Det är många år sedan nu som jag här på bloggen skrev att min bror insjuknat
i en obotlig sjukdom. Det var bara några år efter att vi förlorat vår mamma och
det kändes på sitt sätt helt absurt att också min bror skulle tas ifrån mig.
Det visade sig ändå att sjukdomen hans lade sig i ett läge där den framskred långsammare
än alla prognoser hade förutsett. För varje år blev hans möjligheter att klara sig själv
trots det mindre, men det gick ändå så mycket längre tid än vi någonsin tänkt!
Fysiken hans blev stadigt sämre, men det gick. Han flyttade in i en lägenhet med matbutik och
apotek i samma hus. Med rullator kunde han ta sig till dem och behövde min hjälp främst
till utfärder, till läkarbesök och då det behövdes införskaffas något större.
Ända tills den där stormnatten i september 2020.
Jag hade fyllt på hans kylskåp, ringt honom och kollat att allt väl,
för jag skulle vara på stugan några dagar. Det hade utlovats rejäl storm som jag älskar.
Oväder är som att lite rensa själen.
Till all tur hade jag glömt något från butiken så han gick dit för att hämta det och det var i
butiken han säckade ihop. Hade det skett hemma hade han aldrig fått hjälp i tid.
Jag hade nog inte ringt honom förrän dagen därpå...
Och då hade han ännu inget larm att kalla hjälp med.
Det blev ett antal veckor på sjukhus för hans del, och väl hemkommen var det bara
att inse att det någorlunda självständiga levernet var historia.
Efter det blev han rätt bunden till hemmet, och det som inte hans sjukdom
begränsade honom till så gjorde alla corona-restriktioner det.
Under nästan två år kan de gånger han kunnat vara utanför hemmets väggar räknas
på ena handen. Var och varannan dag åkte jag hem till honom och skaffade hem mat och
mediciner och höll honom sällskap en stund. För på grund av hans sjukdom så kunde
han inte ta emot besök av vänner och bekanta så ofta. Under perioder inte alls.
En corona-smitta hade betytt slutet för honom.
Sjukdomen, eller sjukdomarna, tärde alltmer på hans fysik, men aldrig på humöret.
Undrar hur han ens kunde hålla kvar sin positivitet när livsutrymmet bara blev än mer begränsat.
Han klagade aldrig på något. Och det låter klyschigt - jag vet - men det gjorde han faktiskt inte.
Har själv inte ens tillstymmelsen av den förmågan. Kan ganska enkelt få till
en liten klagovisa över en sticka i fingret. Typ.
Sakta började han tyna bort, fysiskt. Han magrade så som jag aldrig förstod att en människa kan
magra. Bara skinn och ben är inte bara ett uttryck. Man kan faktiskt bli bara skinn och ben. På riktigt.
Försökte med att köpa och fixa mat som han tyckte om. Men det hjälpte inte.
Bort-tyningen hade börjat. Sjukdomen hade fått ett övergrepp.
När musklerna försvinner försvinner också styrkan och till slut var det ett faktum
att han inte längre klarade sig hemma, inte ens med min och min familjs, hemvårdens
och hemsjukhusets hjälp. Så för någon vecka sedan blev han intagen på sjukhus.
I morse väcktes jag av samtal från sjukhuset att min älskade bror somnat in.
Idag har jag gråtit alla tårar som jag kanske hållit tillbaka under åren
då jag sett honom sakta försvagas för att bara bli en skör skugga av vad han varit.
Tårar jag hållit tillbaka för att verka stark inför min svaga bror.
Tårar är sköna - och förmodligen livsviktiga - att släppa loss.
När tid är.
Fick med mig från sjukhuset idag då jag var efter min brors grejer ett
litet häfte om sorg. Där skrivs väldigt vackert om tårar:
"...inget glimmar så vackert som rena tårar"
Har meddelat hans vänner om det skedda och varje svar, varje samtal,
varje hälsning om deltagande i sorgen öppnas tårkanalerna.
Och det är som det skall vara. Tårar renar och helar.
Men varje liten tanke på hur jag kommer att sakna honom bildar åter nya tårar.
Men det är som livet är.
En dans på rosor kanhända, men rosen har, som vi vet, även taggar.
Kommer så att sakna hans alltid lika glada
- Nå men go´ morron på dig!
när jag ringde honom för att kolla att natten gått väl.
I morgon behöver jag inte ringa.
Kan bara hoppas att han har det bra - var än han är.
