LOUHISAARI - VILLNÄS...

Det finns en massa ställen jag länge tänkt att jag både vill och borde besöka

och en av dem är Villnäs, på finska Louhisaari, som 

är Marskalken av Finland Carl Gustaf Emil Mannerheims barndomshem.

Vi var tyvärr lite sent ute. Den sista guidningen för dagen hade redan startat

så det blir säkert en andra tur dit en annan gång. Utan guidning kommer man 

nämligen inte till de övre våningarna. 

Slottet är onekligen fint och har självfallet en intressant historia. 

Extra charmigt var ändå en "blindskriftkarta" byggd i keramik och 

dessutom i skala framför slottet. 

Och inte bara slottet utan även omgivningen däromkring fanns i blindskrift.

Var växer det gran, var är det åker. Hur står husen. 

Allt gick att känna under sina fingertoppar. 

Och för oss seende var informationstavlan ett riktigt konstverk! 

För ett par år sedan har man startat upp en nyttoträdgård i Pehr Kalms anda

intill slottet. På 1700-talet var det viktigt att det man odlade gick att 

äta. Men nyttoträdgården skulle också vara välorganiserad och estetiskt 

tilltalande. Och i den tidens anda också symmetrisk.

Resten av trädgården är anlagd i slutet av 1800-talet i den stil som då var på

modet, den sk engelska landskapsparken med dammar och promenadvägar

som slingrar sig genom parken, helt annorlunda än den formella stilen 

hundra år tidigare. 

* 

Vi hade varit lite sena i starten, så den här gången fanns det inte tid att går runt i parken

heller, vi hade en färja att passa, men nu vet jag att till mitt nästa besök skall

jag förutom komma i tid till guidningen också se till att jag har tid till att 

gå runt i trädgården och botanisera bland växterna i nyttoträdgården. 

Efter besöket på Villnäs slott drog vi vidare längs vackra jordbrukslandskap 

där man redan börjar ana hösten på allvar. Det blåste friskt och även om 

vinden ännu var varm fanns det en annan tyngd i vindbyarna.

HEMESTER DEL 1...

Trots att hela underbart vackra och intressanta Åbolands skärgård faktiskt inte ligger längre än

ett par timmar ifrån där jag bor och faktiskt bara en dryg timme från stället där jag 

avnjuter de flesta av mina lediga stunder - stugan, så besöker jag den här delen 

av skärgården beklagligt sällan.

För nära, men ändå så långt borta. Lite så.

Visst, jag har vänner och bekanta som har stugor och fritidsboende i området som

jag besökt under årens lopp, men de gångerna har det bara varit att susa direkt ut 

till dem och inte stanna så mycket på vägen...

Vilket har stört mig. Men nu skulle det ju bli ändring på det! 

Hade rekognoserat en bra rutt att ta mig runt, och några intressanta

ställen att stanna till vid.

Alltid går det dock inte som man planerat - men mer om det i ett senare inlägg...

Här är ändå det första stället att stanna vid.

Merimasku Träskyrka:

Det är lite intressant det här med språkgränserna, svenska och finska,  i Åbolands skärgård.

Jag tror det är rätt vanligt att man tror att "hela kusten talar svenska", 

men så är det inte alls! 

Åboland fick en bofast befolkning på 1100-talet då svenska 

kolonister tog de på fastlandet bosatta finnarnas marker i besittning. 

Den här invandringen skedde enligt historien helt fredligt. 

Sin största utbredning hade den svenska bosättningen i Åboland 

mot slutet av medel-tiden, då den även omfattade flera socknar på fastlandet som 

senare förfinskats, eller kanske "återförfinskats", 

däri bland annat Gustavs (Kustavi), Kustö,  Sagu och Karuna.

  

Det fanns även svenskspråkig befolkning på Tövsala och i andra områden däromkring. 

Språkgränsen har hela tiden förskjutits allt längre ut mot kustlinjen och skärgården. 

Den här fantastiskt vackra gamla kyrka finns i Merimasku, som hela tiden

varit en finskspråkig bygd. 

Merimasku hörde ursprungligen till församlingen i Masku. 

Masku har varit en självständig församling sedan 1234.

Avståndet från Merimasku till Masku var ändå både långa och besvärliga att färdas, så

Sveriges kung Johan III befäste 1577 att Merimasku skulle 

anslutas till Nådendal, som låg lite närmare. 

Vägnätet för att komma till Nådendal, både land- och havsvägen var ändå 

länge så pass utmanandeså år 1648 fick Merimasku äntligen 

en efterlängtad kyrka och en egen präst. 

Den första kyrkan i Merimasku var även den byggd i trä, men synnerligen

anspråkslös. Efter Stora Ofreden (1713-1721) påbörjades en tid av återuppbyggnad

och i samband med det byggdes den nuvarande kyrkan. 

