ÅTMINSTONE ÄR DET INTE JANUARI

 

För en tid sedan lyssnade jag på en språkpodd (Nästsista Ordet) som handlade 

om ordspråk, eller inte vilka ordspråk som helst utan sådana som fått sig en något odödlig 

tillvaro som  broderitalvla upphängd på väggen. 

Tänk Mormor och "Hem, ljuva hem" och ja sådana i stil med den. 

Men här var det mer de där uppdaterade ordspråken som var på agendan, 

och de var bara bäst! Har hört om detta fenomen med broderitavlornas nya

kommande, men som den icke-handarbets-människa jag är så har detta underbara

fenomen gått mig totalt förbi! 

Nå, i podden myntades en mängd underbara ny-ordspråk och en blev

direkt min favorit. 

"Åtminstone är det inte januari!"

Tammetusan om jag inte skall ta och föreviga det ordspråket någonstans

på något sätt. 

Januari är en sådan dötråkig månad så det kryper i kroppen på mig

bara jag tänker på det. Och så känner jag att om jag hade en sådan där

tavla att få syn på nu och då så kunde en skitdag i april kännas så mycket 

bättre för det är INTE januari...

Men nus är det ju precis det som det är och denna januari har börjat på 

ett riktigt skitsätt. Flunsigt. 

Tror att det var första gången någonsin som jag knappt orkade hasa

mig ut på balkongen för att kolla in nyårsraketerna - än

mindre att jag skulle känt någon speciell känsla av

fräschhet inför det nya året. 

Tog en klunk hostmedicin i stället. Skål! 

Äh, jag skall inte börja året med att gnälla - trots att det faktiskt är januari. 

Inatt snöade det och världen är fantastiskt vacker därute, solen skiner, 

så månaden verkar ju bjuda på sin bästa sida trots allt. 

Och flunsa är ju en övergående tillvaro - trots allt. 

Som januari...heh!

MELLANDAGARNA

 

och en titt på årets julgran(ar). 

Alla berörda var rörande eniga om att ingen traditionell 

julgran behövs för att få julstämning. 

Vi verkar ändå vara mer för det där vad vi kan stoppa i oss. 

Maten. 

Och ljus, man kan aldrig ha för mycket levande ljus. 

Och visst är grandoften och allt det där som har med granen att göra en viktig del av

jultraditionerna, och den kanske återkommer till oss något annat år, 

men i år var vi granfria. 

Nästan i alla fall. 

Jag hittade faktiskt något relativt nyinförskaffat julgrans-pynt i jul-lådan. Dessa är

egentligen lite för tunga att hänga i julgranen - de väger rejält nämligen. 

Men då kunde de ju få agera julgran(ar) i år, tänkte jag och 

hängde upp dem på några av de gamla skåp som jag verkar ha samlat på mig

under årens lopp. Lite så där att mina slitna gamla skåpkärlekar

fått en uns av jul-glimglim på sig. Lagom durabelt pynt för dessa bastanta

träpjäser som ändå har en anselig mängd år på nacken. 

Så ja, sådana granar i år - och barrar garanterat inte, vad det nu stressar lite glitter på

golvet då man skall ha något från skåpet. 

Men sådant får man leva med. Lite glitter här och där är inte heller fel.

SÅ JULERÖTT DET KAN BLI

Urp, så var julmaten (nästan) uppäten, bara de sista skivorna 

gravad röding ligger i kylskåpet och väntar på att landa på en frukost-smörgås. 

Och lite, lite skinka finns kvar som kanske blir en saltig nattbit när jag

framåt småtimmarna blir sugen på nåt efter att fastnat vid någon streaming-serie

eller läst någon bok så det börjar svida i ögonen. 

Det är ju kanske det som är det bästa med julen ändå? 

I det livsskede som jag och de mina just nu befinner mig. 

Denna dåsiga, lugna, tråksköna jul. Älskar det! 

Det där med julklappar har ju hos oss blivit lite comsi comsa de senaste åren. 

Jag köper ofta lite "smålyxigt, men praktiskt" åt pojkarna för det är sådan jag är. 

Inte så mycket för onödigt tjafs, men får gärna ge lite skimmer över vardagen. 

Som riktigt snygga chopsticks eller handskar i lammskinn. 

Gubben får av mig ofta en bok, eller sockor som han behöver, eller...

....sade jag redan att jag har Så Svårt att shoppa något "onödigt" åt någon bara för att det är jul???!!! 

