HÄNT I VECKAN

Alltså det här levernet här på stugan har en tendens att bli

rätt händelselöst - fast på ett skönt sätt. 

Innan corona-tiden så hände det ju en hel del mer i vardagen, 

och då var stunderna här på stugan rena rama retreaten för själen.

Corona-åren gjorde ju att vardagen milt sagt lugnade ner sig vad 

utfärder och resor beträffade så det som då innan var 

en tillflyktsort till tystnad och lugn har nu, för mig, blivit

det nya normala. Och jag klagar inte! 

Inne på min sjunde vecka här på stugan nu. Inte helt

nonstop, det har inte varit möjligt, men med enbart några få

avstickare hem till stan. 

Det har fungerat finfint att distansjobba från den nya lilla stugan

som också fungerar som gäststuga. 

På fredagen fick den ett gröntak i form av en matta av Sedum-växter. 

Så himla nöjd!

Igår blev det att slänga sig i bilen och åka på en liten utfärd. Fick både gubbe

och lillunge medlurade. Åkte för att se en sommarteater i östra Nyland. 

Eftersom vi startade rätt tidigt på morgonen och hade ett antal stopp på vägen 

var vi rejält hungriga när vi kom till Lovisa. 

Passade på att fylla våra magar nere vid Lovisa hamn på en av de pittoreska 

restaurangerna i de gamla saltbodarna. Numera är Lovisa hamn bara

en hamn för fritidsbåtar, men i tiderna så importerades bland annat nästan en 

femtedel av hela Finlands saltbehov via denna hamn, och via dessa bodar. 

När staden grundades hette den egentligen först Degerby, men när svenska

kungen Adolf Fredrik år 1752 besökte staden med sin hustru Lovisa Ulrika

ändrades staden till Lovisa. 

*

Som kuriosa: Mina föräldrar gifte sig i Lovisa kyrka - på Lovisas namnsdag

- som också var min mammas födelsedag, 25.8

Och min pappa - ja han var född i Lovisa han. 

Mycket Lovisa på en gång alltså. 

Mätta och belåtna rattade vi sedan bilen mot sommarteatern 

Lurens en kvart utanför Lovisa. 

Lurens sommarteater ligger belägen vid en gammal gård där det 

ursprungligen bott släkten Luhr. Och eftersom man på den gamla tiden

sade att man gick till Luhrs när man besökte familjen och så fick

gården namnen Lurens. 

Men till pjäsen. En helt fantastisk tolkning av Aleksis Kivis

Sju Bröder. Klassikernas klassiker. Bland de första romaner som utkom på finska!

Året var 1870. 

Men denna amatörteaters tolkning var helt makalös. 

Tyvärr var det sista föreställningen så lite sent att tipsa om det, men 

helt galet bra var den. När man gör Sju Bröder till en rock-

musikal, hämtar den till (delvis) nutid och översätter 

finska låtskrivares låtar till att passa in i pjäsens kontext

då blir det som en skrev i sin recension - bara guld! 

Vi talar om punkband, rocklåtar, finsk hiphop. 

Och en underbar ironisk humor. 

Helt strålande! 

Och skådisarna var helt enkelt suveräna! 

*

Den finska språket som romanspråk är synnerligen ungt. 

Sju Bröder av Aleksis Kivi var som sagt en av de första romanerna

skrivna på finska. Innan det skrevs nog romaner i Finland också - men på svenska. 

Trots att finska språket är så ungt är det ett nöje att läsa skönlitteratur

på finska.  Språket är så mycket mer nyanserat än tex mitt eget 

modersmål svenska. Svenskan har av historiska skäl naturligtvis en längre historia. 

Har för mig att den första svenska romanen utkom på 1600-talet, även om

det nog inte heller i Sverige blev så vanligt med romaner förrän på 1830-talet.

(Korrigera mig om jag minns fel).

 

EN ALLDELES VANLIG TORSDAG

Natten hade varit fuktig och imman sitter kvar på verandafönstret

en bra stund in på morgonen. 

Först när det börjar blåsa torkar det upp. 

Vinden är fortfarande sommarvarm men börjar ha en 

tung känsla, en sensommartyngd. 

Över viken kommer en flock gäss flygande. De landar intill måsskäret

där också skarvarna håller till. De samlas så småningom inför flytt. 

