FINASTE LILLA HÖSTCYKLAMEN

 


Nu kickade den in. Vintertröttheten. 
Både mentalt och fysiskt. Fysiskt mest för att jag åkt på halsfluss, 
men den mentala biten är på nåt sätt jobbigare för den är så 
återkommande varje år den här tiden. Värst är det dagar som
de som varit rådande nu ett tag. Mulna, mörka dagar, kring noll grader. 
Det är bara fult och råkallt och halt. 

Nog klagat! 

På mitt soffbord har jag en liten fin höstcyklamenknöl som 
legat där på sitt fat sedan oktober och från slutet av november 
levererat blomma efter blomma. Den är så outtröttlig så jag skäms
nästan lite över att vara så vinternegativ själv. 

Känns vääääääldigt långt till vår och det där med att så och
plantera ut sommarblommor, och ändå är det det jag tänker på. 
Lika knasigt att fundera och planera det nu som om man skulle börja
planera julen i augusti. Men jag vill. Drömma mig till sommaren. 
Lite grann i alla fall. 

Aldrig bläddrar jag lika ivrigt i trädgårdsböcker som under
dessa oxveckor i januari och februari. 
 Det är något med detta dagdrömmande som är så skönt. 
I dessa drömmar finns inga ogräs, eller larvangrepp. 
Inte sniglar heller. Eller störtregn. 
Till och med komposten doftar gott. 

Kanske det egentligen är ganska skönt att befinna sig i den 
där drömbubblan ett tag? 
Tror jag gör det. 






VINTERMAT AV EN FUL FISK


Det hade varit kallt rätt länge och jag hade varit sjuk en tid
men var redan på bättringen, men inte så att jag kunde gå till skolan. 
Istället fick jag följa med min mamma till hennes jobb och roa
mig med att stämpla med olika stämplar som fanns där på
kontoret och knåpa ihop långa halsband av gem. 
När vi skulle åka hem valde mamma bussen "åt fel håll", dvs in
mot centrum istället för hemåt strax utanför stan. 
- Vi skall till saluhallen och se om de har fått någon lake redan, sade hon. 

*

När jag igår stack mig in i en fiskbutik fick jag denna flashback till barndomen 
då jag såg de där fula, men ack så goda fiskarna ligga där i disken. 
Så idag blev det laksoppa hos oss. 
Jag minns inte hur den tillreddes då jag var barn, men det minns jag att det
kokades en slags buljong på fiskrenset och att levern stektes i rikligt med smör. 

Nu frågade fiskhandlaren om jag ville ha med huvudet och levern på den 
flådda laken. Tvekade en sekund innan jag nickade - Absolut! 
Mindes att jag i samband med en kurs på Svartå slott ätit en gudomligt god laksoppa
och då fått receptet, vart jag nu hade lagt det...?

Men jag hittade det! Och nu får det landa här på bloggen så att jag hittar det
nästa gång jag blir sugen på laksoppa. För det här blir bara så galet gott! 

Lite pyssel med att fixa till en egen consommé, eller mer rejält - egen fiskbuljong. 
Men det steget är alla gånger värt att ta istället för att ta till fiskbuljongtärningen. 

Så här gör man: 

(Be att de flår laken i butiken för det kräver lite övning och en del styrka 
att få den flådd. Man kan också be att de filear den, men be att få med 
huvud, ryggraden och levern). 

Köp hem en rejäl lake - räcker för 4 pers
Eller ta två mindre - den här soppan vill man inte skall ta slut för tidigt! 

Jag valde att filea fisken själv - kunde ha blivit bättre att låta proffsen göra det, 
men det gick. Och i soppan ser ju ingen hur undermåligt jag behärskar fileringskniven...heh! 

Finbitarna, som jag skurit i munsbits stora bitar 
läggs åt sidan i kylskåpet, liksom lak-levern i väntan på själva sopp-kokandet. 
Skölj både levern och fiskrenset väl i kallt vatten. 

