ETT KALAS SENARE...


...är det absolut skönaste att få kasta fötterna upp på en stol, medan
man själv sitter på en annan - på behagligt avstånd från den fötterna
befinner sig på, och bara vara!  

Jag inser att jag är så där extremt dålig på att fota in action, det vill säga när det
händer kalas-saker. Som när champagnen korkas, eller såsen hämtas till bordet.
När gåvopaket bänds upp. 

Kanske beroende på att jag då oftast agerar servitör, underhållare,
arrangör, kock och dekoratör - oftast på en och samma gång.

Ja...man har ju tilldelats en del roller i livet liksom...




(Och grodan på bilden har en alldeles egen historia - kanske jag drar den för er någon vacker dag)

Men här i paketet fanns en liten överraskningspresent för grabben.
Ända sedan vi i juni i år var och fotade på ett närbeläget flygfält för småflygplan
så visste jag.
Vad han skall få till födelsedagsgåva av mig. 


Lillungen min är ju inte så där himla bra på det där med att önska sig saker - ting.
Det är faktiskt inget aktivt val han gjort - han bara är sådan. 
Och vad sjutton skall man hitta på åt någon som är nöjd med allt han har
(jo, i-landsproblem sannerligen, jag vet...)
när man ändå så innerligt gärna vill ge något att minnas.

Så då kom jag på det! 


I det stora paketet gömmer sig minsann två kort av kreditkorts-storlek.

Det ena får man en stillbild- och videofilmning för.
Och för den andra ett fallskärmshopp minsann.

Det finns liksom inte i min värld att jag skulle dokumentera det, själva hoppet,
inte med min höjdskräck! Men jag kan stå på marken och heja på.
Och fota landningen.

Tryggt på jordytan. 



Han älskade det! 

Så någon gång i vår ser vi honom dala ner från himlen som ett löv.

Och hoppeligen landa lika fint (och tryggt) på marken....

Fly high, my son! 



PPPSSSSSTTT......


...ja-a vet ni.
Det här är en alldeles speciell dag.

Jag är ju inte av den typen som bakar så det står härliga till.
Nej, jag gör det ytterst sällan.

Och när jag gör det - då finns det synnerligen vägande skäl bakom.

Men så mycket vet jag om bakverk att 
mjöl, socker, lite kakao, vaniljsocker och ägg...


...och smör! 

Då kan det inte bli fel! 


Inte kan det bli fel heller om man 
rör ihop något av parmesan och oliver.

Nej, nej.... och inte en massa annat jag småttat ihop 
under gårdagen.

Det är absolut något på gång.




Ja, men så ÄR det ju! 

Han som hängt med här på bloggen sedan han började skolan, typ. 

Han går och blir inget mindre än myndig minsann! 

Eller hur?
När hände det liksom???

Så tänker jag och kunde inte motstå att köpa

DENNA:




åt grabben.

Ja, nu blir det väl senast dags att döpa om honom här på bloggen.
Ni som hängt med ett tag vet ju att han är Lillungen.

(Tips på nytt blogg-smeknamn åt honom?
Eller så får han leva med att vara Lillungen i eviga tider....)







Jag menar, det är ju lite galet hur länge han hängt med här på Tuvull.
Han hade ju precis börjat grundskolan då när Tuvull startade.

Och den äldre av mina grabbar hade precis då blivit student, pluggat en kurs eller så
 och tassade in i armén. Och nu är Lillungen där i lite samma sits. 

Samtidigt som jag tycker att allt det där var alldeles nyss, 
så tycker jag att det är tusen år sedan dess.
Något säkert alla (föräldrar) känner till.

Tiden som begrepp bara spelar små spratt emellanåt.



Men strunt i det för tillfället. Vi tar de filosofiska tankarna 
om tid och rum och barn och den biten en annan gång.

Nu är det verkligen en dag att njuta och vara i stunden i.

Allas vår lillunge blir myndig.

18 år minsann! 

*

Och ja...Jonatan - jag älskar dig så - du är så himla fin! 

LUV JU! 


HUR DET SEN GICK...



...med att vara off-line i dagarna tre.

Det gick ju inte speciellt bra alls. 
Först bara "måste" jag ladda upp en bild på Facebook med lilla Aida som 
verkligen förstår sig på det här med fredagsmys. 
Bara hon får andan så kan resten av hunden vara under hur många täcken som helst.
Desto fler, desto bättre...

