TANKAR SOM FLADDRAR...

...och vill inte alls stanna upp för att bli till...någonting alls.

De bara fladdrar omkring som yra sommarfjärilar i solskenet och vägrar sätta sig ens för en liten stund så att de kunde bli en lite helhet ens.

Sonen, den äldre dök upp här för en vecka sedan. Det gillar vi ju. Skarpt!

Vi talar lite om livet, lite om kärlek, lite om vegetariskt, lite om hållbarheten i allting, lite om tiden, om att bli vuxen, om att ha varit barn, om projekt, om natur, om hälsa, om kondition, om rusmedel, om manligt kontra kvinnligt, lite mer om mat i allmänhet, om vikten av skönhet omkring sig, om känslor, lite till om förhållanden, om djur, om planer, framtidsplaner, om drömmar, om att resa, om människor man mött, om syskonskap, om solkräm, om pappor, om sömn, om moral. Vi pratar om teknik, om pengar, om diskturer, om kortspel och om politik.

Och om hur världen är.

Jag blir yr av alla tankar. Jag tycker, eller har tyckt en tid, att det mesta känns lite...konstigt, som om man gick bakåt i utvecklingen fast strävan, allas strävan, sägs det, är framåt.

Jag har svårt att hitta ord, för jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför det känns så.

Och jag är ju inte ensam om att tycka så.

Att i det vi kallar "vårt samhälle" är rätt mycket på tok. 

Så där om man använder sig av sunt bondförnuft - och varför skulle man inte det?

Det har ändå fört mänskligheten rätt så långt...

Känns bara som om man på något vis håller på att smula sönder något och ingen har någon aning om vad man egentligen skall bygga istället.

Och kan man bygga något av smulor?

Kan någon.

Jag kan ingenting om politik, egentligen är jag inte ens intresserad. Inte sådär att jag skulle sätta mig med pannan i djupa veck, och läsa tidningarna med en analyserande baktanke.

Nej, jag är väl som folk är mest...läser, lyssnar, ser och tar till mig. 

Och så tänker jag.

Och jag bara tycker att om det finns mer pengar än någonsin innan i historien så är något galet fel.

Varför är då ungdomsarbetslösheten gigantisk i så många länder. Varför är den det hos oss?

Varför mår så många unga skit? Varför får de inte hjälp? Varför är det så?

Varför skall åldringarna gå med skit i blöjan timme efter timme, för att det sagts att det bara finns tid att byta blöjor ett par gånger i dygnet.

Varför är tidtabellerna triggade så att ingen kan hålla dem? 

Ta bussturer till exempel. 

Chaufförerna vet att det är omöjligt att hålla dem. Ändå kör de, men vad gör det med deras yrkesstolthet, då de aldrig har en chans att vara i tid? Då det vet att de kommer klagomål, hur mycket de än försöker...

Försäljare av allehanda slag har försäljningsmål som de vet att de inte kan uppnå. Hur påverkar det dem? Blir de verkligen mer motiverade av det? Blir de bättre?

Byggare har budjeter - och tidtabeller - som inte räcker för att uppnå en hållbar nivå.

Hur frustrerande är det inte att tvingas till att göra ett uruselt jobb, och hoppas på att ingen reklamerar?

Lärare ger upp det vad det trodde var sitt kall, för omöjligheten i att få förverkliga det 

de trodde på, att få lära. 

Sjukvården, den vi betalar skatter för, smulas sönder. Och den privata prissätter sig så de som verkligen skulle behöva vård inte har en chans till det.

Den nya asfalten som läggs på våra vägar håller bara en tiondel av vad den gjorde förr, ändå är det utförandet värdefullare nu än då. 

Företag inom den branschen vet redan då de gör jobbet att det inte kommer att hålla. 

Kvaliteten är urusel.

Men denna gång vann de konkurrensutsättningen. Och allt är frid och fröjd i...två år?

Företag prissätter sina kunder, den kortsiktiga lönsamheten är det enda som räknas.

Här och nu, för tre månader. Helt absurt!

Allt detta på hållbarhetens bekostnad, på människors yrkesstolthets bekostnad, på vår välfärds bekostnad...på lite längre sikt.

Under hela min livstid, tills nu har jag varit stolt över mitt land, stolt över det "vi" byggt upp.

Nu är jag inte det längre, för det finns ingen vett och reson i...nästan ingenting!

Hur i hela fridens dag kan man bygga upp ett samhälle som fungerar, som man kan vara stolt över, när ingen riktigt verkar vara övertygad om att någonting sköts på ett vettigt sätt?

Jag tror inte längre på att det bara är ett allmänt klagande.

Jag tror att vi har ett Kejsaren utan kläder-syndrom som är rätt utbrett.

Vem vill vara den första som säger att han, kejsaren faktiskt inte har några kläder alls, att det här inte fungerar, det här tror jag inte på?

*

Ugh, jag har talat........i sommarkvällen.