SOVMORGON

 Gubben hade redan gett sig iväg på sina ärenden när jag vaknade. 

Det var alldeles tyst, endast höststormens tunga suckar når mig

i sängen. Kan inte påstå att min livssituation just nu är stressig på

något sätt, men ändå känns det lite lyxigt att ha en totalt tom dag som

får börja med att ligga länge och mojna sig i sängen, sedan tassa upp, koka sig

det där kaffet, tända ljusen och läsa in sig på vad som hänt i världen sedan sist. 

Absolut inget extra alltså, men ändå så skönt! 

Kunde lyssna på hur vinden får det att prassla till i aspens löv hur länge

som helst, se hur den stora, flergrenade björken, niger djupt vid varje vindby. 

Se hur talgoxarna inte kan låta bli att i sin enorma nyfikenhet hacka

och riva i en papplåda som jag har på balkongen. Deras hackande

lockar hackspetten, som kommer för att kolla om det är något

ätbart de hackar på. Det är det ju inte. Talgoxar kan bara inte motstå

papp-lådor. 

Det är första helgen hemma sedan min långa sommar på stugan. 

Det känns lite festligt nästan! På något märkligt sätt. 

Veckan har ju gått i jobbets tecken och på kvällarna har det varit 

tvätt-talko för att få alla kläder, sängkläder och handdukar tvättade. 

Passade på dessutom de kvällar då det varit blåsigt, för då halkar el-

priset ner. Känns lite märkligt att man skall behöva tänka på sådant nu. 

Men det är sådana tider. Så länge har jag ändå tassat här på jorden att jag 

lärt mig att inget är statiskt och märker på mig själv att jag tar det hela mer med ro, 

medan mina pojkar och andra ungdomar stressar mer. 

Kanske är det det omtalade lugnet som kommer med åldern...? 

På tal om lugn...nu kom gubben hem och jag skall gå och äta en

brunsch tillsammans med honom och planera vad jag skall göra idag. 

Eller om jag skall göra något alls? 

HEMÅT, HEMÅT

Lite som en nystart känns det som att återvända till stan.

Ser verkligen fram emot en massa saker att fixa till här hemma. 

De senaste morgnar när jag tassat i nattsärken ut till utetoan har tanken

på ett varmt badrumsgolv kommit smygande. Eller på kvällen när

det är så mörkt att man inget alls ser och ändå skall ut. 

Trädgården lägger sig sakta till vila, och för ett par dagar sedan så

flög enorma tranplogar över stugan. Tusental tranor som drog söderut. 

Kvar i viken är endast skäggdoppingen och ett gäng knipor. 

De övriga har dragit. 

Dags nog för mig också att dra. 

Lyssna på den längtan. Men vad jag vill ta med mig från mina

fjorton veckor på stugan är det där enkla sättet att leva som 

jag skrev om för ett tag sedan. Jag längtar efter att ytterligare 

rensa upp hemma och plocka bort tjafs som jag inte behöver. 

Skall redan i morgon börja med att gå igenom mina kläder, dels packa

undan sommarkläder, men också med grov hand sortera bort sådant som 

jag verkligen inte använder. Mycket kan jag sortera bort utan minsta

lilla tvivel, men gällande kläder blir jag alltid lite tveksam. 

Tänk OM jag ändå skulle vilja använda den här någongång - fast jag inte använt 

plagget på evigheter. Och likaväl har jag svårt att släppa ifrån mig plagg som 

varit riktiga favoriter, men som inte ens med god vilja längre är vare sig snygga

eller prydliga på grund av att jag använt dem så mycket. 

Märk väl att jag inte ens är speciellt klädintresserad, och gillar inte att handla

kläder, och ändå har jag en stöttesten här. Så märkligt svårt

kan det vara att rensa ut - även till synes enkla saker. 

Men nu känner jag att jag har en lust att förenkla.

Tur att jag har ledig dag i morgon, så jag kan ta tag i det genast då jag vaknar...

Lite vemodigt var det ändå att se tillbaka längs stugvägen. 

Som ett litet farväl - om så bara över en vinter. 

Och även om jag kommer att åka dit ännu i år, så kändes det 

ändå som ett avsked till en tidsperiod då stugan varit mitt hem. 

Kanske blev det lite, inte nu känslosamt direkt, men något lite 

mer än bara att gasa iväg, för att jag så länge drömt om att få stanna

en längre tid på stugan. Och nu blev den drömmen sann. 

Det har varit underbart - men det är också väldigt underbart att 

komma hem och få kliva in i den vardagen. 

RASTLÖSHET

Lika överraskande och plötsligt som jag på våren kan känna en längtan som nästan gör fysiskt 

efter att få komma ut till skärgården, lika överraskande tar rastlösheten i mig på

hösten. Jag skrev ju i förra inlägget hur skönt det varit med en slags enkelhet i

livet och vardagen, och nu babblar jag på om en rastlöshet. 

Lite motstridigt, jag vet. 

Men det är som om den stillhet och tysthet som kommer med att allt sakta vissnar ner, 

de sista fåglarna har flugit iväg söderut och naturen bara blir en stilla väntan på vinter. 

