OCH DET VART MORSDAG

*gråtimjan*

Det var morsdag minsann häromdagen.
I år sammanstrålade alla två ungar och gubben på stugan i 
arbetsläger-tecken. Om jag någongång stönat över pojkarna mina
då de var i tonåren och bara var stora fötter som luktade kamel
så än mer tacksam är jag över deras muskler nu då de blivit
starka vuxna män. 

Har haft en rygg som trilskats med mig så när jag försiktigt kollade om det fanns något
intresse alls till arbetsläger så blev jag jätteglad över det jakande svaret jag fick. 
Dessutom är storungen en riktigt grym kock, så när han dessutom lovade agera muskelmaskin
OCH kock är ju en mammas lycka ganska på topp!

De delar som sagt inte mitt trädgårdsintresse, men höll god min då jag igen dirigerade vart sanden skulle
bredas ut, vart det skull kånkas myllsäckar och vilka (kommande) rabatter som skulle få en 
påse hästskit utspridd. Så var det lite skiffersten som skulle flyttas och ett gäng kantsten som 
också skulle från plats A till plats B. 

Kantstenarna kommer egentligen bara att agera en slags "synvilla" för att trolla bort den 
stora grusyta som vi måste ha i och med att vi behöver kunna parkera och svänga våra bilar. 
Hade det från början (nu talar vi 1990, typ) varit planerat in en trädgård här så hade man ju tänkt 
annorlunda. Nu får man göra så gott det går utan att ta in en catepillar (och en tjock plånbok) 
och göra om allt. Det varken vill, kan eller orkar vi göra. 





Och så har vi det här med hjortar. 
Tillsvidare har vi varit ganska befriade från deras framfart, men 
dessvärre så tror jag att de inte fattat än vilket matförråd jag 
håller på att bygga upp för dem. 
Men försöker välja växter som kanske inte skall vara de smakligaste. 
Buxbom i kruka har jag haft många år - det har fått vara ifred, 
likaså taklöken. Hur det är med den japanska lönnen är 
oklart, men tänker att förhoppningsvis avskräcker buxbomens kattkiss-lukt
(förlåt, men den luktar kattkiss...) lite. Och så har jag sprayat Trico Garden- medlet på 
allt som jag kan tänka mig skulle locka en hjortmule att ta en tugga. 

Och så har vi den där glasflaskan - en damejeanne - som man sett i diverse inrednings- 
och trädgårdssammanhang. Det var när jag bläddrade i någon tidning som jag kom på
att de där är ju snygga! Och praktiska. Så hos mig har de faktiskt en uppgift. 
Kommer att ha dessa som min bevattningsreservoar och rigga upp mina
Blumat-bevattnare bara det blir lite varmare. 
Vackert och praktiskt. 
Så skall det vara! 

 

TIDENS GÅNG


Grävde efter en bild på bloggen och ramlade över ett inlägg om att jag hade en idé 
om att göra en family-kokbok från alldeles det där första blogg-året. 
(och det är länge sedan...)
Om jag fått den hopknåpad? Nå nä...
Men fotat mat under årens lopp - det har jag minsann gjort. 

Känner att det liksom hela tiden kommer maträtter som blir nya favoriter,
och de där gamla godingarna bleknar bort. 
Kanske det är något typiskt för vår tid? Att så mycket kommer och går i en 
allt snabbare takt och inget stannar kvar som en "kvarleva". På ett bra sätt. 
Och att det inte riktigt finns tid för att låta något stanna och fastna
till en tradition? 
Mycket ambivalent här, för samtidigt som jag tycker det är fräscht att förnya, 
eller föryngra traditioner så vill jag ha kvar vissa traditioner. 
Men inte till tänder och klor. För det måste finnas en utveckling i allt. 

Har funderat på att är jag, eller är jag inte, en sådan där person som hakar på trender. 
Oftast omedvetet, för jag är verkligen ingen trend-nissa. 
Men så där lite smygande? Byter jag ut något i hemmet för att hemmet skulle
verka mer 2022? 

Inser att så är det inte. Blir alltmer en sådan som skalar av och väljer bort. 
Någon Freud skulle säkert läsa av att det har med åldern att göra. 
Och jag tvivlar inte. 
Ju äldre jag blir, desto mer nöjd med "så som saker och ting" är blir jag. 

*

Att krypa runt i gamla blogginlägg fick mig också att inse att jisses så mycket av
alla möjliga inredningsgrejs fortfarande finns hemma hos mig. 

Och hur lite nytt som kommit in. 

En tanke kommer krypande; hade jag den där grejen Redan Då - när bloggen var ung? 
Använder den ju fortfarande. Eller plockar fram den till vissa årstider. Beroende på. 

Tror att de flesta vid något skede når ett mål där man mer är nöjd med det som finns,
och som man har, än att sukta efter mer. 
Personligen känns det ganska skönt att ha uppnått den nivån. 