Den blev klar 1726. 

Och står här än i dag.

Kyrkan är den sjätte äldsta träkyrkan i Finland som fortfarande är i varaktigt bruk.

Jag skulle inte påstå att jag är speciellt religiös av mig, 

men knappast heller en ateist. Med andra ord lite så där som folk är mest. 

Men jag älskar kyrkor, och jag tycker gravgårdar är så fina! 

Har med båda mina söner haft diskussioner om det här med att höra till

kyrkan eller inte och min starka övertygelse i det är att även om man

inte står främst i kön bland de med den starkaste tron, så betalar jag gärna lite 

skatt för att bevara dessa kulturskatter som våra kyrkor ändå är. 

Vår historia finns här, i dessa byggnader, i gravstenarna, i församlingarnas folkbokföring. 

Jag skulle inte vilja ha en värld utan kyrkor, utan all den historia de har att berätta! 

Och inte vara utan möjligheten att stanna till vid en kyrka och lägga handen mot 

en vägg, trä eller sten, som sett så mycket...

Kyrkorna som stått där i århundraden, som mött människor i lycka och sorg.

Sett krig och fred, nödår och överflöd.

Stått stadigt på sin grund fast marken under dem ibland gungat 

och hört till än det ena än det andra riket. 

Jag lutar mig en stund mot det solvarma väggen. De stora lindarnas skugga 

leker över mitt ansikte. Känner jag en svag doft av tjära?

Pärttaket på både kyrkan och klocktornet har förnyats 1956.

Jag tvivlar på att det finns någon tjärdoft kvar från den tiden. 

Men det är kanske det här som riktigt gamla byggnader ger oss.

De kanske matar oss med minnen vi inte kan ha, 

med berättelser vi aldrig hört, 

med sånger vi aldrig kunnat sjunga. 

Jag låter min hand vila en stund på kyrkogrinden, känner

träets värmen och mossans strävhet innan jag sakta stänger porten

och går vidare. 

För under ett litet andetag var jag här där historiens livslånga fortsätter pulsera. 

*

Kyrkor vet ni. 

De är faktiskt lite häftiga! 

PÅ GRÄNSEN MELLAN ÅRSTIDERNA...

Det var nu det hände.

Ett osynligt steg från en årstid till den andra. Nästan lite magiskt hur det 

kan ske nästan på en dag bara. 

Häromkvällen satt vi ute i pergolan och käkade kräftor, 

det var också den första kvällen jag tände levande ljus därute.

Det var fortfarande lite sommarvärme i kvällarna, men ändå inte.

Idag regnar det, vilket känns underbart efter all torka, 

men det känns inte som ett stilla sommarregn, det är höstmusik i dropparna. 

Jag älskar hösten, på alla sätt och vis. Att gå i butiker 

och torg nu och bara kunna välja och vraka bland alla underbara

grönsaker och rotsaker som har säsong nu är fantastiskt! 

Häromdagen så kom jag hem med korgen full av 

majs och kronärtskocka! 

Eftersom köttätarna i familjen tillredde revbensspjäll åt

sig, som ju är en sådan där maträtt då man sitter och plockar och 

river och sliter och suger, ja, ni vet? 

Och då ville jag ju också ha en vegetarisk mat som har 

samma "känsla" i sättet att äta det på.

Helt snurrigt att tänka så, men jag gjorde nu det ändå.

Så det fick bli kokta kronärtskocka och majs 

med smör att doppa i. 

En icke-kött-käkare vill ju också ibland äta nåt som 

man kan få gnaga på och få en att torka flottet från mungiporna

med handryggen - typ. 

Ett riktigt gott alternativ till det här...

Jag saknar faktiskt väldigt sällan kött men just till hösten

kan jag börja längta efter en mustig köttgryta.

Nu blir det för mig bara att hitta på några bra alternativ.

Vi gör ofta hos oss så att huvudrätten tillreds vegetarisk och så har de som vill

kött till och tillreder det som man vill. Fungerar överraskande bra så. 

*

Lite tudelat med all denna höstjargong eftersom jag de facto betar av

en sommarsemestervecka som bäst. 

Har idag haft en kontorsdag här hemma, men i morgon bär det av

på en liten roadtrip, bara några dagar men så mycket att man 

känner att man faktiskt har semester! 

Är man "bara hemma" rinner semesterdagarna som känt till en massa måsten. 

Så på det sättet är det läge att ta lite avstamp i alla fall. 

Det blir kanske lite som en hemester.

Återstår att se vart jag styr kosan. 

SÅ DAGS...

Det kan hända att jag hör till de där som delar in året i matkategorier.

I går kväll bockades en sådan årstidsmat av. 

Kräftor! 

Det var lite snabbt påkommet att det blev kräftor just igår. 

