DET SVAGA LJUSET

 Skall jag vara ärlig, så är jag lite uttråkad. 

Januari är inte alls min månad, för tidigt att börja så och fundera på trädgården. Gick en sväng in i den lokala trädgårdsbutiken. Där ekade det tomt mellan hyllorna och lappar " Vi bygger om inför ny säsong" var uppklistrade lite här och där. Ingen inspiration alls att hämta där, inte. 

Ute är det någon plusgrad och all den vackra fluffiga snön är borta, bara en tjock, tung sörja ligger kvar. Det småregnar. Jag borde ta hunden och gå en promenad - det finns inga dåliga väder - bara dåliga kläder -men det tar lite emot. Hunden ser inte speciellt ivrig ut hon heller, har grävt ner sig bland alla kuddarna i soffan. 

Dessutom har jag blivit tvungen att föra min kamera på reparation, den fick sig en törn i höstas och efter det har den inte riktigt fungerat som den skall. Det behövs beställas nya reservdelar så jag kommer att vara utan kamera i flera veckor!!! (hjälp!)

Jag har en reservkamera, men när jag skulle försöka blåsa liv i den, så visade sig att batteriet inte längre laddar sig. Jag är inte speciellt överraskad. Det är åratal sedan jag senast använt den. Nå, nu behöver jag faktiskt inte kameran till något viktigt förrän i slutet på februari, så det är ingen katastrof, men det känns underligt att inte ha en kamera med på promenaderna. Eller att kunna nappa tag i den bara för att fånga något annat fint. 

Som en liten gnutta svagt solljus till exempel. Sen när det vill visa sig igen. 

SÅ TIDEN GÅR

Så länge jag kan minnas har jag varit fånigt svag för anteckningsböcker och -häften. 

Gärna just av den där svarta versionen, med mjuka eller hårda pärmar, men annat kunde också slinka med hem. Isynnerhet älskade jag att gå i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors och bläddra bland alla böcker och om jag inte köpte någon bok så kom jag knappast ut från bokhandeln utan en nyköpt anteckningsbok och gärna en ny svart (tunn) tuschpenna med. 

Med datorernas, och senare laptopparnas, intrång i vardagen och i hemmen, blev för min del behovet av anteckningsböcker allt mindre, men det oaktat har jag kvar samma kärlek till dem. Och även om jag gärna använder modern teknik, så gillar jag också att "träna handen - och handstilen" och göra anteckningar för hand när tillfälle ges. För det ges allt mer sällan, tycker jag. Och min handstil blir hackigare och handen tröttnar fortare när tillfällen till handskrivning blir färre och färre. 

Det här veckoslutet skall jag beta mig igenom en nätkurs i Photoshop och då tänkte jag passa på och göra anteckningarna för hand. Jag visste att jag hade ett stort A4-häfte som jag "nyligen" köpt i mitt kontorsskåp. Som borde vara rätt så tomt, oskrivet. 

"Nyligen" är väl ändå ett relativt begrepp, för då jag öppnade boken så inser jag att den är köpt 2003!!!

Det var INTE igår. Nästan tjugo år sedan!!!

Efter som jag tycker att jag bloggat i alla tider, så tänkte jag kolla upp här på min blogg vad som hände 2003, men förvånad insåg jag att anteckningsboken är köpt fem år innan jag började blogga. Knappt så man minns att det fanns en tid innan blogg och sociala medier. Än mer häpen blir jag när jag inser att det här inköpet i Ekenäs skedde fyra år innan Facebook blev tillgängligt (i Finland). 

Där har den ändå hängt med mig i alla år, genom alla flyttar och väntat på sin stund.

Uppenbarligen hade jag, för fem år sedan, tänkt att den skulle få sin stund och planerat ett innehåll med både 'planer och tankar'. Året var 2016. Kvar av de planer och tankar finns några utrivna sidor alldeles i början av anteckningsboken. Antingen blev det året 2016 inte så mycket planerat - eller tänkt. Eller båda? 

Minns att jag jobbade med några trädgårdsplaneringar då och hade säkert antecknat växtlistor och skisser som när projektet blev klart inte längre behövdes. Jag minns inte. 

Vilket faktiskt får mig att tänka vilken källa till fakta i form av vad som hänt oss en blogg ändå är. En läsare läser ju det man skriver, men för den som skriver - och senare läser - öppnas en minnenas box. Det gömda och glömda får liv. 

Och ni arma läsare får bara stå ut med mitt babbel - *fniss*. 

