TANKAR OM ATT SÖRJA


 Det finns inte ett rätt sätt att sörja. Det vet man ju. 
Och man sörjer varje sorg lite olika. Och varje människa - eller djur - på olika sätt. 

Allt levande kommer att dö, så är det bara. Och varenda en av oss kommer att sörja, 
vara i den situationen då ordet saknad får en helt ny dimension och man står inför ett sorgearbete
som man bara måste ta sig igenom. Och för varje genomlevd sorg blir man 
visare på hur man själv bäst tar sig igenom sorgen och saknaden. 

Däremot har jag ofta överraskats över hur starkt, nästan lite negativt, jag har reagerat på hur 
människor ibland kommenterar eller kondolerar. Jag tror ju att alla menar väl. 

Och förstår att det är svårt att hitta något vettigt att säga. Jag är ju själv likadan! 
Ställs jag inför en situation där någon är sönder av sorg har jag svårt att hitta de ord
som skulle lyckas forma sig till en vettig mening med något värde alls. 
Ord stora och kloka nog att verkligen betyda något och 
på riktigt ge en lindring och lättnad i det den sörjande går igenom. 
Så jag har slutat med plattityder, för de har inget äkta i sig. 

En kram räcker. Mer än väl. Är man mitt i en sorg är det 
faktiskt också jätte skönt att bara tala om alldeles vanliga vardagliga saker. 
Inte prata bort sorgen, men också för en stund ge ett andrum åt annat i sorgen. 
Eller ge utrymme för den sörjande att berätta. För där finns alltid en berättelse.
Den avlidnes och den sörjandes gemensamma. Bara att det nu finns bara en
som kan berätta. Den andra rösten har tystnat. 
Tystna inte ner berättarens röst i rädslan att framkalla tårar. 
För tårar läker då de får flöda fritt. 

*

Minns då min mamma dog och någon sade något i stil med
att "det var ju hennes tur nu" eller "hon fick ju leva ett långt liv i alla fall". 

Och det var ju så. Hon stod först i kön att tassa vidare med "ålderns rätt" och 
hon hade fått leva ett långt liv men det kändes som om hennes död på något sätt
förminskades med dessa kommentarer - fast det inte var personens mening. Det vet jag. 
Det var menat att logiskt förklara hennes bortgång, och på det sättet minska min sorg. 
Vilket det ju ändå aldrig gör. 

Sorg skall aldrig förminskas. 

Nu, då min bror gått bort, har jag redan sörjt så många andra att jag visste
hur jag skulle komma att reagera, och hur jag ville möta sorgen. 
På det sättet är man mer redo. Det ger en trygghet.
Att möta en sorg efter att någon dör är lite som att föda barn. Fast tvärtom, förstås. 
Men båda gör ont och är en känslomässig bergochdalbana. 
Första gången har man ingen aning om vad som kommer att hända inom en. 
Vilken smärta och vilka känslor som kommer att finnas i ens kropp och själ. 

Men för varje gång blir man mindre rädd, mer förberedd och har en ökad kunskap om
vad man kommer att möta och hur man (förmodligen) reagerar. 

Under mitt liv har jag både sörjt personer som dött en plötslig död och de som
sakta tynat bort i en sjukdom. Sorgen är nog lika stark och likadan men i den långsamma 
döden ges möjligheten till samtal och en slags förberedelse.
Det förminskar inte sorgen, men det tar bort chocken. 

Som sörjande är man inte fullt så handlingsförlamad när man vet vad som är på kommande. 

Vilket leder till att jag funderat en hel del på det här med eutanasi. 
Men det tar vi i ett annat inlägg. 

HAN FATTAS MIG


 Det är många år sedan nu som jag här på bloggen skrev att min bror insjuknat
i en obotlig sjukdom. Det var bara några år efter att vi förlorat vår mamma och 
det kändes på sitt sätt helt absurt att också min bror skulle tas ifrån mig. 

Det visade sig ändå att sjukdomen hans lade sig i ett läge där den framskred långsammare
än alla prognoser hade förutsett. För varje år blev hans möjligheter att klara sig själv 
trots det mindre, men det gick ändå så mycket längre tid än vi någonsin tänkt! 

Fysiken hans blev stadigt sämre, men det gick. Han flyttade in i en lägenhet med matbutik och
apotek i samma hus. Med rullator kunde han ta sig till dem och behövde min hjälp främst
till utfärder, till läkarbesök och då det behövdes införskaffas något större. 
Ända tills den där stormnatten i september 2020. 

