SMÅTT TUDELAD

Så här är det nu bara då man bor längs kusten. 

För en vecka sedan var jag och fotade i underbart krispigt

vinterväder med snötyngda grenar och en kyla

som gav vinterrosor på kinderna. 

Och i dag är det rejält på plus, det regnar, och har regnat i dagar, 

så snart är snön borta om det fortsätter så här.

Vilket det ser ut att göra...

Jag skulle väl vara felvaccinerad om jag inte skulle tycka att

minus tio grader, skygg vintersol och snö skulle

vara det absolut vackraste? Och ett sådant vinterväder gillar

mina perenner, mina blomlökar som ligger i jorden och 

inväntar våren. 

Så blir det då milt och snön smälter, det blir blött. Det 

avskyr lökarna där i jorden. De ruttnar bort innan de fått 

ens en chans till att blomma ens en endaste vår. 

Däremot gillar endel av mina övervintrande växter när

det är lite mildare. Växter som bor ute i kruka, både här hemma

på balkongen, och på stugan där de finns både ute och inne i kallt

förråd. De har ju en lite större chans att få återuppleva en ny

vår och sommar om det inte är så kallt i långa perioder. 

Så ur den där trädgårdsmästarjaget är jag tudelad över vilket

vinterväder jag föredrar. 

Esteten och fotografjaget har en klar favorit. 

Och det är inte regn...

 

VARDAGEN IGÅNG

Skönt med vardag, även om flunsan lagt en del

sordin på hur glättigt och glammigt det varit under nyår 

trettondag. Svettigt och dammigt är kanske närmare sanningen...

Men efter att febern släppt var det fasligt skönt att ta kameran och 

gå ut en sväng i det vackra vintervädret. 

Nära där jag bor nu finns Träskända Gård med en härlig park som

består av en del landskapspark i engelsk stil och en skogsdel. 

Det är en av mina favoritplatser att tassa runt i. 

Den här gången hade jag en kompis med mig som ville bli fotograferad,

då hon behövde porträttbilder till diverse olika ändamål. 

Hon hade tagit med sig sin bedårande vackra hund. En mycket sympatisk 

hund dessutom. Det är förresten intressant, jag som hela mitt vuxna liv

haft hund, har inte det minsta hundfeber efter att min Aida 

tassade till sällare tassemarker för ett och ett halvår sedan. 

Men att fota porträtt, det är inte min grej - jag tycker det är så svårt! 

Inte att fota i sig, för kameran den kan jag ju utan och innan, men att 

liksom få människor att posera. Och gärna posera rätt. 

Jag har aldrig varit någon poserare själv så har inte ens från egna 

erfarenheter något att dela med mig. 

Till all tur är min väninna synnerligen "självgående" så det blev nog 

helt fina bilder ändå. 

Att fota är ju dessutom en slags terapi och aktivt varande 

i stunden för mig. Med kameran över axeln känner jag att jag har 

lättare att stanna upp för att kolla in detaljer, ta en stund att hitta

en komposition som tilltalar. Beundra landskap och detaljer. 

En annan väninna skrev för en tid sedan en artikel om kraftgivande fotografering

som jag översatte till svenska. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, 

innan jag började översätta texten, men förstår det så väl att det finns - och att det behövs. 

Just det där meditativa i att fotografera är otroligt kraftgivande för mig. 

Därför går jag gärna ensam på mina fotoutfärder. 

Eller med någon annan fotograf, för det är lätt hänt att jag försvinner in i någon 

slags fotodimma och märker knappt sällskapet. 

Vilket jag ju förstår att kan vara smått störande, om någon tänkt sällskapa med mig. 

En annan fotograf förstår bättre. 

Kanske det är därför jag aldrig riktigt känt porträttfotograferandet som min grej. 

Är gärna social då jag inte har kameran med, men att kombinera kamera och

socialt babbel är utmanande och inget som kommer naturligt för mig.  

Kanske jag borde ha en poseringskunnig assistens som skulle babbla med

personen som skall bli fotad, medan jag bara kunde knäppa bilder ;). 

ÅTMINSTONE ÄR DET INTE JANUARI

 

För en tid sedan lyssnade jag på en språkpodd (Nästsista Ordet) som handlade 

om ordspråk, eller inte vilka ordspråk som helst utan sådana som fått sig en något odödlig 

tillvaro som  broderitalvla upphängd på väggen. 

Tänk Mormor och "Hem, ljuva hem" och ja sådana i stil med den. 

Men här var det mer de där uppdaterade ordspråken som var på agendan, 

och de var bara bäst! Har hört om detta fenomen med broderitavlornas nya

kommande, men som den icke-handarbets-människa jag är så har detta underbara

fenomen gått mig totalt förbi! 

Nå, i podden myntades en mängd underbara ny-ordspråk och en blev

direkt min favorit. 

"Åtminstone är det inte januari!"

Tammetusan om jag inte skall ta och föreviga det ordspråket någonstans

på något sätt. 

Januari är en sådan dötråkig månad så det kryper i kroppen på mig

bara jag tänker på det. Och så känner jag att om jag hade en sådan där

tavla att få syn på nu och då så kunde en skitdag i april kännas så mycket 

bättre för det är INTE januari...

Men nus är det ju precis det som det är och denna januari har börjat på 

ett riktigt skitsätt. Flunsigt. 

Tror att det var första gången någonsin som jag knappt orkade hasa

mig ut på balkongen för att kolla in nyårsraketerna - än

mindre att jag skulle känt någon speciell känsla av

fräschhet inför det nya året. 

Tog en klunk hostmedicin i stället. Skål! 

Äh, jag skall inte börja året med att gnälla - trots att det faktiskt är januari. 