Så jo, jag skuttade väl in en sväng där på fredagskvällen och bara ja...
...alldeles snabbt bara! 


I morse då?

Ja, alltså jag planerar ju en liten 18-årings middag och hela det köret 
här endera dagen, så jag bara behövde, absolut snabbt bara, checka upp
en grej från ett recept.
Och när jag nu ändå var inne på nätet så kunde jag lika gärna checka upp ett 
par andra saker också.

Ja, men ni hör ju hur det går?!!

Det går inte alls bra. Att vara ouppkopplad.

Jag skulle faktiskt bara svara på ett meddelande på fejan - och det går sååå mycket enklare med
tangentbord än att knäppa på telefonen.
Jag skulle faktiskt bara alldeles snabbt kolla hur lång den där ena 
vandringslänken som jag tänkt ta mig an nästa gång är, planera lite tidtabell och så.

Bara alldeles snabbt.

Och när jag nu är "där inne" så kan jag ju checka nyheterna på samma gång.
Så slipper jag se dem på TV sen...

Ja...

...min tanke var väl fin, men det gick nu så där sen i praktiken.


Bara att inse att man, eller jag åtminstone, i praktiken lever med ena tassen
i den verkliga världen, men minst lika mycket har man den andra tassen i den 
virtuella världens soppa.

Jag har i och för sig inget emot det. Jag gillar det digitala, så det var inte därför jag ville
ha en paus, utan mest var jag nyfiken på vad som skulle få mig att öppna datorn.

(Ja, någonstans kanske jag tvivlade att jag kunde, eller ens ville,  hålla datorn stängd
i tre dygn.)

Men min, synnerligen ovetenskapliga, lilla test gav mig de svaren att de gånger jag valde 
att öppna locket var för att 
a) kolla upp något, som att slå upp i en bok som jag just nu inte råkade ha.
b) vara i kontakt med någon verklig person som frågade mig något och som jag vill svara.
c) att dela med mig av något jag upplevt.



Som denna situation; vid tiden för morgonförmiddagskaffet  hade detta lilla rådjur 
smugit sig in i trädgården för att palla lite äpplen. 

Bilderna knäppte jag genom fönstret för att inte skrämma iväg råd(d)-djuret
och få det att rusa iväg åt fel håll.

Ett stenkast härifrån har vi Finlands största vägkorsning, så ja...just dit vill man
ju inte att något djur skall ta sin flykt.

Djuret tog dock en sundare riktning och skuttade mot tryggare marker 
som finns åt andra hållet från vyn ovan.
Här finns rätt så stora områden med obebyggelse.
Ja, det ordet finns ju inte på riktigt, men området är inte byggt, men inte är det
naturområde heller. Mer som områden som ligger och väntar på...nåt.

Mer hus - förmodligen.

Men än är det igenvuxna åkrar och små skogsgläntor som verkar ge dessa
"vildingar" skydd och livsrum nog.

*

Under sommaren har här funnits en räv med ungar (någonstans). 
Ja, förmodligen var det den som tog Cajander - kråkan, ni minns?

Mårdhundar finns här och fasaner. Till och med en vaktel har slagit
sällskap med fasanerna vilket är skoj.
Så hoade kattugglan i granen här precis utanför ett par kvällar sedan.
Såg den när den lyfte och seglade iväg i mörkret.
Och harar...ekorrar...fast de är nästan urbana var som helst.

Men ja, det finns så mycket mer vilt nära inpå här
än när man bor mer på landet, känns det som.
Fast det är ju som med människor...vi är närmare varann.
Djuren här är också närmare oss. 
Vill det de eller inte.

*

Och lite så tänker jag om det här med att vara uppkopplad också.

Vi behöver vara det - vill vi det eller inte.
Och precis som de vilda djuren här så anpassar vi oss
och det blir det nya vanliga.

Kanske just därför falerade min tre-dagar-utan-dator-test, för att det 
blivit den nya normen. Att det inte är någon medvetet aktiv handling "att gå in på nätet".
För på något sätt är man där hela tiden - kanske via telefonen. 
Att man lyfter på locket till sin dator är inte något mer än att man 
väljer en annan kanal att "vara där".

Som att ta spårvagnen istället för att gå.

Ja. Jag tror inte jag behöver testa detta fler gånger.
Jag både vill, och tycker om att vara på nätet.
Och jag får svar på så många av mina frågor, så enkelt.

