EN ALLDELES VANLIG TORSDAG

Natten hade varit fuktig och imman sitter kvar på verandafönstret

en bra stund in på morgonen. 

Först när det börjar blåsa torkar det upp. 

Vinden är fortfarande sommarvarm men börjar ha en 

tung känsla, en sensommartyngd. 

Över viken kommer en flock gäss flygande. De landar intill måsskäret

där också skarvarna håller till. De samlas så småningom inför flytt. 

Går en sväng i trädgården med kaffekoppen i näven. 

Det är en skön morgonrutin. 

Vildvinet har smått börjat rodna, likaså har nävornas blad fått en roströd kant.

Tomaterna är sena i år. Knappt har de börjat rodna än.

Kanske fel sort? Eller så har det bara varit svalt?

I granen småkvittrar talgoxfamiljen. 

Det är ett sådant härligt sensommarljud. 

Det och syrsornas sång i det gulnande gräset. 

Sätter mig vid mitt arbetsbord och öppnar datorn. 

In genom fönstret hör jag gässens tjatter. Även om det 

fortfarande är sommar, om man ser till både kalender 

och temperatur, så är det ett höstljud. 

Vid tolvsnåret går jag in för att tillreda en lunch åt mig. 

Nere vid stranden har hela stora tonårsgänget skrakar samlat

sig till lunchvila de med. Endel har redan simmat ut ett stycke, de flesta

putsar sina fjädrar medan några ännu ligger skönt dåsande på de

varma klipporna. Ungarna var hisnande 24 stycken men nu är de

bara - eller bara och bara - 18 stycken kvar.

Det går så fort, utvecklingen från små dunbollar till

de där lite taniga tonårsfåglarna. 

Kvällen är kvalmig, inte alls så där höstig som morgonen var.

Bara mörkret som kryper allt närmare från skogen skvallrar om 

att det är sensommar, snart höst. 

Precis innan det blir mörkt flyger fladdermössen omkring. 

De samlas i kvällens sista ljus, det som solnedgången speglar

i havet och återger som ett milt kvarglömt sken. 

Skogen är redan mörk. 

Myggorna börjar ina, men märkligt nog så verkar de inte 

intresserade av att bita, får sitta i ro på verandan. 

Det är så stilla, så mörkt och tyst, bara myggor och 

syrsorna låter. På håll en liten motorbåt som puttrar hemåt 

i den sena kvällen. Måsarna på skäret orkar ännu skräna till

lite några irriterande skrän innan de också tystnar för natten. 

Själv sitter jag kvar ännu en stund.

Och bara är. Om en stund blir det fredag.

En alldeles vanlig fredag. 

I ÅR TEMA MÖRKT VINRÖTT

Jag skulle ju aldrig odla dahlior för jag trodde att 

jag fått nog av dahlior då jag var barn. Min mamma älskade

dahlior och odlade mängder av dem.  

Personligen fanns det inget mer onödigt

än att på höstkvällarna tassa ut för att hjälpa till att

täcka in dahliorna med bland annat gamla lakan för att

de inte skulle tas av nattfrosten. Och så plocka bort dem på

morgonen igen. Slöseri med tid och resurser - i synnerhet mina - 

tänkte mitt 12-åriga jag. 

Nu äntligen börjar jag lite inse vilken maffig blomma dahlian

faktiskt är. Lite pompös och stel, men jäklar vad den levererar. 

Alla mina rabatter är ju anlagda i år, så det är lite klent med perennernas

frodighet än. Och även om jag inte är riktigt inne på att ha ettåringar

i rabatterna så tänker jag att det ändå kan funka de där första åren då

man så förtvivlat gärna vill ha lite volym i rabatten. 

Där sitter en dahlia som ett smäck! 

 

I stort så har jag tänkt att stommen på trädgården skall vara 

riktigt neutral. Mest bladperenner och sådana med anspråkslös blomning. 

Det ger också spelrum för lekfullheten att ha olika färgtema

på blomningen från år till år. 

I år är det djupt vinrött och nästan svart som gäller. 

Är liksom rätt road av det här att måla med färger av blomningen. 

Nästa år kanske det blir orange? 

Höstmänniska som jag är så tänker jag automatiskt ändå på att 

blomningen skall passa ihop med höstfärgerna, så riktigt pastell-betonad trädgård

kommer jag nog aldrig att ha. Det skall gärna finnas lite tyngd i färgerna. 

Men luktärterna som jag har i år är en alldeles enkel vit (gåva av en 

polsk samarbetspartner) och så sorterna 'Streamers Chocolade' och 'Spring Sunshine Burgundy'

och 'Black Knight'. 

Vad dahlian är för sort - det får jag leta under busken om jag sparat lappen...

*

Snart får man börja leta bland nästa årets tulpanlökar och kanske det är

dags att börja fundera på färgtema för år 2023? 

Känns långt borta, men så fort som tiden numera går, så är den ju strax här! 

För visst har sommaren rusat iväg i år? Eller är det bara jag? 

Första augusti i dag och just var det ju första maj? 

KRYP

 Liten och stor. 

På grund av en gammal ryggskada som den här sommaren igen gjort sig påmind

(med besked dessutom)

har mitt fotograferande och övrig aktivitet begränsats till näst intill ett minimum. 

Galet slött är det! Och sjutton vad man plötsligt uppskattar hälsa

när en skogspromenad till kantarell-stället 500 m bort blir en utmaning

i både uthållighet och smärttolerans. 

Men för att det nu inte helt skall samlas damm på kameran så har jag 

roat mig med att fota kryp.

Den lilla (till höger) är en fjädermygga. Mycket vanlig, alltså MYCKET vanlig och ändå

har jag aldrig riktigt "sett" på en fjädermygga. Den här filuren är liten, hade den suttit på min 

lillfingernagel hade den fått plats på halva nageln, så liten var den. 

