OM ATT HA - ELLER INTE HA - VÄXTER INOMHUS

Ni vet det där uttrycket om att skomakarens barn går utan skor? 

Till en viss del kan jag sträcka upp handen och erkänna att så är det. 

Är ju trädgårdsmästare riktigt till papers och har mångårig florist-erfarenhet i bagaget

och då skulle man ju kunna tro att det dräller växter på mina fönsterbräden. 

Många tror så. Och har fått frågan under sommaren hur jag tar

hand om mina grönväxter när jag är vecka efter vecka på stugan. 

Svar: Jag gör inte. Inte mycket i alla fall. 

Jag har samma simpla system för bevattning som jag 

har för mina utekrukor, och det får lov att räcka till det lilla jag har

grönväxter inomhus. Har faktiskt aldrig varit speciellt förtjust

i grönväxter, och ännu mindre förtjust i blommande inomhusväxter. 

Finns ingen rationell orsak varför. Det är bara så. 

Ute får det blomma. Inne...kanske, om det är en orkidé. 

Kanske. Jul-lökar går också. Och vår-lökar. 

Så de som kämpat med att överleva sommaren i ett övergivet hem är:

En amaryllis från förra vintern (den mår fint och har inte haft en tanke på att vissna ner, 

vilket den borde ha gjort, trots absolut minimal bevattning...). 

En vanlig porslinsblomma som trivs så bra att den aldrig blommat. Bara växer och växer. 

En kalatea - som brukade vara den som visar att nu är det dags att vattna. Ja brukade. Den dog. 

Ett par orkidéer som trivs och har inte haft speciellt stora problem med gles bevattning. Lite skruttiga 

i luftrötterna när jag kom hem, men det är åtgärdat. Åter frid i orkidé-världen. 

Så en muehlebeckia i badrummet. Den visste jag skulle dö, det mesta dör där för det finns

nästan inget ljus alls, men vill ändå ha en växt där. Usch, nu låter det som krukväxternas

tortyrkammare eller nåt...Men nej, kommer inte fake-växter över min tröskel. 

En amazonlilja som också klarade sommaren ensam och övergiven med glans. 

Och så sist men absolut inte minst - i annat än storlek - min lilla fulfina växt:

Hjärtporslinsblomman 'Hoya kerrii'. 

 

En liten porslinsblomma som krystar fram ett hjärtformat blad i året. 

Med god tur. Ingen snabbväxande en, med andra ord.  

Inte direkt en skönhet, men jag är barnsligt förtjust i den lilla fulingen. 

Men ja...det fanns väl inte fler?!

Så att såpass glest är det mellan krukväxterna hos mig alltså. 

Var ändå och införskaffade några nya, bland annat en kottepalm.

Den gillar jag! Bara tanken att den fanns här på jorden för miljoner år sedan

säger ju sig självt att den är en fighter. Skall väl klara kommande 

somrar smått övergiven? 

Och så köpte jag en aloe vera, också en av mina favoriter. 

Hemmets lilla apoteksväxt. 

Minns hur jag imponerade på någon unge i tiderna som 

bränt sig på nåt och jag knipsade av en bit aloe, 

tryckte på brännsåret

 och sade att det här lindrar strax. 

Tror jag fick ett wow! som tack. 

Och blev förmodligen häxstämplad för eviga 

tider hos den lilla grabben...

*

En riktigt färdigt jättestor monstera skulle jag gärna ha som 

skulle täcka in väggen mellan hallen och biblioteket. 

Hmmm...kanske man skulle skaffa en sådan? 

SOVMORGON

 Gubben hade redan gett sig iväg på sina ärenden när jag vaknade. 

Det var alldeles tyst, endast höststormens tunga suckar når mig

i sängen. Kan inte påstå att min livssituation just nu är stressig på

något sätt, men ändå känns det lite lyxigt att ha en totalt tom dag som

får börja med att ligga länge och mojna sig i sängen, sedan tassa upp, koka sig

det där kaffet, tända ljusen och läsa in sig på vad som hänt i världen sedan sist. 

Absolut inget extra alltså, men ändå så skönt! 

Kunde lyssna på hur vinden får det att prassla till i aspens löv hur länge

som helst, se hur den stora, flergrenade björken, niger djupt vid varje vindby. 

Se hur talgoxarna inte kan låta bli att i sin enorma nyfikenhet hacka

och riva i en papplåda som jag har på balkongen. Deras hackande

lockar hackspetten, som kommer för att kolla om det är något

ätbart de hackar på. Det är det ju inte. Talgoxar kan bara inte motstå

papp-lådor. 

Det är första helgen hemma sedan min långa sommar på stugan. 

Det känns lite festligt nästan! På något märkligt sätt. 

Veckan har ju gått i jobbets tecken och på kvällarna har det varit 

tvätt-talko för att få alla kläder, sängkläder och handdukar tvättade. 

Passade på dessutom de kvällar då det varit blåsigt, för då halkar el-

priset ner. Känns lite märkligt att man skall behöva tänka på sådant nu. 

Men det är sådana tider. Så länge har jag ändå tassat här på jorden att jag 

lärt mig att inget är statiskt och märker på mig själv att jag tar det hela mer med ro, 

medan mina pojkar och andra ungdomar stressar mer. 

Kanske är det det omtalade lugnet som kommer med åldern...? 

På tal om lugn...nu kom gubben hem och jag skall gå och äta en

brunsch tillsammans med honom och planera vad jag skall göra idag. 

Eller om jag skall göra något alls? 