Inatt snöade det och världen är fantastiskt vacker därute, solen skiner, 

så månaden verkar ju bjuda på sin bästa sida trots allt. 

Och flunsa är ju en övergående tillvaro - trots allt. 

Som januari...heh!

MELLANDAGARNA

 

och en titt på årets julgran(ar). 

Alla berörda var rörande eniga om att ingen traditionell 

julgran behövs för att få julstämning. 

Vi verkar ändå vara mer för det där vad vi kan stoppa i oss. 

Maten. 

Och ljus, man kan aldrig ha för mycket levande ljus. 

Och visst är grandoften och allt det där som har med granen att göra en viktig del av

jultraditionerna, och den kanske återkommer till oss något annat år, 

men i år var vi granfria. 

Nästan i alla fall. 

Jag hittade faktiskt något relativt nyinförskaffat julgrans-pynt i jul-lådan. Dessa är

egentligen lite för tunga att hänga i julgranen - de väger rejält nämligen. 

Men då kunde de ju få agera julgran(ar) i år, tänkte jag och 

hängde upp dem på några av de gamla skåp som jag verkar ha samlat på mig

under årens lopp. Lite så där att mina slitna gamla skåpkärlekar

fått en uns av jul-glimglim på sig. Lagom durabelt pynt för dessa bastanta

träpjäser som ändå har en anselig mängd år på nacken. 

Så ja, sådana granar i år - och barrar garanterat inte, vad det nu stressar lite glitter på

golvet då man skall ha något från skåpet. 

Men sådant får man leva med. Lite glitter här och där är inte heller fel.

SÅ JULERÖTT DET KAN BLI

Urp, så var julmaten (nästan) uppäten, bara de sista skivorna 

gravad röding ligger i kylskåpet och väntar på att landa på en frukost-smörgås. 

Och lite, lite skinka finns kvar som kanske blir en saltig nattbit när jag

framåt småtimmarna blir sugen på nåt efter att fastnat vid någon streaming-serie

eller läst någon bok så det börjar svida i ögonen. 

Det är ju kanske det som är det bästa med julen ändå? 

I det livsskede som jag och de mina just nu befinner mig. 

Denna dåsiga, lugna, tråksköna jul. Älskar det! 

Det där med julklappar har ju hos oss blivit lite comsi comsa de senaste åren. 

Jag köper ofta lite "smålyxigt, men praktiskt" åt pojkarna för det är sådan jag är. 

Inte så mycket för onödigt tjafs, men får gärna ge lite skimmer över vardagen. 

Som riktigt snygga chopsticks eller handskar i lammskinn. 

Gubben får av mig ofta en bok, eller sockor som han behöver, eller...

....sade jag redan att jag har Så Svårt att shoppa något "onödigt" åt någon bara för att det är jul???!!! 

Min äldre son är, som jag kanske nämnde i ett tidigare inlägg, en sann secondhand-person, 

vilket leder till att det oftast ligger väldigt personliga, och ibland överraskande udda, 

julklappar i hans tomtesäck. På ett bra sätt udda, alltså. Eftertänkta men sällan önskade. 

Förstås kan det ju bli lite spontanköp för hans del också där i second-hand butikerna. 

Som dessa jultröjor som blev pojkarnas julklädsel i år. 

Lillungen till vänster och storungen till höger. 

Obs, magen är tröjtomtens - inte hans. Heh!

Skrattande konstaterade vi att de var totalt som nya även där i 

second-hand - med andra ord

hade någon fått dessa tröjor i julklapp i fjol och reaktionen var:

- Vad i helsike skall vi med dessa till - och så hamnade de i 

en secondhandshop. 

(Vilket säkert blir dess öde även hos oss. De är ju underhållande en jul - inte alla jular framöver).

 

Lillungens julshoppandet är rätt långt baserat på hans något 

skrala ung-fattig-studerande-plånbok. Men även om man frånser från

det så har han nog samma ganska pragmatiska läggning gällande 

presenter som jag har. På det sättet kan man liksom lita på att av honom

får man något vettigt - och oftast något man önskat sig också. 

I synnerhet om önskningen ligger i linje med hans budjet. 

Och så har vi gubben då. Vår familjs absolut ivrigaste shoppare

av grejer man inte visste att man behövde. 

Om man frågar vem som helst annan utom honom själv, alltså!

Enligt egen utsago avskyr han att shoppa och ändå "råkade" det komma 

hem med posten ett kvadratmeter stort paket med grejer från hans Ecuador- och Galapagos-

resa. Nu vill jag inte låta tråkig, men tyvärr så shoppar han gärna loss på

typiska turistshoppar utan större eftertanke. Och det kan möjligen resultera i

att samtliga familjemedlemmar får tex ett förkläde i en glad Ecuadorisk-

turist-stuff-stil som bara är (förlåt) fult. Och framför allt onödigt eftersom ingen 

i familjen använder sig av förkläden. Aldrig gjort det. 

Ja, ni fattar den lilla problematiken här? 

Vi har haft våra diskussioner förr om åren också gällande detta:

- Ha en fin resa, älskling, men du behöver inte sedan tömma hotellets turist-shop.

- Nejnej, jag avskyr också sådant skräp.

- Bra, men du brukar ju shoppa ganska glatt i sådana...du är lite sådan.

- Jag nej? Det är jag visst inte! 

- Jo, det är du. Vi klarar oss utan det mesta som finns där. 

- Men något vill man ju hämta hem till familjen. 

- Okej, något smått är ok, men inte typ allt! 

Och så kom det sig att vi alla nu trots allt har rejäl arsenal av

ecuadorianska grejer som vi verkligen inte visste att vi ville ha...

Fast givandets glädje gick det inte att ta miste på...inte denna gång heller. 

Heh!