Bara det här att skriva *fniss* får mig att bli lite nostalgisk och minnas tiden innan emojis. Fast smileys har man ju använt så länge jag kan minnas. Fast då med penna på papper. ☺

Nu skall jag nog ta och runda av här, fixa till lite borsjtj-soppa (bra ord att testa sin rättskrivning på) åt familjen innan jag ger mig in i Photoshops underbara värld. 

(Kommer antagligen att känna mig som Lisa i Underlandet - få se hur mycket anteckningar det blir....)

Må gott. Ta hand om varandra. Njut av vintern. 🖤. 

 

EN STUND I TRÄDGÅRDEN

Äntligen fick vi också lite snö här på sydkusten. Varje vinter, de vintrar det kommit snö, vill säga, frapperas jag av hur ljudet ändras. Ljuset blir förstås ett helt annat, men ljudet. Det är som om det lade sig ett litet bullerskydd över hela tillvaron. 

När man ser på bilderna från trädgården, så hör man ju inte bullret från trafiken som är ständigt närvarande här. Kanske det är därför jag gillar att se på bilderna - jag kan fantisera bort oljudet. Lite som snön gör. 

Trollar bort, inte bara skonsamt täcker in och ljusnar upp, utan också dämpar ljudet. 

Då är det faktiskt riktigt skönt att sätta sig vid eldfatet, och njuta en stund innan det blir kallt i rumpan. Nu är här ju inte en riktig eld för jag vill inte sota ner fatet innan det skall transporteras till sin slutgiltiga plats, så till dess får här brinna en fuskbrasa i form av julljus - eller säsongsljus som man kan kalla dem för att dra ut på användningstiden en månad eller två i vardera änden av julen. 

I morgon skall det snöa än mer. Även de sista perennerna kommer att täckas in i ett fluffigt vintertäcke. Medan jag suttit här vid mitt arbetsbord så ser jag hur mörka moln börjar torna upp sig. Det kan nog hända att det börjar snöa redan idag, tänker jag och stiger upp för att ta mig en liten saltig bit. Har suttit och skrivit klart det vad jag brukar kalla för Årsbok, en foto/dag/familje-bok där jag skriver ner saker som hänt under året. Lite som här, men mer in på personnivå. Ett år hette boken "Det som hände oss" och det är nog mest det som det handlar om. Ett plus är förstås att få sina foton på print. För det ÄR en skillnad att se sina bilder på papper än att se dem bara på rutan. 

Jag föredrar att få mina böcker tryckta på ett styvt och grovt papper, ger lite lyxkänsla, och dessutom lämpar sig det matta pappret bättre till mina ofta lite ruffa och mörka bilder.  

Som alltid, när jag avslutat ett skrivprojekt så blir jag lätt om hjärtat för ett dygn eller två, men så börjar jag direkt längta efter följande projekt. Jag är inne i det där dygnet nu. Vad skall jag hitta på till näst? 

Det känns lite slött när man inte vet om man kommer att kunna resa någonstans i år? Blir det ett till år att sitta hemma och uggla? Blir det ett till år då trädgården får stå för det mest spännande utflyktsmålet liksom? 

Näe, det är klart - det finns mängder av ställen man kan åka till, vandra i naturparker, gå skogsstigar, men även det börjar kännas lite....äh att man längtar efter något lite mer! Jag är nog bara mest lite rastlös. 

Att gå en sväng i trädgården i snöskrud är en lovsång till lugn och en bra medicin när rastlösheten vill ta över. Jag ser på den små gracila grenarna som sticker upp ur snön. Det är det som är kvar av den fantastiska basilikan 'Magic Mountain' som i somras kom att bli en av mina absoluta favoriter. Jag ser hur de små hinkarna i gjutjärn - som är en slags regnvattenstyrare - fått sina små studentmössor av pudersnö. Klätterställningen som luktärterna täckte in helt och hållet i somras är nu en matplats för småfåglarna, och när eftermiddagen blir mörkare tänds lamporna i pergolan och förser den här delen av trädgården med ett milt sken. 

Bakom huset står de ståtliga ekarna och om de fört en stilla tillvaro sedan de släppt alla sina miljoner löv så får de med den nyfallna snön en synlighet igen och alla de vackra grafiska grenarna som annars är dolda i lövverket får komma fram. Vintern är kanhända inte så mycket färg, men det lyfter fram det grafiskt vackra i vår natur. Allt det vi inte ser när det är frodigt och grönt. 

En stund i trädgården när vintern äntligen kom är en stund av lugn. Av ro. 