Sedan börjar vi med att laga consommén. 

Skala och hacka grovt 1 lök
Dela också grovt 1 fänkål

Fräs dessa i en kastrull i smör och lägg efter ett par minuter i
fiskhuvudet och ryggraden. Renset liksom. 
Fräs ännu ett par minuter. 

Häll över ca 3 dl vitvin och låt puttra någon minut. 
Häll sedan på kallt vatten så att fisken/grönsakerna täcks helt. 
Ha i några (jag hade i åtta, ish) vitpepparkorn och ett
lagerblad. Låt allt koka upp, sänk sedan värmen och låt sjuda
på låg värme i en timme ungefär. 
Sila bort allt och låt den färdiga consommén stå i sin kastrull tills 
du börjar med själva soppan. Den här smakar inte så mycket än men salta inte
i det här skedet. 

När du är redo att börja tillreda själva soppan så skalar du potatisen
 (hade i 6 normalstora potatisar) 
och skär i skivor eller bitar - smaksak. 
Skala och skär en lök i små bitar. 
Fräs både lök och den råa potatisen i en rejäl klick smör någon minut. 
Häll på ett par dl vitt vin och låt koka en stund innan du häller på 
consommén. Hacka en kruka dill och ha i den också. 
Låt allt koka tills potatisen är mjuk. 
Häll i ca 4 dl grädde och låt koka vidare ännu ca 10 minuter. 

Under tiden kan man börja steka levern i ganska rejält med smör
i en stekpanna så att den får en fin stekyta. Krydda med salt och peppar
Sänk värmen och låt levern eftermogna i låg värme så den inte blir torr. 

Jag serverar själva levern skuren i tunna skivor på mörkt bröd, det finns ju 
de som inte känner sig helt bekväma med att äta lever så sätter inte det i soppan. 
Vill man däremot utmana sig själv (eller sina barn) att smaka på lever så är
lak-lever kanske det bästa att börja med! Mycket mild smak och ser mest
ut som hönsfilé. Och har nästan samma konsistens, fast mjukare. Inte så trådigt. 

När soppan kokat ett tag med grädden tillsatt så häller man fisken i. 
Lake tar lite längre tid än andra fiskar att bli klar, men som den torskfisk den är
så håller den ihop bra. Nu smakar man av soppan med salt och vitpeppar. 
Det är just det som gör den här soppan så god att den är så "ren" i smaken. 
Inte en massa kryddblandningar hit och dit. 
Å andra sidan är det väldigt få saker som inte blir goda om det tillreds med
smör och grädde. Den här soppan är som bomull för gommen. 

Lite pyssel, men så värt det! 

Och en alldeles ypperlig rätt när man vill ge den där vintermaten en liten eloge. 

Lake fiskas enligt tradition mest på vintern. Det är en torskfisk som vill leva i 
kalla vatten och därför är bottenlevande största delen av sitt liv. Den är också den
enda torskfisk som lever i sötvatten. Men så här på vintern så stiger den 
upp, nästan till ytan för att leka. Och är därför enklare att fiska än under andra årstider. 

Nu är jag så mätt, så nöjd och har både delat med mig och sparat för mig själv
det godaste receptet på laksoppa jag vet. 


EN KLAPP PÅ AXELN


Jäklar vad man kan få känna sig som den präktigaste husmodern ibland. 
Och då måste man ju få klappa sig själv på axeln lite och hälla upp ett glas vin åt sig. 
Det tycker jag! 

Har under några dagar nu haft ett alldeles fasligt städ-behov. Så där som förr, då 
innan klimakteriet, när hormonerna satt igång och ens reptilhjärna sade åt en att 
börja boa och ha sig - denna månad igen. 

Nu händer det här ju inte så regelbundet och per automatik numera så 
när den där städivern och ordningsglöden kickar in är det bara att 
utnyttja det - gudarna vet när det händer nästa gång. 