HEMÅT, HEMÅT

Lite som en nystart känns det som att återvända till stan.

Ser verkligen fram emot en massa saker att fixa till här hemma. 

De senaste morgnar när jag tassat i nattsärken ut till utetoan har tanken

på ett varmt badrumsgolv kommit smygande. Eller på kvällen när

det är så mörkt att man inget alls ser och ändå skall ut. 

Trädgården lägger sig sakta till vila, och för ett par dagar sedan så

flög enorma tranplogar över stugan. Tusental tranor som drog söderut. 

Kvar i viken är endast skäggdoppingen och ett gäng knipor. 

De övriga har dragit. 

Dags nog för mig också att dra. 

Lyssna på den längtan. Men vad jag vill ta med mig från mina

fjorton veckor på stugan är det där enkla sättet att leva som 

jag skrev om för ett tag sedan. Jag längtar efter att ytterligare 

rensa upp hemma och plocka bort tjafs som jag inte behöver. 

Skall redan i morgon börja med att gå igenom mina kläder, dels packa

undan sommarkläder, men också med grov hand sortera bort sådant som 

jag verkligen inte använder. Mycket kan jag sortera bort utan minsta

lilla tvivel, men gällande kläder blir jag alltid lite tveksam. 

Tänk OM jag ändå skulle vilja använda den här någongång - fast jag inte använt 

plagget på evigheter. Och likaväl har jag svårt att släppa ifrån mig plagg som 

varit riktiga favoriter, men som inte ens med god vilja längre är vare sig snygga

eller prydliga på grund av att jag använt dem så mycket. 

Märk väl att jag inte ens är speciellt klädintresserad, och gillar inte att handla

kläder, och ändå har jag en stöttesten här. Så märkligt svårt

kan det vara att rensa ut - även till synes enkla saker. 

Men nu känner jag att jag har en lust att förenkla.

Tur att jag har ledig dag i morgon, så jag kan ta tag i det genast då jag vaknar...

Lite vemodigt var det ändå att se tillbaka längs stugvägen. 

Som ett litet farväl - om så bara över en vinter. 

Och även om jag kommer att åka dit ännu i år, så kändes det 

ändå som ett avsked till en tidsperiod då stugan varit mitt hem. 

Kanske blev det lite, inte nu känslosamt direkt, men något lite 

mer än bara att gasa iväg, för att jag så länge drömt om att få stanna

en längre tid på stugan. Och nu blev den drömmen sann. 

Det har varit underbart - men det är också väldigt underbart att 

komma hem och få kliva in i den vardagen. 

RASTLÖSHET

Lika överraskande och plötsligt som jag på våren kan känna en längtan som nästan gör fysiskt 

efter att få komma ut till skärgården, lika överraskande tar rastlösheten i mig på

hösten. Jag skrev ju i förra inlägget hur skönt det varit med en slags enkelhet i

livet och vardagen, och nu babblar jag på om en rastlöshet. 

Lite motstridigt, jag vet. 

Men det är som om den stillhet och tysthet som kommer med att allt sakta vissnar ner, 

de sista fåglarna har flugit iväg söderut och naturen bara blir en stilla väntan på vinter. 

Det är då min rastlöshet tar tag i mig. 

 

Hade tänkt stanna ännu nästa vecka här på stugan, men några praktiska saker

får mig att tidigarelägga hemfärden. Blir lite bråttom att få ner 

lökväxterna och vitlöken i jorden. Packa ihop grillar och utemöbler, 

vända komposten och ta hem ett litet berg av tvätt...

Men nu känns det läge för det. 

LEVA SÅ DÄR ENKELT

Börja så småningom vara dags att stänga sommarstugan och överge det enkla livet

för denna säsong. I år har det varit möjligt för mig att vara på stugan nästan

tre månader nonstop - och jäklar vad skönt det har varit. 

Enkelt och simpelt och bara så skönt. 

Det har inte enbart varit som semester, eller ens att efter att semestern var över att

liksom "leka semester" utan det har varit som att bo här så där "på riktigt". 

Det är lite svårt att beskriva den där skillnaden mellan semesterstug-liv och 

bopåstugan-liv. Men det senare är mer liksom lugnt - det är inte på ett veckoslut, eller 

ens på fyra hetsiga semesterveckor som "allt" skall hända. 

Ja, det är mer lugn. 

Jag har nog behövt mina lugna dagar den här sommaren. 

Märker att ågan jag haft under åren som min brors närvårdare har

satt sina spår och jag har haft lite svårt att släppa den stressen på ett 

mentalt plan även om jag verkligen har kunnat varva ner - dels 

på grund av min trilskande rygg, men annars också. Har inte 

haft deadlines vare sig gällande studier, skriverier eller något alls. 

Jag har lite saknat det, men insett att jag gjorde rätt att tacka nej till

både fotouppdrag och skrivuppdrag och har bara skött mitt

ordinarie jobb och i övrigt levt så där enkelt. 

Nu börjar jag dock känna att det börjar räcka. Att det skall 

vara skönt att stänga ner och bädda stugan inför vintern. 

De sista tomaterna är nu plockade, och ligger på eftermognad 

på ett galler intill mitt arbetsbord. Minitomaterna 

kommer nog att försvinna i min mage efterhand som de mognar. 

De större tomaterna kommer förmodligen inte att orka rodna. 

så av de blir det nog att laga inlagda gröna tomater. 

Av de mogna minitomaterna blev det en tarte tatin.

Enkelt, gott och vackert.