Min äldre son är, som jag kanske nämnde i ett tidigare inlägg, en sann secondhand-person, 

vilket leder till att det oftast ligger väldigt personliga, och ibland överraskande udda, 

julklappar i hans tomtesäck. På ett bra sätt udda, alltså. Eftertänkta men sällan önskade. 

Förstås kan det ju bli lite spontanköp för hans del också där i second-hand butikerna. 

Som dessa jultröjor som blev pojkarnas julklädsel i år. 

Lillungen till vänster och storungen till höger. 

Obs, magen är tröjtomtens - inte hans. Heh!

Skrattande konstaterade vi att de var totalt som nya även där i 

second-hand - med andra ord

hade någon fått dessa tröjor i julklapp i fjol och reaktionen var:

- Vad i helsike skall vi med dessa till - och så hamnade de i 

en secondhandshop. 

(Vilket säkert blir dess öde även hos oss. De är ju underhållande en jul - inte alla jular framöver).

 

Lillungens julshoppandet är rätt långt baserat på hans något 

skrala ung-fattig-studerande-plånbok. Men även om man frånser från

det så har han nog samma ganska pragmatiska läggning gällande 

presenter som jag har. På det sättet kan man liksom lita på att av honom

får man något vettigt - och oftast något man önskat sig också. 

I synnerhet om önskningen ligger i linje med hans budjet. 

Och så har vi gubben då. Vår familjs absolut ivrigaste shoppare

av grejer man inte visste att man behövde. 

Om man frågar vem som helst annan utom honom själv, alltså!

Enligt egen utsago avskyr han att shoppa och ändå "råkade" det komma 

hem med posten ett kvadratmeter stort paket med grejer från hans Ecuador- och Galapagos-

resa. Nu vill jag inte låta tråkig, men tyvärr så shoppar han gärna loss på

typiska turistshoppar utan större eftertanke. Och det kan möjligen resultera i

att samtliga familjemedlemmar får tex ett förkläde i en glad Ecuadorisk-

turist-stuff-stil som bara är (förlåt) fult. Och framför allt onödigt eftersom ingen 

i familjen använder sig av förkläden. Aldrig gjort det. 

Ja, ni fattar den lilla problematiken här? 

Vi har haft våra diskussioner förr om åren också gällande detta:

- Ha en fin resa, älskling, men du behöver inte sedan tömma hotellets turist-shop.

- Nejnej, jag avskyr också sådant skräp.

- Bra, men du brukar ju shoppa ganska glatt i sådana...du är lite sådan.

- Jag nej? Det är jag visst inte! 

- Jo, det är du. Vi klarar oss utan det mesta som finns där. 

- Men något vill man ju hämta hem till familjen. 

- Okej, något smått är ok, men inte typ allt! 

Och så kom det sig att vi alla nu trots allt har rejäl arsenal av

ecuadorianska grejer som vi verkligen inte visste att vi ville ha...

Fast givandets glädje gick det inte att ta miste på...inte denna gång heller. 

Heh!

EN DAG KVAR

Tänk så det kan ändra under åren det här med julförberedelser. 

Tänker på alla som är mitt uppe i de där mest hektiska åren med barn och 

julfester på skolor och dagis, föräldrar och svärföräldrar och övrig

släkt som man skall försöka synkronisera julfirandet med utan att någon

känner sig åsidosatt eller sårad över att just deras sätt att fira jul kanske 

inte uppskattas fullt upp. Om jag skall vara ärlig så 

saknar inte alls den tiden speciellt mycket. 

Och idag hade jag min lediga dag. 

Sov länge och vaknade av att posten meddelade att den nu 

levererat ett paket utanför min dörr. Det är min julklapp till mig själv. 

(Jo, man får göra så!) 

(och ja, jag skall blåsa bort dammet från ljusstaken innan vi sätter oss till bords...heh!)

Idag har jag pysslat med lite småkockande i köket. Har en enkel sill

som jag bara måste ha varje år. Behöver inte ens ha den på julbordet, men 

den skall finnas där i kylskåpet när jag blir sugen på en sillsmörgås. 

I år blir det julskinka på bordet, efter många år av annat.

En ekologisk, inhemsk skinka. Kostade som skjortan, men 

må så vara om grisen haft ett bra liv innan slakt. 