Det mesta är bra som det är. År efter år. 
Finns något skönt vilsamt i det. 

Men jo, alltså....tomatpajen - DEN skall få en sida i den där kokboken
som jag endera året får hopknåpat. 

SKOGSTRÄDGÅRDEN


 Så jag har bökat! 
Med (muskel)hjälp av yngre grabben och gubben har jag nu flyttat över ideér från papper
till verklighet. Lite ryggbruten har jag testat på att vara arbetsledare och peka med handen än
ditåt och så hitåt. Kunde vänja mig med detta arrangemang! 

Nja, faktum är att det är inte alls så jag vill ha det. 
En del av charmen med trädgård är ju just det där att kunna böka och stuva och gräva
och konka och bära och ändra och ändra sig igen och göra om. 
Göra bättre. 

När man har arbetskraft, må vara en snäll familj, så vill man att det skall bli rätt med
en gång. Även om lillungen mycket gulligt sade att han nog kommer och hjälpa mig 
om jag så är 102 år och vill anlägga en trädgård.
Stackarn visste nog inte riktigt vad han gick och lovade! 

*

Trädgården blir ju inte stor, som en radhustäppa ungefär, men när man börjar från
tallrötter och blåbärsris så finns det liksom lite att bygga upp. 
En liten taklök hamnade i ett fat avsett för vatten åt fåglarna. 
Dessvärre är det ganska litet och torkar upp i ett nafs, och har faktist inte sett
en enda fågel landa där för att dricka, så har nu fixat den biten på annat sätt. 
Och en taklök fick en ny hemvist. 
Det är lite så med trädgård. När något inte funkar få man hitta på en annan
lösning - eller helt enkelt skrota idén. 
Och så är det ju maj-månad, hörni! 

En av årets finaste månader. 

ÄNTLIGEN REGN

 


Vill bara skutta in här helt snabbt och skriva några rader. 

Att bo så här med sjön ett stenkast ifrån (bilden tagen från balkongen) så måste jag bara meddela att idag så försvann isen från sjön. Ännu på morgonen flöt några tunna isflak omkring men nu efter kvällens regnskur så är även de borta och sjön är fri från sin ismantel. 

Det har varit en mycket torr vår, med väldigt lite regn, så eftermiddagens och kvällens regn var mer än välkommet. Nog för att det finns fukt i marken efter all snö som smält ner, men gator och trottoarer är så dammiga att även jag som inte i vanliga fall reagerar på gatudamm så är både rödögd och täppt i näsan av det. Efter den besvärliga is-vintern finns det mängder av sand som städer och kommuner uppenbarligen  inte hinner sopa upp i samma takt som vi varit vana. 

Men ett vår-regn fräschar upp och lindrar lite gatudammet att virvla hejdlöst runtrunt. 

Nu i kvällningen ligger sjön spegelblank och rodnar sakta i den än lite bleka solnedgången. 

 

KALL VÅR


 Det är kallt för årstiden. I natt var det flera minusgrader och tills i morgon har det utlovats regn, 
möjligen snö...!

Hade egentligen denna kväll tänkt åka iväg och lufta kameran lite, men ljuset är gråslött och
dessutom är jag solokvist hemma, vilket jag gärna utnyttjar till att skriva. 
Inte för att gubben skulle vara speciellt störande, men ibland behöver jag ensamhet för
att skapa text lite mer än ett Facebook-inlägg eller några rader i bloggen. 
Ingen som tassar i köket, tömmer diskmaskinen eller tar sig en dusch. 
Usch - vad jag är krånglig, heh! 

Under många år redan har jag gjort årsböcker om vad som hänt i familjen och däromkring. 
Lite som bloggen, men mer inkluderande de övriga i La Familia. 
Av bekväma logiska skäl har årsböckerna följt kalenderåret, men idag när jag skulle
börja skriva så kändes det avigt att börja från januari. Inom mig är det som om
året innan 24.2 liksom inte räknas. Även om mitt lilla liv tuffar på med
samma lugna lunk som innan, så ändrades världen då Ryssland anföll Ukraina. 

Det blev en ny era, helt enkelt. 
Och det känns underligt att skriva om en tid då detta inte ännu hänt. 
Lite överraskad över hur mycket det i det fördolda ändå påverkat mig. 

Verkar som om Finland (och kanske eller förmodligen också Sverige) kommer att gå med
i Nato under våren eller sommaren. Finland har väl varit ett steg närmare redan innan, men
som vår statsminister Sanna Marin sade innan i en intervju att Finland inte skulle söka
Nato-medlemskap "on her shift". Detta så sent som i slutet av januari i år. 

Så radikalt kan allt ändra. 

*

Oaktat av det politiska läget i världen, oaktat om våren envisas med att vara kall, 
allt detat oaktat kommer flyttfåglarna, parbildning sker, blåsipporna blommar 
i skogsdungen på andra sidan vägen. Allt oaktat går livet sin gilla gång.