Det är ju så att de flesta vandringsleder börjar ungefär såhär. Precis där efter
infotavlan om nationalparken så är utsikten denna.
Nästan oberoende av var och i vilken nationalpark man är.
Så på sitt sätt är de alla lika och ändå...så olika!
Idag blev det så att grabben min och jag åkte iväg till Repovesi nationalpark.
Jag hade av andra orsaker vägarna lite ditåt, men även om man inte skulle ha det
så ligger inte Repovesi nationalpark speciellt långt ifrån oss som bor i huvudstadsregionen.
Ett par timmar med bil och man är där.
Det fina med den här nationalparken, som jag ser det, är att den på något vis är som
en miniversion av Finlands natur i stort.
Här finns lite av allt. Stigen vi gick är bland de populäraste - med många mått mätt.
Det är en riktigt liten godbit faktiskt. Med sina 5 km är den inte för lång
på något vis. Också mindre barn orkar gå den, även om den på sina platser
är lite knepig med stenar och bara rötter.
Lite upp och ner är stigen nog, och i slutet hörde vi några som sade att den
minsann känns längre än sina 5 kilometer.
Och på sitt sätt är det ju bra, för då har man fått upplevelser med sig.
Så tänker jag.
Redan en kilometer efter att man lämnat sin plåtkossa i parkeringsbåset kommer
det här emot. En hängbro på 50 meter ungefär och dryga tio meter upp i luften.
Låter lite ynka såhär när man skriver det, men för en lite höjdrädd varelse, som jag,
så är detta på fullaste allvar!
Man VET ju att det skall mycket till att man skall trilla...och ändå.
Det är hisnande.
Vare sig man gillar höjder eller inte.
De förstnämnda kanske gillar det aningen mer - de senare överlever.
Jag och hunden hör till de sistnämnda.
Hunden vägrade gå ett steg på bron. Alls!
(jag betedde mig ändå aningen mer civiliserat).
Grabben fick bära hunden över.
Jag gick själv. Med en järndos av vilja.
Puh!
Att någon stannade där mitt i, där bron gungade som mest (jo den gör det!)
och fotade och pekade och aaahhh...
...jag som bara typ "kom över med alla sinnen i behåll".
- Nämnde jag att jag är höjdrädd?
- Aj jag gjorde det?
Nå, man hinner precis återfå pulsen till normala slag i minuten efter hängbron
när nästa pulshöjare väntar på en.
Dryga 200 trappsteg rakt upp för bergväggen.
I och för sig är jag tacksam för trappstegen, även om de är rätt många.
Att klättra upp för detta berg - utan trappor - hade nog blivit ogjort för höjdrädda mig.
Så ja, 200 trappsteg senare har man då tagit sig från vattennivån långt därnere upp hit.
DEN känslan!
Det här berget heter Olhavanvuori och är kanske det mest populära berg för klippklättrare.
På sina ställen stupar det 50 m rakt ner i sjön.
Eftersom både jag och grabben tycker att utfärder i naturen utan kaffe, kakao och
en smörgås är brutalt tråkigt så försöker vi se till att vi alltid har åtminstone något
med oss i ryggsäcken som motiverar till en liten längre paus på något fint ställe.
Denna gång stannade vi och åt vår medhavda lunch här.
Kan inte klaga på utsikten precis!
När man vandrar så här på hösten så brukar det rätt så snabbt bli kallt
om man stannar upp en längre stund.
Vi var ju alla rätt varma efter vandringen såhär långt men efter en tid började det
kännas kyligt att vara stilla.
Till och med Aida, som annars inte fryser i första taget, började huttra.
Å andra sidan - hon blev av med sin päls igår - så det är förståeligt.
Hon är en ras som behöver trimmas ett par gånger i året.
Det känns lite avigt att behöva göra det så här på hösten, men det behövs.
Och bättre nu än då än mitt i vintern...
Efter Ohavanvuori gick stigen upp och ner och ner och så upp och upp igen.
Det är verkligen inte någon speciellt tuff stig, men känns nog som mer än sina 5 km
med alla upp-och ner-backar.
Stigarna är både steniga och knotiga av trädrötter, så det går helt enkelt inte att vandra fort.
När man kommit ner till vattennivån igen går stigen en bra bit precis längs vattnet.
Här ser man de där kantiga stenblocken som lossnat från berget ovanför...
då någon gång, för länge sedan.
På ett ställe har man bränt skogen, med vett och vilje alltså, för att på ett naturligt sätt
förnya skogen så som den förnyats under århundradets gång.
Inte som våra moderna skogar som förnyas genom avverkning och hyggen.
Också på det sättet är nationalparker så fantastiska.
Här möter vi också vår naturs historia i verkligheten.
Till slut, när man traskat sina 5 kilometer, kommer man till en grånåd brygga.
Och där är det bara att vänta på flotten.
Ja, just det ja....den funkar bara på muskelkraft. Din muskelkraft.
Om man mest jobbat med benen så här långt så får man ta i med armarna här.
Summasummarum:
Definitivt en stig att ta sig runt. Rekommenderar varmt!
Tog för oss dryga två timmar med lunchpaus och måååånga stanna-upp-för-foto,
alltså verkligen inget tidsrace här inte!
Bara njuta natur. Och lunch!
När man börjar närma sig parkeringsplatsen syns Bron igen.
Undrar om jag någonsin blir bra på det här med höjder?
Och hängbroar?
Men att ta mig ut i naturen på en tur när möjlighet ges,
DET tänker jag fortsätta vara bra på. Också i fortsättningen!
Kommer att ha annat program något veckoslut framöver nu, men åtminstone en tur till
vill jag hinna med innan det blir att nöja sig med korta, korta vinterdagar, halka och snö.
Ja...hmmm...när vi sakta sniglar oss fram på motorvägen mot Helsingfors så häller jag
upp det sista kaffet som jag hade kvar i min termos och dricker det medan bilkön slingrar sig sakta, sakta framåt. Jag må säga att kaffet däruppe på bergets topp smakade bättre.
Och det är inte bara det att det var lite varmare då.
Ni vet hur termosar är....?