Jag hade fyllt på hans kylskåp, ringt honom och kollat att allt väl, 
för jag skulle vara på stugan några dagar. Det hade utlovats rejäl storm som jag älskar. 
Oväder är som att lite rensa själen. 
Till all tur hade jag glömt något från butiken så han gick dit för att hämta det och det var i 
butiken han säckade ihop. Hade det skett hemma hade han aldrig fått hjälp i tid. 
Jag hade nog inte ringt honom förrän dagen därpå...
Och då hade han ännu inget larm att kalla hjälp med. 

Det blev ett antal veckor på sjukhus för hans del, och väl hemkommen var det bara
att inse att det någorlunda självständiga levernet var historia. 
Efter det blev han rätt bunden till hemmet, och det som inte hans sjukdom
begränsade honom till så gjorde alla corona-restriktioner det. 
Under nästan två år kan de gånger han kunnat vara utanför hemmets väggar räknas
på ena handen. Var och varannan dag åkte jag hem till honom och skaffade hem mat och 
mediciner och höll honom sällskap en stund. För på grund av hans sjukdom så kunde
han inte ta emot besök av vänner och bekanta så ofta. Under perioder inte alls. 
En corona-smitta hade betytt slutet för honom. 

Sjukdomen, eller sjukdomarna, tärde alltmer på hans fysik, men aldrig på humöret. 
Undrar hur han ens kunde hålla kvar sin positivitet när livsutrymmet bara blev än mer begränsat. 
Han klagade aldrig på något. Och det låter klyschigt - jag vet - men det gjorde han faktiskt inte. 
Har själv inte ens tillstymmelsen av den förmågan. Kan ganska enkelt få till
en liten klagovisa över en sticka i fingret. Typ. 

Sakta började han tyna bort, fysiskt. Han magrade så som jag aldrig förstod att en människa kan 
magra. Bara skinn och ben är inte bara ett uttryck. Man kan faktiskt bli bara skinn och ben. På riktigt. 
Försökte med att köpa och fixa mat som han tyckte om. Men det hjälpte inte. 
Bort-tyningen hade börjat. Sjukdomen hade fått ett övergrepp. 

När musklerna försvinner försvinner också styrkan och till slut var det ett faktum
att han inte längre klarade sig hemma, inte ens med min och  min familjs, hemvårdens 
och hemsjukhusets hjälp. Så för någon vecka sedan blev han intagen på sjukhus. 

I morse väcktes jag av samtal från sjukhuset att min älskade bror somnat in. 
Idag har jag gråtit alla tårar som jag kanske hållit tillbaka under åren
då jag sett honom sakta försvagas för att bara bli en skör skugga av vad han varit. 
Tårar jag hållit tillbaka för att verka stark inför min svaga bror. 
Tårar är sköna - och förmodligen livsviktiga - att släppa loss. 
När tid är. 

Fick med mig från sjukhuset idag då jag var efter min brors grejer ett 
litet häfte om sorg. Där skrivs väldigt vackert om tårar: 

"...inget glimmar så vackert som rena tårar"

Har meddelat hans vänner om det skedda och varje svar, varje samtal, 
varje hälsning om deltagande i sorgen öppnas tårkanalerna. 
Och det är som det skall vara. Tårar renar och helar. 

Men varje liten tanke på hur jag kommer att sakna honom bildar åter nya tårar. 

Men det är som livet är. 
En dans på rosor kanhända, men rosen har, som vi vet, även taggar. 

Kommer så att sakna hans alltid lika glada
- Nå men go´ morron på dig!
när jag ringde honom för att kolla att natten gått väl. 

I morgon behöver jag inte ringa. 
Kan bara hoppas att han har det bra - var än han är. 


TAPAS PÅ TORSDAG



Av olika orsaker har min lust till matlagning legat lågt ett bra tag redan. 
Bör nämnas att jag är galet nöjd att vara tvåsam igen efter några årtionden 
där emellan med barnrumba och hela den där familjebiten. 
Men...det är mer skoj att kocka för en lite större publik än gubben å mig. 
Dessutom är gubben hur nöjd som helst med att sno ihop något enkelt 
av det som det nu råkar finnas i kylskåpet. Ibland blir det bra, ibland lite märkligt. 

Men själv har jag tappat lusten till matlagning. 
Och jag vet inte än om jag saknar det, eller om det bara är skönt! 

Kanske den annalkande semestern återställer lusten till matlagning.
Återstår att se! 


 

Men ikväll, denna helt vanliga torsdagskväll, var gubben bjuden på en 
tapaskväll med de i vårt husbolag som talar, eller studerar spanska. 
Eftersom min spanska vokabulär är något mager så avtackade jag för inbjudan, 
som nu bara kom till mig av pur artighet - det inser till och med jag. Heh! 