Hade absolut noll ork och ännu mindre inspiration när jag släpade mitt 

förkylda jag till matbutiken. Men något måste vi ju äta! 

Lyckligtvis råkade sig att någon hade beställt ett rejält antal 

inhemska färdigkokta kräftor som de sedan aldrig avhämtade (!)

så butiken sålde ut dem i små hinkar till halva priset och

plötsligt var mitt middag-till-familjen problem löst på det 

mest enkla vis! 

Jag orkade inte laga någon ostpaj, och för att vara ärlig så är

ingen riktigt jätteförtjust i pajer i vårt hus, men av tradition 

skall man ju helst ändå klämma in lite Västerbotten ost som

kompis till kräftorna. 

Sagt och gjort.

Eftersom ingen av oss är så där överglad i snaps heller, så 

kombinerade jag dessa två "måsten" på kräftbordet och

lagade en liten, ja vad skall man kalla det? 

En liten annorlunda smakupplevelse i snapsglaset helt enkelt.

Körde riven ost med så mycket smetana att det blir en krämig

röra i matberedaren. 

Jag hade ca 3 dl ost och 3 msk smetana (typ).

Sedan smörstekte jag mörkt bröd 

(skärgårdslimpa, kavring, eller vad man nu har) 

och lät de rinna av och svalna. 

Hackade dem sedan med kniv i ännu mindre bitar,

nästan som smulor faktiskt.

Splitsade oströran i snapsglasen, strösslade över

brödsmulorna och toppade med lite rom.

Här varianten av tång, 

för det var det jag råkade ha hemma.

Det var ungefär vad min matlagningsiver räckte till för.

Men en lite smålyxig lördagskväll ute i trädgården blev det.

Bara att duka, hälla upp kräftorna, lägga grillen på lägsta

lågan och rosta bröden där. 

Tände för första gången levande ljus därute.

Kvällen var ljum och skymningen så vacker. 

Och kräftsäsongen vart öppnad.

Det var så dags. 

EN FLÄKT FRÅN SVUNNEN TID...

I tiden innan bloggens födelse jobbade jag i runda tal tio år som trädgårdsmästare och florist. Där mellan trettio och fyrtio årsringar så var växter min passion och mitt levebröd. Efter ett tag blev det tvärtom. Det var först mitt levebröd, sedan min passion. Och under att antal år var det ingendera faktiskt. 

Det är inte lätt i dagens läge att livnära sig som florist. När gick du senast till en blombutik för att köpa hem blommor? Eller grabbade du tag i en bukett där i matbutiken precis intill kassan?
Ja, det är ju så man gör. För att det är så enkelt. Inte ens det faktum att det i ett mindre köpcentrum ligger en blombutik fem steg ifrån snabbköpet får konsumenterna att ta dessa fem extra steg för att köpa sin fredagsbukett från en blombutik istället för i matbutiken.
Så är det bara. Vi alla gör det, tar den enkla vägen. Också jag. Sällan dock - men det händer. 

Det är många yrken som sakta rinner ut i sanden. Endel sväljs av digitaliseringen, andra av det faktum att ingen längre i samma mån är villiga att betala för en hantverkskunskap som sakta försvinner. Det finns olika sorters hantverkare. De som behövs, som rörmokare, murare och snickare.
Och så finns det de som kanske inte behövs lika mycket. Florister hör kanhända till den kategorin.

Livet går inte under utan dem. Världen blir klart estetiskt fattigare, men den överlever.
Under mina år som florist blev jag själv rätt sparsmakad i vad jag personligen gillade, och tyckte var vackert. Det är en av "avigsidorna" i yrket. Man blir å jobbets vägar så proppmätt på all färg, på alla pråliga former och all färgmättnad att man liksom känner att man kvävs om man omger sig själv med allt det i sin privata svär.
Desto mer man jobbar med färg och form, desto mer sparsmakad blir man i sin egna svär.
Jag förstår arkitekter som typ "bara går klädda i svarta pullovers". Jag förstår det för att man kan bli för övermätt av form och färg å jobbets vägar liksom.
Det är länge sedan jag jobbade med vare sig form eller färg på det sättet att det gav mig mitt dagliga bröd, och på det sättet skulle vara "proppmätt" av det då jag kommer hem, men jag har fortfarande en stark förkärlek till det där sparsmakade, enkla och avskalade.
Därför blir det ofta så att jag hittar det som i mina ögon är vackert i de där lite mer anspråkslösa hörnen där i trädgårdsbutiken. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till det där pråliga.
Det är en fläkt från svunna tiders yrkesskada. Att välja det mer dämpade, det enkla.

Att minnas en tid då jag så starkt kände att 'less is more'. 

Och att känna att jag på ett bra sätt stannat kvar, att jag fortfarande är min känsla trogen och alltjämnt tänker: Less was more - and still is!