...om jag sade att det är helt lätt att koppla om från "Nine-To-Five-jobb" till tillvaron nu.
För det första så hade jag en så mycket större trötthet inom mig än jag
ens i mina mörkaste stunder trodde.
Det är lite skrämmande och förorsakar mörkerrädsla i mig när
jag tänker på hur länge jag gått omkring och släpat på denna trötthet.
Visst, jag förnekar inte att jag inte skulle ha känt av den; tröttheten, stressen, det
där att inget är någonsin nog, och den där eviga tron och hoppet att
ändå, ändå kunna uppnå förväntningarna, att kunna leverera.
Men inte kunde jag ana hur trött in i djupaste själen jag var!
*
När jag hade beslutat mig för att säga upp mig från mitt förra jobb,
och börja med något annat, så visste jag att jag nog skulle behöva en liten
andningspaus för att hitta tillbaka till mig själv, till den jag
innerst inne är, innan jag satte igång med något nytt.
Mitt inre, min själ, eller vad man nu vill kalla det,
ropade efter att få vila upp sig.
När människor frågade vad jag skulle göra härnäst så skämtade
jag lite till det och skrattande sa att jag skulle sova en månad till
att börja med.
Det var sagt som ett skämt. Föga anade jag hur mycket sanning
det skulle komma att infinna sig i de orden.
*
Så jag har sovit!
Ni tror inte!
Tio, tolv timmar nästan varje natt.
Och ändå...fortfarande bär jag en trötthet inom mig som inte
vill släppa taget. Inte helt.
Greppet är slappare, mindre kraftfullt, men det finns fortfarande där.
Tröttheten.
Så till den grad att jag faktiskt mailade min goda vän som
också råkar vara min "egen"läkare och bad henne om råd.
Jag hade i oktober i fjol tappats på en massa blod som
man kunnat utläsa en hel del om min hälsa, och alla
provsvaren sade att här har vi en medelålders tant med
helt okej värden faktiskt.
Och ändå denna vansinniga trötthet och matthet och sovlust.
Vad är det?
Och hon sade det jag inom mig nog redan visste.
En utmattning går inte om genom att knäppa med fingrarna.
Och det visste jag...ju.
*
Jag sover och sover och känner sakta hur sömnbehovet minskar.
Men så otroligt mycket saktare än jag någonsin trodde!
Jag skulle ljuga om jag sade att jag återfått min energi så som den varit.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag sovit klart.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är förvånad.
För jag är. Lite nog.
Jag visste faktiskt inte att jag släpade på en sådan enormt stor trötthet.
Det var nytt för mig!!!
Inte tröttheten i sig, men omfattningen av den.
*
Och samtidigt som jag tampas med tröttheten, så börjar jag sakta
finna ro att göra små vardagliga ting.
Att inte också de längre känns som stora projekt.
För så har det också varit. Enkla saker har tagit på tok för
mycket plats, energi och...tankar kring det.
Nu börjar de sakta åter-bli något att njuta av.
Det är svårt att förklara.
Att bara snabbt röra ihop en bulla-deg och kavla ut några bullar hade
varit En Stor Utmaning för mig för bara ett halvår sedan.
Och det skulle knappt gett mig någon glädje alls - bara någon stressgrad till.
Idag kändes det som något man gott kan göra en måndagkväll
utan desto mer tanke-engagemang.
Och vet ni...bara den känslan!
*
Jag tror jag kanske skall skriva lite mer om det här.
För någonstans känner jag att jag inte är helt ensam i att känna så här.
Eller hur?
