild det hade blivit! 

Det är här bluffen kommer in. Har inte använt mig av Artificiell Intelligens (AI) egentligen

alls. Vad jag nu stundvis har roat mig med att få Chat GPT att skriva nåt 

i syfte att underhålla mig själv. 

Att använda mig av AI för att skapa något annat, det har jag inte gjort innan. 

Däremot tror jag att det är viktigt att på något plan ändå försöka förstå vad

allt man kan göra med AI. För som någon klok sade; det är inte AI som tar våra jobb

i framtiden, det är de personer som kan använda AI som gör det. 

Nå väl. 

Satte igång och skrev lite prompts. Vet inte om det finns något svenskt ord för det, men 

det är som kommandon vad man vill att AI skall trolla fram. 

Jag skrev: Foto av kantareller i höstig skog med en hjort i bakgrunden.

Efter några inte helt lyckade försök trollade AI fram denna bild. 

Ganska trovärdig, eller hur? Och riktigt snygg. 

Kort skärpedjup och fin bokeh. Just så som jag gillar att fota. 

Programmet jag använde gör foton i fyrkantigt format så jag fick jobba lite

till för att ytterligare be AI i Photoshop generera lite skog till på båda sidorna så jag 

fick en bild i liggande format. 

Till slut redigerade jag bilden ännu lite i Lightroom för att få den färgmässigt att

likna de foton som jag själv tar och se ut som en bild jag kunde ha tagit. 

Från tanken att det skulle ha varit skoj att hitta kantareller och 

se en hjort där på vår skogspromenad till att jag hade en färdig bild på

min dator tog mig - kanske fem minuter. Eller sju. 

Det är fascinerande - och inte så lite skrämmande, främst med tanke på hur

snabbt den här tekniken kommer att utvecklas. För AI lär ju sig själv

hela tiden, den lär sig av sina egna misstag. 

*

Nu tänker jag inte hänga kameran på en krok i skrubben, för mig är fotande

en kär hobby och fotar gärna helt vardagliga grejer enbart i dokumentärt syfte. 

Och så bilder hit till bloggen, inte att förglömma!