Fast jag blir nog ändå alltid lite fundersam när jag plockar fram köttgaffeln

som vi använder till julskinkan, men när tre fjärdedelar av de runt julbordet önskar 

skinka och det varit länge sedan sist så ja...en ekologisk då. 

I år har vi skippat efterrätten. Ingen av oss är sådär fasligt

för det där söta. Lite kaffe efter alla sillar och skinkor blir perfekt. 

Och till det en liten söt munsbit bara. Från gottebordet, det får räcka. 

Lite onödigt att stuva i sig en efterrätt som ingen 

egentligen vill ha. Men visst har det varit så hos oss innan. 

För att det måhända är lite svårt att släppa de där traditionerna. 

Visst har jag också gjort saker som ingen egentligen uppskattat speciellt

mycket, bara för att det "hör till". 

 

Sedan skall ju julen vara en matfest, och på sitt sätt en dag av överflöd 

och en dag med avsaknad av vardagens bekymmer och utmaningar. 

Bara en fest. 

Och även om jag rensat i mina julmatstraditioner, så blir det kanske inte

speciellt avskalat på matbordet ändå. Mina grabbar hämtar nya influenser och

nya smaker lanseras på julbordet. Och det är precis så det skall vara. 

Traditioner i all ära, men även de skall få leva och utvecklas. 

Och så kan det vara helt okej också att ta tillbaka en traditionell maträtt, 

som julskinkan, även om den kanske inte är den mest "rätta" att ha på julbordet. 

Men om den dyker upp där var sjätte år så får den kanske tillbaka

något av den feststatus den i tiderna hade? Förr när man slaktade sin gris på hösten,

saltade in skinkan och sparade den till julen som en slags "kronan på verket" hade

den garanterat en högre status än dagens broilergrisar vars liv innan slaktbilen

inte kan ha varit speciellt skoj. 

Och förr togs resten av grisen tillvara på alla tänkbara sätt. Där på gården. 

Men idag har vi ingen aning om vad det blev av resten av grisen. 

För rymt, med Miss Piggy, det har den inte. Det vet vi med säkerhet. 

Jag tror faktiskt jag skall utmana min familj, som gärna äter kött, med att 

i år be dem tillreda och äta mat av djurets alla slaktdelar. 

INTE SÅ MYCKET FÖR PEPPARKAKOR

 Oj, det blev lite boudoir-stämning över den bilden, 

fast det bara är en enkel kökshandduk och hemlagade godis som

det föreställer. Men visst är det lite lyxig "sammet och konfekt"-stämning

över det hela? 

Men det är alltså mycket enkla julgodis.

Tre ingredienser, enkelt att få till och så är de ju så vackra! 

Jag har för om åren gjort motsvarande med andra smaker, men i år blev det med pepparkaka.

Dels för att mitt förhållande till pepparkaka är lite tudelad. Älskar doften av pepparkaka och

kan gott äta av degen, men just pepparkakan som sådan är...njah! 

Men här är det nästan som att äta en chokladpralin som smakar pepparkaksdeg, 

fast inte så skarpt utan mer som en hint bara. 

Vad skall jag babbla här. 

Här kommer receptet: 

200 g pepparkakor

(jag tog Annas (tunna) pepparkakor som 

är enkla att mosa till smulor) 

ca 100 g Philadephiaost. 

150-200 g vit choklad + några bitar mörk choklad

(eller mjölk- eller mörkchoklad, precis som man vill) 

1 pepparkaka smulad till dekoration

Smula pepparkakorna så fint det går. Tillsätt philadelphiaosten, börja med 

knappa 100 g och arbeta ihop en slags lite torr deg. Tillsätt ost tills degen hålls ihop 

då man kramar den till en boll. 

Rulla bollar, av den här satsen blir det ca 15 praliner. 

Lägg bollarna på ett fat och ställ svalt medan du smälter 

chokladen över vattenbad. 

Jag brukar använda lite mer choklad än i receptet, det går enklare att doppa de 

där sista bollarna då, och det som blir över kan man ju spritsa ut i olika former

till senare bruk (eller bara äta upp det...;))

När chokladen har smultit så sticker jag en tandpetare/grillpinne i 

bollen. Doppar den i smält choklad, låter rinna av lite och sätter dem 

på ett tallrik. Dekorera med tunna strimlor av en annan choklad, 

och eller lite fint smulad pepparkaka. 

Sätt dem i kyl, eller för ut, för att svalna. 

Precis lagom för en som inte är så mycket för pepparkakor men 

ändå vill ha lite av det till jul!