Det började redan i veckan på jobbet då jag rensade upp bland all mappar 
på min dator och fixade till ett rent arkiv inför det nya arbetsåret. 
Det är rentav barnsligt skönt att få det rensat på hårdskivan. 

Hemma då? 
Nu är det ju inte några större stordåd som jag åstadkommit, det måste medges, 
men jäklar vad skönt det är att få kyl och frys, skafferi och alla matlager 
rensade och checkade så det inte ligger en massa överårigt och dräller i skåpen. 

Vi lever i oroliga tider, och myndigheterna uppmanar att man skall ha
ett "nödförråd" så man klarar sig i 72 timmar om nåt skulle hända. Man får ju hoppas
att det aldrig börjar regna bomber i nacken på en - bara tanken känns absurd! 
Men det finns onekligen en del annat som talar för att ha lite extra i skafferiet. 
Det kan vara snöyra - som nu - eller så kan det vara sträng kyla - som det varit
här och tex frös mina bildörrar fast. Och även om jag nu bara har någon 
kilometer till matbutiken så är en sådan promenad i -20 °C inget jag direkt 
ser fram emot. Eller så kan man bli sjuk. Bara en rejäl influensa eller magsjuka
och tanken på att behöva lämna hemmet är inte direkt lockande. 

Okej, vid det sistnämnda är kanske inte mat heller det första man tänker på. 

Till min glädje fanns det inte mycket som direkt måste slängas. Lite torkade
örter som jag inte ens kunde dofta mig till vad det var, än mindre att de skulle till-
föra något till maträtten om jag skulle använda dem. 
Lite linser vars bäst före datum var - krhmmm - länge sedan. 
Även om jag inte är nitisk med det där bäst före-datumet så har även jag mina gränser. 
Har en del mjöl som bör användas upp asap. Jag är en sådan där som blir ivrig
brödbakare en tid. Sedan svalnar intresset, och jag har kanske hunnit bunkra upp lite
väl mycket mjöl. Så ja, det blir att baka här snarast. Inser jag. 

Uppenbarligen verkar jag vara glad i att köpa hem olivoljor. I fina flaskor. 
Men sååå mycket olivolja går det inte åt hos oss. Tyvärr blev det att kassera ett
par halva flaskor av dyrgripen. De doftade inte speciellt dyrt längre, om man säger så. 

Men summasummarum så blev det inte så mycket som hamnade i soporna. 
Vilket ju är bra, för vem vill egentligen slänga mat? Ingen. 
Men nu är matförråden uppdaterade och städade och det känns så 
himla präktigt och skönt! 

Skål! 





 

VINTERBAD

 


Här var vi bor nu finns det möjlighet att bada vid husbolagets vedeldade bastu 
varje måndagkväll. Männen mellan 18-20 och kvinnorna mellan 20-22. 
På sommaren är turerna tvärtom. 
Övriga dagar kan man boka strandbastun när man vill. 
Men nu på vintern är det så här. Och från bastun kan man direkt 
från terrassen gå ner i en vak - om man vill. 
Så finne jag är så är jag inte hemskt förtjust i vare sig bastu eller vinterbad i vak. 

Basta gör jag gärna på stugan, men för mig är det en ritual jag gärna gör 
för mig själv (eller med gubben). Så har det alltid varit för mig. Redan som barn så
ville jag helst basta när alla andra var klara och bastun inte längre var så där tokhet. 
Allra mest älskar jag att basta ensam. Elda bastun ensam där på stugan medan
jag glor ut över havet och bara låter tankarna irra. Så skönt för själen. 


Nu är det ju inte fasligt synd om mig om jag inte kan elda stugbastun under vinter-
halvåret eller har lust att delta i husbolagets gemensamma bastukvällar. 
Gubben tassar gärna iväg genom snöyra och köld för att träffa våra grannar och babbla 
dittan och datten på laven, ta sig ett iskallt dopp, en öl och ibland en grillad  korv. 