Går en sväng i trädgården med kaffekoppen i näven. 

Det är en skön morgonrutin. 

Vildvinet har smått börjat rodna, likaså har nävornas blad fått en roströd kant.

Tomaterna är sena i år. Knappt har de börjat rodna än.

Kanske fel sort? Eller så har det bara varit svalt?

I granen småkvittrar talgoxfamiljen. 

Det är ett sådant härligt sensommarljud. 

Det och syrsornas sång i det gulnande gräset. 

Sätter mig vid mitt arbetsbord och öppnar datorn. 

In genom fönstret hör jag gässens tjatter. Även om det 

fortfarande är sommar, om man ser till både kalender 

och temperatur, så är det ett höstljud. 

Vid tolvsnåret går jag in för att tillreda en lunch åt mig. 

Nere vid stranden har hela stora tonårsgänget skrakar samlat

sig till lunchvila de med. Endel har redan simmat ut ett stycke, de flesta

putsar sina fjädrar medan några ännu ligger skönt dåsande på de

varma klipporna. Ungarna var hisnande 24 stycken men nu är de

bara - eller bara och bara - 18 stycken kvar.

Det går så fort, utvecklingen från små dunbollar till

de där lite taniga tonårsfåglarna. 

Kvällen är kvalmig, inte alls så där höstig som morgonen var.

Bara mörkret som kryper allt närmare från skogen skvallrar om 

att det är sensommar, snart höst. 

Precis innan det blir mörkt flyger fladdermössen omkring. 

De samlas i kvällens sista ljus, det som solnedgången speglar

i havet och återger som ett milt kvarglömt sken. 

Skogen är redan mörk. 

Myggorna börjar ina, men märkligt nog så verkar de inte 

intresserade av att bita, får sitta i ro på verandan. 

Det är så stilla, så mörkt och tyst, bara myggor och 

syrsorna låter. På håll en liten motorbåt som puttrar hemåt 

i den sena kvällen. Måsarna på skäret orkar ännu skräna till

lite några irriterande skrän innan de också tystnar för natten. 

Själv sitter jag kvar ännu en stund.

Och bara är. Om en stund blir det fredag.

En alldeles vanlig fredag. 

I ÅR TEMA MÖRKT VINRÖTT

Jag skulle ju aldrig odla dahlior för jag trodde att 

jag fått nog av dahlior då jag var barn. Min mamma älskade

dahlior och odlade mängder av dem.  

Personligen fanns det inget mer onödigt

än att på höstkvällarna tassa ut för att hjälpa till att

täcka in dahliorna med bland annat gamla lakan för att

de inte skulle tas av nattfrosten. Och så plocka bort dem på

morgonen igen. Slöseri med tid och resurser - i synnerhet mina - 

tänkte mitt 12-åriga jag. 

Nu äntligen börjar jag lite inse vilken maffig blomma dahlian

faktiskt är. Lite pompös och stel, men jäklar vad den levererar. 

Alla mina rabatter är ju anlagda i år, så det är lite klent med perennernas

frodighet än. Och även om jag inte är riktigt inne på att ha ettåringar

i rabatterna så tänker jag att det ändå kan funka de där första åren då

man så förtvivlat gärna vill ha lite volym i rabatten. 

Där sitter en dahlia som ett smäck! 

 

I stort så har jag tänkt att stommen på trädgården skall vara 

riktigt neutral. Mest bladperenner och sådana med anspråkslös blomning. 

Det ger också spelrum för lekfullheten att ha olika färgtema

på blomningen från år till år. 

I år är det djupt vinrött och nästan svart som gäller. 

Är liksom rätt road av det här att måla med färger av blomningen. 

Nästa år kanske det blir orange? 

Höstmänniska som jag är så tänker jag automatiskt ändå på att 

blomningen skall passa ihop med höstfärgerna, så riktigt pastell-betonad trädgård

kommer jag nog aldrig att ha. Det skall gärna finnas lite tyngd i färgerna. 

Men luktärterna som jag har i år är en alldeles enkel vit (gåva av en 

polsk samarbetspartner) och så sorterna 'Streamers Chocolade' och 'Spring Sunshine Burgundy'

och 'Black Knight'. 