Släpade mig till butiken och insåg hur jag även denna dag kunde smita 
från att kocka i köket. Inspirerad av gubbens spanska tapaskväll köpte jag mig en 
tapas-tallrik for one. Dukade upp på balkongen, kvällssolen värmde skönt. 
Måsarna skränade över sjön, och svalorna detsamma över himlen. 

Klämde i mig lite oliver och soltorkade tomater. 
Doppade bröd i en galet god vitlöksdipp, och kände att nu är det minsann lite sommarkänsla.
Och jag har sluppit köksturen - idag igen. 

Halv"fabrikat" är inte alltid fel.



 

TROTJÄNARE


 Samtidigt som jag nu håller på att bygga upp en småskalig skogs-/skärgårdsträdgård runt
sommarstugan så är det också en försöksträdgård. 
Här testas växter som skall klara av hårda vindar, bistra vårvintrar, gassande sol, karg växtplats
på alla sätt och vis. Samtidigt skall växterna liksom passa in i den omkringvarande naturen. 
Att det sedan finns ytterligare utmaningar som hjortar och harar är bara...bonus? 

Till hösten (senast) kommer jag att publicera min växtlista så man kan kolla och 
följa upp vilka växter jag upplever klarar detta något utmanande läge. 

Men kan förstås börja med de som jag redan haft här i många år. 

Eftersom det är mycket berg här och jordmånen på sina ställen är obefintlig så har jag 
valt att helt enkelt ha växtlådor där jag vill ha växter, men där det bara är berg.

Vid pergolan som finns vid den terrass som vi har på sydsidan mot skogen har redan
i snart tio år vuxit både klätterväxter och buskar. 

Storleken på växtlådan är cirka tre pallkragar efter varandra och tre pallkragar hög. 
Efter så här många år har pallkragarna börjat smått tröttna och har i år byggt in dem med
bättre och starkare virke. De gamla lådorna fick bli där innanför - hade blivit besvärligt att 
söndra dem och med tanke på alla klätterväxter som växer där hade det varit enda 
alternativet. Annars hade man ju bara kunnat lyfta bort dem. 

Min ursprungliga tanke var ju att testa om det alls gick att övervintra växter i dessa lådor,
och det har ju lyckats hur bra som helst. 

I de här lådorna växer vildvin och alpklematis som får klättra längs pergolan och
som "marktäckare" i lådorna har jag stefanandra ( Stephanandra incisa) som är 
en buske som tål att växa på ställen med karg jord och är torktålig vilket är ett måste om 
man skall växa i en låda i söderläge. Dessutom är den galet fin på hösten med sin
gyllene höstfärg. Blomningen märker man knappt, så anspråkslös är den men 
växtsättet med sina gracila grenar som är smått hängande är vackert hela växtsäsongen. 

Och så ratar hjortarna den. Inte en tugga har åkt i deras glupska käftar. Bara det! 

Så har jag rådhusvildvin här. På ett annat ställe har jag klättervildvin, men där
vildvinet inte behöver suga sig fast med sugkoppar så föredrar jag rådhusvildvin 
för den mer mustigt röda höstfärgen. Klättervildvinet är mer tomterött. 

Eftersom vildvinet är lite sent i starten på våren så har jag också planterat här 
en rosablommande alpklematis för att ge den där tidiga grönskan och lite blomning. 

Min tanke har varit att hålla blomningen - oberoende är det buskar, klätterväxter lökväxter eller
perenner - mer sparsmakad med tanke på att smälta in i den karga omgivningen. 
Också blomfärgen har jag lite tänkt på och håller mig till samma färgskala som 
den omgivande ljungen, blåbärsblomningen och linnean har. 
Och det vita från den viltväxande skogsstjärnan, från rönnarna, tuvullen och getporsen.  
Och det subtila från ekorrbären och alla gräsen. 

Från enarna har jag tagit det blågröna och har också tänkt på att välja växter som 
tål den mer surare jord som alltid finns i en skog. Har valt vissa arter som inte är
direkt surjordsväxter, men vill där också lite utmana och se vilka klarar av det 
utan att varje år behöva "tok-kalka". Något år är okej, men inte hela tiden. 
Trädgården skall vara lättskött och inte kräva så mycket underhåll när den väl är etablerad. 

Här är det ofta mer att välja bort då man står där i handelsträdgården. 
Vem blir liksom inte charmad av en gräddbakelsepion? 
Den är ju galet vacker...men nej. 
I en annan trädgård, men inte här. 