Vad gör jag i stället då? 

Jo, lägger på min favoritmusik, tappar upp ett varmt bad och droppar i bubbel av min favoritdoft. 
Lägger mig i badet och bara  n j u u u u u t e r. 
Slappnar av i varenda cell i min kropp, smörjer in mig med väldoftande kräm. 
Ger håret lite extra olja så här på vintern för att undvika att jag skall se ut som 
en angorakatt som kommit åt eluttaget...



En av orsakerna att jag föll pladask för den här lägenheten var badrummet. 
Och badkaret. Älskar badkar! 
Nu är det inte så att jag fyller badkaret varje vecka - något i det där att man inte 
skall slösa på vatten ligger i ryggmärgen, men en kall vinterkväll som denna kräver
sitt varma bad. Lite känsla av lyx. För en som inte badar bastu. 

*

I  övrigt har jag av någon orsak börjar reflektera över de saker här hemma som hängt med 
i åratal, i årtionden faktiskt. Till alla mina hem. 
Och en av dessa ting är bykkorgen som skymtar där bredvid badkaret. 
Den har hörni svalt vår smutstvätt i ärevördiga 35 år. 
Hur jag vet det? För den köpte jag som relativt nybakad fru eftersom 
gubbens tvättkorg var så erbarmligt ful...
Bra val kan man ju tycka, eftersom jag fortfarande gillar den. 
Ja, och gillar ju gubben också - förresten! 

Skön måndagskväll! 


ENSAM ELLER SJÄLV

 

Tja, nu tänker jag inte ta ställning till den grammatikaliska biten som är lite olika om man bor på den östra eller västra sidan om Bottniska viken. Det är lite så att på den västra sidan bor man själv, medan man på den här sidan om viken bor ensam. Jag har själv börjat använda den rikssvenska versionen för jag kan på något plan köpa förklaringen att då man säger att man bor ensam så låter det lite...ja ensamt. Övergivet. Vilket det nu i de flesta fall inte är. 

Nu är jag ju en introvert person och kan inte riktigt relatera till att det nu skulle vara så farligt att bo ensam. Snarare kunde jag tänka att det låter ganska skönt. Nu har jag ju inte gjort det någonsin i hela mitt vuxna liv. Och innan jag blev vuxen så fanns det ju den där barndomsfamiljen som man delade matbord med. Men som vuxen har det råkat sig att någon karl hittat mig (introverta hittar ju inte någon, vi blir hittade som ni vet...hehehe) och jag har flyttat in hos honom eller han hos mig. Lite beroende på. 

Så har jag ju haft fördelen att få ett par barn med nästan tio års mellanrum så då har det liksom automatiskt under en stor del av mitt vuxna liv funnits en annan mänsklig varelse under samma tak. Så jag borde kanske inte egentligen tala om hur det är att bo ensam eller själv. För jag vet inte. Inte egentligen. 

Men det som jag reagerade på idag var en artikel i vår finskspråkiga största tidning om hur man kan bete sig om man vill gå ensam på bio/teater eller bara äta på restaurang utan att det skall verka "ensamt och övergivet". Jag tappade lite hakan. Kan det vara ett "problem"? Själv föredrar jag hundra gånger hellre mitt egen eminenta sällskap än ett tråkigt "vem-som-helst-sällskap" både då det gäller att gå på bio eller kila in på en restaurang. Egentligen tycker jag att det är riktigt skönt de, numera rätt få, gångerna jag i samband med jobb eller någon kurs övernattar på hotell och får gå "själv/ensam" på middag. Faktum är att jag då ofta har en bra bok med mig som jag läser i samtidigt som jag avnjuter en god middag tillredd av någon annan och bryr mig blanka godmorgon i om någon i restaurangen tycker att jag bryter mot någon etikett genom att läsa vid matbordet. Kunde inte bry mig mindre. En egen stund med en bra text och god mat, gott vin och fin belysning. Det är ju underbart - och man borde bjuda sig själv på det oftare!