Det är då min rastlöshet tar tag i mig. 

 

Hade tänkt stanna ännu nästa vecka här på stugan, men några praktiska saker

får mig att tidigarelägga hemfärden. Blir lite bråttom att få ner 

lökväxterna och vitlöken i jorden. Packa ihop grillar och utemöbler, 

vända komposten och ta hem ett litet berg av tvätt...

Men nu känns det läge för det. 

LEVA SÅ DÄR ENKELT

Börja så småningom vara dags att stänga sommarstugan och överge det enkla livet

för denna säsong. I år har det varit möjligt för mig att vara på stugan nästan

tre månader nonstop - och jäklar vad skönt det har varit. 

Enkelt och simpelt och bara så skönt. 

Det har inte enbart varit som semester, eller ens att efter att semestern var över att

liksom "leka semester" utan det har varit som att bo här så där "på riktigt". 

Det är lite svårt att beskriva den där skillnaden mellan semesterstug-liv och 

bopåstugan-liv. Men det senare är mer liksom lugnt - det är inte på ett veckoslut, eller 

ens på fyra hetsiga semesterveckor som "allt" skall hända. 

Ja, det är mer lugn. 

Jag har nog behövt mina lugna dagar den här sommaren. 

Märker att ågan jag haft under åren som min brors närvårdare har

satt sina spår och jag har haft lite svårt att släppa den stressen på ett 

mentalt plan även om jag verkligen har kunnat varva ner - dels 

på grund av min trilskande rygg, men annars också. Har inte 

haft deadlines vare sig gällande studier, skriverier eller något alls. 

Jag har lite saknat det, men insett att jag gjorde rätt att tacka nej till

både fotouppdrag och skrivuppdrag och har bara skött mitt

ordinarie jobb och i övrigt levt så där enkelt. 

Nu börjar jag dock känna att det börjar räcka. Att det skall 

vara skönt att stänga ner och bädda stugan inför vintern. 

De sista tomaterna är nu plockade, och ligger på eftermognad 

på ett galler intill mitt arbetsbord. Minitomaterna 

kommer nog att försvinna i min mage efterhand som de mognar. 

De större tomaterna kommer förmodligen inte att orka rodna. 

så av de blir det nog att laga inlagda gröna tomater. 

Av de mogna minitomaterna blev det en tarte tatin.

Enkelt, gott och vackert. 

 

DET SKYMMER

Det lilla köket fylls av doften av stekt kål, fönstren

immar igen av fukten som kålen avger. 

Det doftar höst och mustighet. Skymning och lite

senare mörker kryper fram och tar över efter

en dag av regnskurar och inte så mycket ljus alls. 

Plockade in en liten bukett innan regnet skulle

göra blommorna blöta och tunga. Doftliljans 

karakteristiska väldoft tävlar om doftrikets

herraväldet med kållådan som långsamt 

gräddas klar i ugnen. 

Det är kanske inte en så bra kombination, men

symboliserar mötet mellan en sommar på väg bort, 

och en annalkande höst. Det får lov att vara så. 

Dofta så. 

Det doftar också äpplen här inne. 

Riktiga finska äpplen som har kvar sin doft. 

Inte som de där grandiosa gröna och röda som bortavlats

sin doft. Broileräpplen kallar jag dem. 

De här är lagom små, och doftar höst och barndom. 

Jag vet, det är ännu för tidigt att börja bjuda fåglarna extra föda, 

men kan inte låta bli att lägga ut några äpplen av mitt överflöd. 

Märkte att koltrasten är kvar än, kanske det smakar åt honom? 

Eller kanske kommer räven att skutta upp efter en tugga? 

Mest sannolikt blir det en ekorre, som snor äpplen. Hoppas det blir

den som har en så fin nästan svart svans och som visar sig så sällan. 

Följde idag en flock mesar som vimsade från tall till tall, 

tjattrande, småpratande, letande efter insekter. De har gott om 

mat i naturen än, och saknar inte mina frön eller nötter på ett tag. 

Jag tänker att de nog säger till när det är så dags att öppna

fröbaren. Än är vi inte där. 

Bilderna ovan är tagna från dörren till mitt distanskontor. 

Det där är det jag har utanför dörren. Och jag älskar det!

Lyssnade förstrött på ett webinar och kunde sitta tillbakalutad

i min kontorsstol och glo ut på skogen. Där händer sällan något. 

Något man ser, men trots det är det skönt att vila blicken där. 

Antagligen gjorde tystnaden inne i mitt lilla kontorskrypin det att

en liten skogsmus vågade sig fram för att äta på blåbären som 

fortfarande sitter kvar på riset. En god stund höll den på. Sträckte på sig för

att nå till de där blåbären högst upp. Sedan snabbt ner igen och in i skydd av 

risvegetationen. Endast den lilla rörelsen i blåbärsriset gjorde att jag kunde

följa med var den gick. Så knarrade stolen jag satt i till och den 

lilla skogsmusen försvann i ett nafs. 

Som uppslukad av skogen. 

*

Kållådan är nu färdig. 

Och ute börjar det skymma. 

Skogen har tystnat.