Bara i vår har jag fnissat åt mina något "bleka" växtinköp som knappt sett ut
till något alls i jämförelse med andras kärror  fyllda med gula, röda, granna 
färgexplosioner av främst sommarblommor. 
Och jag förstår att många vill ha det så, det är mer jag som väljer annorlunda. 
Men roligt var det nog att se tjejen i kassan nästan kasta sig ut genom 
betal-luckan när hon såg vad jag hade köpt och utropade: 
- Det där kommer att bli så sjukt snyggt! Vilsamt med lite mindre av allt, 
och gav mig tummen upp med ett brett flin. 

Kanske är det så att när man jobbar, eller som jag jobbat, inom branschen så
blir man liksom mätt på allt det där extra allt och börjar se det vackra i det 
mer dämpade och tystlåtna. Sådant som känns hemma i en trädgård granne
med skog och hav. Som inte tar över utan sjunger samma visa. 

*

Främst som en minnepinne för vad jag har där i min trädgård 
kommer jag i sommar att ladda upp en hel del blombilder på mitt
vanligtvis ganska sömniga instagram


Ps. 
Om de där lådorna med buskar och klätterväxter. 
Jag har aldrig bytt ut jorden där under alla dessa år, men 
jag fyller på med ny jord och hästgödsel (i påse) varje vår. 
Dessutom gödslar jag den här lådan med guldvatten i juni. 
I juli är det ettåringarnas tur att få guldvatten. 
Men mer om det i ett annat inlägg. 









SOMMARKVÄLL


 Ett par veckor sedan jag varit på stugan och där jag lämnade en sent uppvaknad skogsträdgård så
hade nu det mesta i rabatterna tagit fart, och nästan gjort en riktig växtspurt. 
Trevligt! 

En nyanlagd trädgård ser alltid lite nakupelle ut den första sommaren innan växterna hunnit etablera sig
och börja växa in i varandra. Jag har varit generös med mängden plantor, 
men slösaktig behöver man ändå inte vara. Vissa nävor, 
och timjansorter vet jag sprider så snabbt på sig att det är ingen idé att
plantera lika tätt som jag gör med arter som tar lite längre tid på sig att breda ut sig. 

Hittills har hjortarna lämnat trädgården ifred. Jag har dock flitigt använt medlet Trico Garden på
varenda en nyplanterad planta. Antingen funkar medlet, eller så har hjortarna bara inte
haft vägarna förbi så här på sommaren? 
Nämnas bör att trädgården ändå ligger i det hjort-tätaste området i Finland. 

Går en sväng runt rabatterna och inser att jag behöver ta en första runda med
den eviga kampen mot ogräs. De kommer ohjälpligt, och just dessa första åren 
i en trädgård är det så viktigt att hålla dem borta så gott det går. 
När sedan rabatterna vuxit igen är det svårare för fröogräsen att gro,
och förhoppningsvis har man inte fått en invasion av rotogräs...

Det här är ändå en så liten plätt på jorden, så det skall mycket till att
jag inte skulle lyckas vinna den matchen. 

I holken intill stugknuten har flugsnapparparets ägg säkert kläckts. 
Hörs inte ljud än, men både mor och far flyger in och ut i holken. 
Inte med den frenesi som de kommer att göra det om ett tag när ungarna
växt till sig och är så där tonårshungriga. 

Men tillbaka till trädgården. Det mesta har som sagt tagit sig och ser bra ut
förutom det faktum att jag, som så många andra, inte sett skymten av 
de tulpanlökar jag grävde ner i höstas. Många säger det, att vintern varit 
svår för lökarna - i synnerhet de där lite mer exklusiva sorterna har inte gillat läget. 
Men lite överraskande så ser också mina stora allium-bollarna (nå, lökar även de) 
ut att inte riktigt orka krysta fram några bollar i år. Också bladverket är tanigt
och har redan börjat vissna, vilket de ju gör efter blomning, men nu saknas 
blomningen. Har en knopp på kommande och den är mager den med. 

Och bland det ätbara så ser det bra ut. Förutom grönkålen och palmkålen.
De vintersådde jag och det funkade finfint, planterade ut dem för två veckor sedan men
nu när jag kom ut till pallkragarna igen så var de nästan helt uppätna av jordloppor. 
Bara att rensa bort sk*ten. 
Alltid går det inte som i Strömsö - som förövrigt firar 20-års jubileum just detta veckoslut. 
Det trodde jag nog inte då de började, att ett finlandssvenskt feelgood-tvprogram skulle
leva och må bra så länge. Heja Strömsö!