Lika lite har jag någonsin tänkt att jag inte skulle kunna gå på bio/teater ensam. Vill jag se en film eller en pjäs som jag vet att inte intresserar någon i min familj eller bland mina vänner så ser jag inte varför jag inte skulle se den i alla fall och om någon tycker det är märkligt att jag inte står och tjattrar med någon över ett glas champagne i pausen så är det inte på något sätt mitt problem, snarare hens. Som om någon annan ens skulle bry sig - så där på riktigt. När minns du senast att någon främling stått ensam i pausen under en teaterföreställning och du tänkt att; oj, nej - hen ser då ensam ut!

Precis - aldrig hänt! 

Men nu är jag ju i den lyckliga situationen att jag sällan känner mig ensam, inte ens när jag är ensam. Eller själv. Men förstår naturligtvis att det här med att gå ensam på restaurang, eller bio, eller teater är jobbigast för dem som från början upplever sig ensamma. Då blir det ju som om den där ensamheten fördubblas på något känslomässigt plan. Lite som; jag är ensam hemma men när jag går ut bland folk så är jag ensam så att alla ser det. Och det är naturligtvis inte skoj, det förstår jag. Det här var bara en ny aspekt för mig. Och en ny insikt. Att skillnaden mellan själv och ensam inte bara begränsas till hur man uttrycker sig om hur man bor, utan sträcker sig så mycket vidare än så. Det är lätt för mig att säga att jag njuter av ensamma hotellkvällar då jag får gå själv/ensam och äta, möjligen ta en själv/ensam drink i baren innan jag tar min bok och kryper ner i hotellsängen för att njuta av min själv/ensamma stund när själv/ensamheten är självvald. Där har vi introverta förmodligen en fördel. Vi gillar oftast vårt egna sällskap alldeles utmärkt bra. Bättre med hyfsat bra eget sällskap än dåligt andras sällskap - liksom! Låter knasigt, men det är faktiskt lite så introverta funkar.  Så om du känner en introvert som gärna umgås med dig - ta det som en rejäl komplimang - du har omedvetet genomgått en massa tester som du inte ens visste om för att "bli accepterad" som - En Riktig Vän. Och det är nu sedan en stämpel som man inte lätt blir av med när man väl fått den. Sådana är vi. Heh! 

Men ja, skulle vara intressant att forska i om det skulle finnas en skillnad, eller det finns säkert en skillnad med hur stark den är,  i hur introverta eller extroverta upplever det här med att gå ensam/själv på restaurang eller på bio/teater. Eller att resa ensam/själv. Jag tycker om att resa med andra, men väljer om möjligt eget hotellrum för att vara säker på att jag har ett eget utrymme dit jag kan dra mig tillbaka när det blir för mycket av allt. Detta i synnerhet om jag reser med en grupp eller om programmet på dagen involverat mycket sådant som dränerar en introvert persons energi. Ibland tänker jag att vi introverta kanske ibland kan upplevas som direkt oartiga när vi hellre avstår från sällskap. Men vi är lite som hybridbilar. Vi behöver en extra liten laddning i ensamhet för att orka tuffa på. En stund i ensamhet är samma som att snabbladda en elbil. Efter det går det bra att köra på en liten stund igen, och det utan att bränslet helt tagit slut. Lite klumpig liknelse där, men jag tror en annan introvert i alla fall förstår vad jag menar. Inte helt säker om extroverta gör det. Gubben min förstår det inte alls. Han har bara lärt sig att acceptera att så här är det. Lite som jag har lärt mig att acceptera hans extroversion. 

Balans. Allt är om balans. 

Det är härligt att gå på restaurang i sällskap, men det är underbart att bjuda sig själv- och bara sig själv - på det också ibland. Att umgås med sig själv offentligt kan faktiskt vara ganska intressant. 

Testa!