Men så snygg med sina fjäderantenn - vilket säger att detta är en vuxen hanne. 

Bara hos oss lär det finnas runt 500 olika arter fjädermyggor men

om man tar med hela världen så lär artantalet vara över 10 000. 

Krävs mikroskop till att artbestämma, så mycket vanlig. 

Och ändå har jag aldrig "sett" en fjädermygga i närbild. 

Sådant gör fotointresset med en. 

Den andra (till vänster) är en riktig bjässe! 

Torde vara en brun mosaikslända men skall kolla upp det. 

Den är alltså 8 cm lång och har en vingbredd på knappa 10 cm, 

så jämfört med det där andra krypet som var knappt 8 mm långt så 

är det här en gigant! 

Lika på sitt sätt men ändå så totalt olika. 

FORMKLIPPT OCH FÄRG

Smaken är som känt som baken - delad - men

det finns ett par element som jag tycker att är bra att tänka

på när man planerar och anlägger en trädgård och det är

det där med färg och form. 

Många kanske suckar över besväret att formklippa 

växter så som häckar, klot mm. Men det är så 

värt besväret. 

En av mina absoluta favoritväxter att bygga små häckar av

är måbäret. Där jag bor klarar sig inte buxbomen så den har jag bara i 

kruka och betraktar den mer eller mindre som en ettårig "sommarblomma". 

Ibland lyckas jag övervintra dem, oftast inte. 

Och har insett det och har dem numera som vintergrönt på balkongen efter att

de gjort sitt i sommarträdgården. De är oftast fina genom hela vintern. 

Så på dessa breddgrader. 

Men en som man kan lita på i vått och torrt, i kyla och snö, 

är måbäret. Den är ju inte vintergrön, men kan - och bör - klippas

ofta och hårt första tiden för att bli riktigt så där "buxbomstät". 

Men det är en så tacksam växt. 

Och när man anlägger en ny trädgård så ger de där formklippta små

häckarna direkt en slags känsla av att det här är färdigt. 

Det ser prydligt och ordnat ut och ger rabatter som ännu 

kanske söker sin vuxna växtlighet en lugn inramning. 

Tänker också, höstmänniska som jag är, på höstfärgen på 

de växter jag väljer till trädgården. 

Måbäret har en fin gul höstfärg och små orange bär. 

(Ätliga men smakar väl mest bara inget alls). 

Och ja, häcken på bilden skall få sig en trimning ikväll, 

den är inte alls så prydlig som den skall...

 

Den japanska lönnen kämpar på i snålblåsten från havet. 

Den har växt riktigt fint, och även om den har vinröda blad så i ett visst 

sken får de en ton av orange. 

I det stora hela har jag lyckats hålla mig till den färgskalan jag tänkte mig

men en temynta har inte riktigt levererat den färg som det stod på 

beskrivningen i butiken....Skall ta de med mig hem och se om någon i

husbolaget vill ge dem ett nytt hem. 

Fördelen med en liten trädgård är att man kan unna sig att vara petig med 

både färg och form. 

KLIMATÅNGEST - HAR VI DET?

 Vaknade i morse av att det duggregnade in på mig. Inte mer än bara som ett havets dagg, 

men vaknade ändå av det. 

En kallfront kom och jagade bort de heta sommardagarna, men det känns faktiskt

bara rätt så fräscht och saknar inte alls de där +30 °C-dagarna. 

Än mindre att det skulle vara varmare än så. Så som det varit i stora delar

av Europa här innan. Lite märkligt att tänka så, men antagligen kommer dessa

Nordiska somrar att vara eftersträvansvärda om bara några år om (då) uppvärmningen 

bara fortsätter och eskalerar . Om vi inte gör något drastiskt i vårt sätt att leva. 

Och är det redan försent? 

Hade, som jag kanske nämnde tidigare, äldre grabben - vår filosof - som sällskap

på stugan i ett par omgångar. Mycket av våra diskussioner i natten handlade om

hur mycket svårare världssituationen är, och upplevs vara, för de som är unga. 

Och vid något skede så uttryckte han något i stil med:

- Lätt har du att tycka och tänka sådär när du är i "din ålder". 

Minns inte direkt vad det var jag hade tyckt och tänkt, men antagligen hade jag

försökt förmildra och strävat efter att hitta något positivt i hans ganska

dystra syn på världens framtid. 

Men jag hajade till över hans ord och tänkte att det nog ligger något i det 

han sade. Både om mig personligen, men också om oss många andra i "min ålder". 

(Min ålder är alltså +55) 

Vi är säkert väldigt medvetna och upplysta. Och visst, vi sorterar och 

komposterar och återanvänder. Men jag vågar påstå att de flesta gör bara sådant

som inte så där fasligt mycket påverkar det egna levnadssättet. 

Att då det kommer till gärningar som skulle på riktigt påverka det 

vi är vana att ha, eller göra, då blir det betydligt svårare att 

skrida från ord till handling. 

Vi, och generationen före oss, hör ändå till de som hela tiden fått en bättre

livskvalitet om man ser till det materiella. 

Vi har, med största sannolikhet, större delen av våra liv bakom oss och 

kanske det spelar undermedvetet in på våra gärningar även om våra

tankar kan ha en högre moralisk nivå. 

Vi vill vara lite bättre i våra tankar än vad vi sedan ändå konkret är.

 Vi stönar över den ena hetare värmeböljan efter den andra, suckar oss över

blågröna alger och fasar över skogsbränder som rasar på många håll. 

Allt detta återkommande varje år i en eskalerande takt.

Vi kan känna ångest för det - men vad är det vi gör åt saken? 

På riktigt?