Vad dahlian är för sort - det får jag leta under busken om jag sparat lappen...

*

Snart får man börja leta bland nästa årets tulpanlökar och kanske det är

dags att börja fundera på färgtema för år 2023? 

Känns långt borta, men så fort som tiden numera går, så är den ju strax här! 

För visst har sommaren rusat iväg i år? Eller är det bara jag? 

Första augusti i dag och just var det ju första maj? 

KRYP

 Liten och stor. 

På grund av en gammal ryggskada som den här sommaren igen gjort sig påmind

(med besked dessutom)

har mitt fotograferande och övrig aktivitet begränsats till näst intill ett minimum. 

Galet slött är det! Och sjutton vad man plötsligt uppskattar hälsa

när en skogspromenad till kantarell-stället 500 m bort blir en utmaning

i både uthållighet och smärttolerans. 

Men för att det nu inte helt skall samlas damm på kameran så har jag 

roat mig med att fota kryp.

Den lilla (till höger) är en fjädermygga. Mycket vanlig, alltså MYCKET vanlig och ändå

har jag aldrig riktigt "sett" på en fjädermygga. Den här filuren är liten, hade den suttit på min 

lillfingernagel hade den fått plats på halva nageln, så liten var den. 

Men så snygg med sina fjäderantenn - vilket säger att detta är en vuxen hanne. 

Bara hos oss lär det finnas runt 500 olika arter fjädermyggor men

om man tar med hela världen så lär artantalet vara över 10 000. 

Krävs mikroskop till att artbestämma, så mycket vanlig. 

Och ändå har jag aldrig "sett" en fjädermygga i närbild. 

Sådant gör fotointresset med en. 

Den andra (till vänster) är en riktig bjässe! 

Torde vara en brun mosaikslända men skall kolla upp det. 

Den är alltså 8 cm lång och har en vingbredd på knappa 10 cm, 

så jämfört med det där andra krypet som var knappt 8 mm långt så 

är det här en gigant! 

Lika på sitt sätt men ändå så totalt olika. 

FORMKLIPPT OCH FÄRG

Smaken är som känt som baken - delad - men

det finns ett par element som jag tycker att är bra att tänka

på när man planerar och anlägger en trädgård och det är

det där med färg och form. 

Många kanske suckar över besväret att formklippa 

växter så som häckar, klot mm. Men det är så 

värt besväret. 

En av mina absoluta favoritväxter att bygga små häckar av

är måbäret. Där jag bor klarar sig inte buxbomen så den har jag bara i 

kruka och betraktar den mer eller mindre som en ettårig "sommarblomma". 

Ibland lyckas jag övervintra dem, oftast inte. 

Och har insett det och har dem numera som vintergrönt på balkongen efter att

de gjort sitt i sommarträdgården. De är oftast fina genom hela vintern. 

Så på dessa breddgrader. 

Men en som man kan lita på i vått och torrt, i kyla och snö, 

är måbäret. Den är ju inte vintergrön, men kan - och bör - klippas

ofta och hårt första tiden för att bli riktigt så där "buxbomstät". 

Men det är en så tacksam växt. 

Och när man anlägger en ny trädgård så ger de där formklippta små

häckarna direkt en slags känsla av att det här är färdigt. 

Det ser prydligt och ordnat ut och ger rabatter som ännu 

kanske söker sin vuxna växtlighet en lugn inramning. 

Tänker också, höstmänniska som jag är, på höstfärgen på 

de växter jag väljer till trädgården. 

Måbäret har en fin gul höstfärg och små orange bär. 

(Ätliga men smakar väl mest bara inget alls). 

Och ja, häcken på bilden skall få sig en trimning ikväll, 

den är inte alls så prydlig som den skall...

 

Den japanska lönnen kämpar på i snålblåsten från havet. 

Den har växt riktigt fint, och även om den har vinröda blad så i ett visst 

sken får de en ton av orange. 

I det stora hela har jag lyckats hålla mig till den färgskalan jag tänkte mig

men en temynta har inte riktigt levererat den färg som det stod på 

beskrivningen i butiken....Skall ta de med mig hem och se om någon i

husbolaget vill ge dem ett nytt hem. 

Fördelen med en liten trädgård är att man kan unna sig att vara petig med 

både färg och form.