SNART ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

Den aningen märkliga corona-julen är strax tillända. Trettondagen är i övermorgon och även om jag aningen tjuvstartat med att städa ut julen, så dröjer sig helgkänslan ännu kvar på något vis. Antagligen på grund av den annorlunda julen, som det ändå var, så har inte julstämningen riktigt satt sig. Jag brukar inte gå i kyrkan, men då jag på julaftonen var till gravgården för att tända ljus på gravarna så kändes det lite märkligt med vakter, mycket vänliga och artiga förstås, men ändå vakter vid kyrkans dörr. Man fick inte gå in i kyrkan - på grund av smittorisken förstås - men ändå. 

Utan att nu ta till alltför långa åsnebryggor så kändes det lite snopet att bli avvisad. 

(Om också för den goda sakens skull!)

Det får mig ju osökt att tänka på några andra som blev avvisade då det begav sig. Alla känner vi till berättelsen om hur Jesus kom till jorden? Och julkrubban som plockas fram till jul? 

I början av december, lade min kompis ut en bild på Facebook av fyra stockar, med bark som låg i bakluckan på hennes bil. Dag två, den andra december, lade hon ut följande bild - lucka nr 2 - där hon med motorsågen i högsta hugg grovtäljde...något. Och så fortsatte det. Dag för dag blev vi serverade lite mer på något som skulle bli något. 

Strax innan jul avslöjade hon projektet i sin helhet, en julkrubba som skulle få vara som en utställning i en ingång till klockstapeln till Sjundeå kyrka (kommunen där jag bott för ett tag sedan ett antal år). 

Så himla fin! Och så välkomnande ett år som detta då kyrkans dörrar förblev lyckta. 

På väg hem från stugan efter nyår hade jag vägarna förbi Sjundeå, och stack mig in för att kolla in konstverket. Den julkrubban fick mig att få mer julstämning än jag fått på hela julen! 

(Kolla gärna Katarina Kvarnström på Facebook för att se hennes julkalender - hur hon gjorde hela julkrubban från några stockar.)

Och i mitt stilla sinne undrar jag om jag någonsin någonstans sett en mer vacker och nöjd Maria? 

Till det här är det lämpligt att sätta punkt för årets julhelg. 

"Nu är glada julen slut, slut, slut.

Julegranen bäres ut, ut, ut...

Men i nästa år igen, kommer han, 

vår gamle vän. Ty det har han lovat. "

 

ÅRETS SISTA

 Det hade redan börjat skymma, så mycket en skymning nu skiljer sig från dagsljus en snöfri decemberdag, när vi kom fram till stugan. Grannen hade varit snäll nog och satt på värmen, men det oaktat satt höstens, och den blöta vinters, fukt i stugans väsen. Det skulle inte försvinna förrän efter att några famnar ved hade brunnit upp i den öppna spisen. Och kanske den inte ens då hade helt försvunnit, man hade bara vant sig att det är så här tillvarons skall dofta. För det är inte en illa lukt, bara en fuktig doft. En doft av en sommarstuga i vintervila. 

Golven är svala och jag drar på mig mina stugsockor. Inser att de fått ett hål på ena hälen. Dags att lappa dem, tänker jag förstrött medan jag bunkrar upp med godsaker i kylen. Är det nyår så är det. Gubben bär ved, både in och till bastun. Vi eldar upp lite gamla plank som sågats till ved, för den egentliga veden som kom till efter stormen Aila tidigare i höstas ligger prydligt staplad men inte torr nog att användas än. Det får bli i sommar sen. 

Vi har flytt stan och landat ute i skärgården. Här är allt så stilla, så tyst, så väntande. Här, om någonstans, inser man hur naturen faktiskt slagit sig till ro och bara inväntar en ny vår. I stan stannar det aldrig upp på samma sätt. Även om naturen givetvis där också stannar upp, men man märker det inte. Inte på samma sätt. 

I viken simmar några sjöfåglar kvar, den varma hösten har gett dem en chans till det. För dem är det ständigt en balansgång mellan att flyga söderut och vara säker på att klara vintern, eller att stanna kvar och bespara sig resans faror och energibortfall och dessutom vara först när det gäller att hitta boplats i vår. Även i djurriket gäller regeln: först till kvarn får mala. 

Men idag finns bara stunden att luta sig tillbaka, lyssna på tystnad eller skön musik, smutta på lite vin, sluta ögonen och minnas året som gått. Som varit ett sådant märkligt år. För alla i hela världen faktiskt. 

Ändå är det så att år kommer och år går, vissa år är bättre än andra, vissa riktigt eländiga. Och det är det som kallas Livet. Men när allt kommer omkring är det inte så mycket vi kan göra åt det hurudant året blir, eller hur det blev. Men vi kan oftast göra något åt stunden. Att göra det bästa av stunden blir till slut ett pärlband av bra, minnesvärda stunder. Och då kan man i slutet av året kanske känna att det blev ett bra år trots allt? 

Gott Nytt År, mina vänner!