Kanske jag nästa gång skall testa på hur mycket tid det skulle ta 
för mig att ta reda på det jag varje dag behöver googla mig fram till på
det sättet man gjorde innan...nätet.

DET kunde bli ett skoj test! 



INTE PÅ TRE DAGAR...


...tänker jag sätta mig vid datorn från och med eh, alldeles strax.

Har haft en väldigt intensiv dator-vecka både på jobb- och privatfronten.
Precis här för en stund sedan fick jag ändå ivägskickat några grejer 
som legat och skavt som en sten i skon för att jag 
jag inte riktigt hittat enhetlig tid att koncentrera mig.
Idag har jag alltså hängt över tangentbordet sedan morgonkaffet och 
känner mig stel som en hundraåring och tom i skallen som en...blomkål.



Alltså tänker jag nu då unna mig tre datorfria dagar. 
Också datorfria från slösurfade och den biten.
Bara lägga ifrån mig den och göra annat.

Annat att göra finns nämligen! 
Lillungen, hörni, han tänker gå och bli myndig minsann så det skall bli
att sno ihop lite släktkalas.

Men innan vi är där är listan lång på saker jag borde hinna ha hunnit med.



Bland annat skall jag påbörja det enorma projektet att kratta trädgården.
Här finns nämligen ett och annat löv att samla ihop.

I år skall jag testa på en ny grej för att försnabba förmultningen av dem.

Jag har nämligen hela det här året gjort ny jord med Bokashi-metoden
där man tillför mikrober till sitt köksavfall som förvandlar mina matrester 
till mylla på ynka sex veckor! Och det har fungerat så himla bra! 

Och vilken mylla sedan.
Skall återkomma med ett eget inlägg om det.

Men nu har jag tänkt ta hjälp av dessa mikroorganismer för att sätta
fart på förmultningen av löv, gräsklipp och en hel del dåliga äpplen. 

Det är ju lite aktuellt i var och varannan trädgård just nu, så skall 
nog peta ihop lite inlägg om det med! 




Men lite datorstop tänkte jag testa på i dagarna tre tänkte jag.

Få se vad jag hinner uträtta när locket till macen är och förblir stängd.

*

Ja, förutom i morgon får då vill jag se Skavlan - och TV:n är upptagen
med annan kanal. 
Vi är inte helt samspelta med vad är värt att se på i den här familjen, nej...





ALLA DESSA NATIONALPARKER...


Det är ju så att de flesta vandringsleder börjar ungefär såhär. Precis där efter 
infotavlan om nationalparken så är utsikten denna.

Nästan oberoende av var och i vilken nationalpark man är.

Så på sitt sätt är de alla lika och ändå...så olika! 





Idag blev det så att grabben min och jag åkte iväg till Repovesi nationalpark.
Jag hade av andra orsaker vägarna lite ditåt, men även om man inte skulle ha det
så ligger inte Repovesi nationalpark speciellt långt ifrån oss som bor i huvudstadsregionen.
Ett par timmar med bil och man är där. 



Det fina med den här nationalparken, som jag ser det, är att den på något vis är som
en miniversion av Finlands natur i stort.
Här finns lite av allt. Stigen vi gick är bland de populäraste - med många mått mätt.




Det är en riktigt liten godbit faktiskt. Med sina 5 km är den inte för lång 
på något vis. Också mindre barn orkar gå den, även om den på sina platser 
är lite knepig med stenar och bara rötter. 

Lite upp och ner är stigen nog, och i slutet hörde vi några som sade att den
minsann känns längre än sina 5 kilometer.
Och på sitt sätt är det ju bra, för då har man fått upplevelser med sig.
Så tänker jag.




Redan en kilometer efter att man lämnat sin plåtkossa i parkeringsbåset kommer
det här emot. En hängbro på 50 meter ungefär och dryga tio meter upp i luften.

Låter lite ynka såhär när man skriver det, men för en lite höjdrädd varelse, som jag,
så är detta på fullaste allvar! 

Man VET ju att det skall mycket till att man skall trilla...och ändå.
Det är hisnande. 

Vare sig man gillar höjder eller inte. 
De förstnämnda kanske gillar det aningen mer - de senare överlever.

Jag och hunden hör till de sistnämnda.
Hunden vägrade gå ett steg på bron. Alls! 
 (jag betedde mig ändå aningen mer civiliserat).

