Förmodligen är jag med någon form av ära och förståndet i behåll ute
där på andra sidan klimakteriet. Har inte haft en vallning på
år känns det som, och mens kan jag knappt stava till.
Inte för att jag kunde det innan heller för varit hormonspiralare sedan länge.
För säkert minst tio år sedan så minns jag hur jag över en middag talade med
min knappa tio år äldre väninna om hur jag ser fram emot att bli en tant.
- Nej, det vill du inte svarade hon.
- Jo, sade jag. Jag vill bli en sådan där Tasha Tudor-tant med en vacker trädgård.
Nu har tio år gått och jag kunde vara en Tasha Tudor-tant, men jag är inte
riktigt lika övertygad om det är det jag vill.
Egentligen har jag inget emot att åldras. I synnerhet om man tänker vad alternativet är.
Det skulle vara sorgligt. Det alternativet hoppas jag ligger en bra bit fram i tiden.
Men hur åldras jag?
Plötsligt märker jag att jag är äldst på jobbet. När hände det?
Jobbar i en liten organisation, så utbudet av lik-åldriga är något begränsat,
men jag kan ändå inte riktigt förlika mig med tanken.
Det var ju alldeles just som jag hörde till de där yngsta.
Vad hände?
Lyckligtvis har jag inte snubblat över någon åldersrasism eller så,
mer sådant jag går och tänker för mig själv.
Man vill ju inte stagnera även om jag inte känner någon större
längtan bakåt i tiden, eller så.
Mer har jag reflekterat i det sköna om att känna förnöjsamhet.
Saker är bra som de är.
Jag gillar att plocka fram de där samma krukorna varje vår, samma
julpynt till jul, inhandla samma växter, äta samma mat.
Klä mig i likadana kläder som jag nu gjort i åratal och strunta
blanka godmorgon i om det är mode eller inte, om det är
passande eller inte. Bara det är skönt och liksom jag.
Sådan jag varit de senaste par decennierna.
Svarta tights. Kan man ens existera utan dem?
Scrollade i instagram häromdagen när jag inget vettigt hade för mig.
Förresten så upplever jag att jag alltmer ofta har stunder som på intet sätt
kan påstås innehålla något vettigt.
Jo, var blev jag? Just det instagram.
Jag såg en bild på en bekant och hon hade en scarf snurrat runt halsen på ett
så snyggt sätt, tyckte jag.
Och så i nästa sekund insåg jag att så klär jag också alltid på mig scarfen.
Och hon och jag är ungefär likåldriga. Det är ju bara en liten petitess,
en oviktig detalj, men jag reagerade på den. Någonstans stannar man
upp i det bekväma, liksom fastnar i det där man trivs och
struntar i att - avskyr lite ordet i det här sammanhanget men - förnya sig.
Och då tänker jag förnya sig på det sättet som var naturligt när man var yngre.
Man testade på klädstilar, hårfrisyrer, inredning, maträtter.
Ibland för att försöka passa in i en miljö, kultur, klass dit man ville höra,
men oftast också bara för att det var roligt.
Och så en dag är allt bara bra. Man har slutat leta och ständigt sträcka sig vidare
efter nåt nytt och den där förnöjsamheten lägger sig till ro i en.
Ibland lägger den sig till ro i en tillsammans med ett och annat extra kilo som
också liksom bara uppenbarat sig från ingenstans. Men mer om det en annan gång...
Jag kan inte tycka att det är fel. Att välkomna en belåtenhet med
sig själv, även om det är bra långt från något perfekt.
Däri ligger en ro.
Jag kommer säkert att återkomma til detta tema, för att det är
aktuellt för mig - hahhaaa - men också för att jag tror att varje ålder
har en guldkant. Ibland måste man bara polera fram den lite mer.
Som i mitt fall köpa samma pelargoner och iklä mig svarta tights.
Och sluta färga håret för sjuhundrafemtioelfte gången.
Men mer om det - också - en annan gång.