Grabben fick bära hunden över.
Jag gick själv. Med en järndos av vilja.
Puh! 

Att någon stannade där mitt i, där bron gungade som mest (jo den gör det!)
och fotade och pekade och aaahhh...

...jag som bara typ "kom över med alla sinnen i behåll".

- Nämnde jag att jag är höjdrädd? 
- Aj jag gjorde det?





Nå, man hinner precis återfå pulsen till normala slag i minuten efter hängbron
 när nästa pulshöjare väntar på en. 

Dryga 200 trappsteg rakt upp för bergväggen.

I och för sig är jag tacksam för trappstegen, även om de är rätt många.
Att klättra upp för detta berg - utan trappor - hade nog blivit ogjort för höjdrädda mig.


Så ja, 200 trappsteg senare har man då tagit sig från vattennivån långt därnere upp hit. 


DEN känslan! 

Det här berget heter Olhavanvuori och är kanske det mest populära berg för klippklättrare.
På sina ställen stupar det 50 m rakt ner i sjön. 


Eftersom både jag och grabben tycker att utfärder i naturen utan kaffe, kakao och 
en smörgås är brutalt tråkigt så försöker vi se till att vi alltid har åtminstone något 
med oss i ryggsäcken som motiverar till en liten längre paus på något fint ställe. 

Denna gång stannade vi och åt vår medhavda lunch här.

Kan inte klaga på utsikten precis! 



När man vandrar så här på hösten så brukar det rätt så snabbt bli kallt
om man stannar upp en längre stund.

Vi var ju alla rätt varma efter vandringen såhär långt men efter en tid började det 
kännas kyligt att vara stilla.

Till och med Aida, som annars inte fryser i första taget, började huttra.
Å andra sidan - hon blev av med sin päls igår - så det är förståeligt.
Hon är en ras som behöver trimmas ett par gånger i året.
Det känns lite avigt att behöva göra det så här på hösten, men det behövs.

Och bättre nu än då än mitt i vintern...



Efter Ohavanvuori gick stigen upp och ner och ner och så upp och upp igen.

Det är verkligen inte någon speciellt tuff stig, men känns nog som mer än sina 5 km 
med alla upp-och ner-backar. 

Stigarna är både steniga och knotiga av trädrötter, så det går helt enkelt inte att vandra fort.

När man kommit ner till vattennivån igen går stigen en bra bit precis längs vattnet. 
Här ser man de där kantiga stenblocken som lossnat från berget ovanför...
då någon gång, för länge sedan.



På ett ställe har man bränt skogen, med vett och vilje alltså, för att på ett naturligt sätt
förnya skogen så som den förnyats under århundradets gång.
Inte som våra moderna skogar som förnyas genom avverkning och hyggen.

Också på det sättet är nationalparker så fantastiska.
Här möter vi också vår naturs historia i verkligheten.




Till slut, när man traskat sina 5 kilometer, kommer man till en grånåd brygga.
Och där är det bara att vänta på flotten.


Ja, just det ja....den funkar bara på muskelkraft. Din muskelkraft.
Om man mest jobbat med benen så här långt så får man ta i med armarna här.

Summasummarum:

Definitivt en stig att ta sig runt. Rekommenderar varmt! 

Tog för oss dryga två timmar med lunchpaus och måååånga stanna-upp-för-foto,
alltså verkligen inget tidsrace här inte! 

Bara njuta natur. Och lunch! 



När man börjar närma sig parkeringsplatsen syns Bron igen.

Undrar om jag någonsin blir bra på det här med höjder? 
Och hängbroar?





Men att ta mig ut i naturen på en tur när möjlighet ges, 
DET tänker jag fortsätta vara bra på. Också i fortsättningen! 

Kommer att ha annat program något veckoslut framöver nu, men åtminstone en tur till
vill jag hinna med innan det blir att nöja sig med korta, korta vinterdagar, halka och snö.



Ja...hmmm...när vi sakta sniglar oss fram på motorvägen mot Helsingfors så häller jag 
upp det sista kaffet som jag hade kvar i min termos och dricker det medan bilkön slingrar sig sakta, sakta framåt. Jag må säga att kaffet däruppe på bergets topp smakade bättre. 

Och det är inte bara det att det var lite varmare då.
Ni vet hur termosar är....?