FUL OCH OVÄLKOMMEN

 När jag var barn och ung fanns det inte några mårdhundar alls där jag bodde. Ingen hade egentligen ens hört talas om dem, och när man fick se de första var de lite exotiska. Det är de i och för sig fortfarande, för de är inte alls lätta att få syn på! Isynnerhet inte dagstid. 

Mårdhunden är ju en invandrare från dåvarande Sovjetunionen där man hade den som pälsdjur, men rymde/släpptes och kom över gränsen till Finland redan på 1930-talet. I Sovjet och Ukraina, där de hölls fångna, märkte man nämligen att den fina pälsen inte utvecklades så som man ville i fångenskap, så man släppte ut dem för att ha dem som jaktbart vilt. Kanske var vintrarna mer stänga då, eller kanske det bara tog ett bra tag innan mårdhundarna började reproducera sig för det var först på 1960-talet som man började uppmärksamma det i Finland. Eller så är den bara så skygg att man inte märkte det? Eller så jagades den i all tysthet i de djupa finska skogarna för pälsens skull och så var det liksom inte mer med det? 

Som dryga tjugo-åring flyttade jag till Sjundeå i västra nyland och eftersom jag råkade slå mina bopåsar ihop med en (söndags)jägare så kom det sig att jag fick stifta bekantskap med dessa hunddjur då de blivit fångade i mårdhundsfällor. De är hyfsat ettriga, om man säger så. Fast å andra sidan så spelar de lätt döda om de blir ställda av en hund. Så mer gläfs än bett, kanske man kan säga? 

Mårdhunden är väl inte så välkommen vare sig hos oss, eller västerut dit den vill sprida sig. Vintrarna blir mildare och den får allt lättare att få sina valpkullar att överleva vintern. Mårdhunden är ju allätare och eftersom den inte har någon naturlig fiende i vår natur har den fått stämpeln av att vara en invasiv art. Ursprungligen kommer den från Asien. 

Många anser att dels havsörnen, men också mårdhunden (och minken), som spridit sig till skärgården är orsaken till att sjöfåglar, däribland ejdern har svårt att få till vuxna ungar. 

Många tycker att mårdhunden är ful - men det är den då inte, tycker jag. Och att den är ovälkommen - det är ju inte dens fel - den har bara tagit för sig när chansen getts. Ju mer man lär sig om natur, desto knepigare blir det att ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Svaren beror ju så på vem man frågar...

Men för min del så är det en fin, och lite häftig, upplevelse att en alldeles vanlig måndagsmorgon, då årets andra snö fallit över trädgården få möta detta skygga hunddjur i trädgården. Och råka ha kameran med! 

I synnerhet på vårvintern, våren så hör jag ofta mårdhundarna då de för sina revirstrider, men det är ytterst sällan man ser dem så att man kan få ett foto. Ett trevligt möte. 

GLAD LILLA JUL

 

Fick lurat lillungen med på en promenad längs havet. Lämnade kameran hemma och njöt bara av sällskapet och vädret och vinden och havet och skogen och lugnet. När vi satt oss i bilen efteråt kändes det så där härligt vinterfriskt i kinderna, även om det knappt var ens 0 grader, men vinden från havet var kylig och smått isig. 

Kanske det ändå blir en vinter? 

Vädret är vad det är och livet med coronapandemin ställer ju till det för envar, men det oaktat är det lilla jul idag. Och även om jag verkligen gått in för att förenkla julen så behövs ju något smått för att det inte skall bli för vardagligt. Pepparkaksbak känner jag att jag nog skippar i år, trots att jag älskar doften av pepparkaksbak! Men eftersom det hade önskats kladdkaka till efterrätt så slängde jag helt sonika på några små pepparkakor som dekoration och på köpet fick jag min pepparkaksbaks-doft i köket. 

Lite fusk - och ändå inte. 

I HEMLIGHET

    Så är det nu bara, julen 2020 blir inte som jular brukar vara, det har ett litet ettrigt virus satt stopp för och det är väl lite att gilla läget. Eller man kan ju ogilla det hur mycket man vill men en annorlunda jul blir det - det är klart. Om det sedan är illa (frånsett pandemin) är en helt annan sak. 

Snubblade över en nätchatt när överraskande många faktiskt var helt nöjda med att julen är "inhiberad" att man bara skall fira med sina allra närmaste, med de man bor med till vardags. Och någonstans förstår jag det. I Finland bor flest, efter Japan, introverta personer och en jul med 

helahärligatjockasläktenienveckaellerså 

det blir bara för mycket - hur mycket man än älskar var och en. Men alla på en gång är - utmattande. 

Så jag tror att det finns en massa introverta personer som gör ett YESS-tecken i smyg när ingen ser. Äntligen är det legitimt att fira en jul som känns som ens egen jul. 

Och det handlar verkligen inte om att man inte skulle vilja ses, man vill bara inte se alla på en och samma gång och under något stökiga och smått hysteriska förhållanden som jular har en tendens att bli - ibland. Tror många introverta kunde fira en jul varje månad året runt, bara det inte skulle involvera alla personer på en och samma gång utan man skulle ta det i mindre grupper och lite mer "bara du och jag" fast man kan vara mer än två. Lite mer "make it simple". 

Har haft möjligheten att fira både enkla "bara vi"-jular och rena rama "Fanny och Alexander"-jular. Efter de senare har jag behövt de övriga juldagarna att ladda upp mig igen. Det här är något som för många (extroverta) är lite obegripligt, att man kan älska julen, men inte då den involverar en massa socialt nojs som vi (introverta) har lite svårt för. 

Jag älskar julen, jag älskar adventstiden, men bara tanken på glöggmingel med en massa människor som jag knappt känner, och inte egentligen ens är särskilt intresserad av att lära mig känna, får mig att sucka djupt. Å jobbets vägnar har jag varit på otaliga mingelfester i mina dar och näe...de är verkligen inget jag saknar! Och så här tror jag faktiskt rätt många känner, i hemlighet, men det är inte okej att säga högt att man hellre skulle var hemma med en bra bok och ett smakligt rödvin istället för den blaskiga glögg man serveras i skränigt sällskap. Innehåller glöggen sprit finns en uppenbar risk att skränigheten ökar allteftersom kvällen lider. 

Jag har under några år redan förenklat julen och skall fortsätta så i år. Det betyder inte att jag väljer bort julen, absolut inte! Mer att det faktiskt inte kommer ett enda otrevligt "måste för det hör till" som jag inte gillar, eller tycker om, eller mår bra av. 

Nu är den här förenklingen enkel för mig att göra. Jag är den mest "juliga" i kärnfamiljen, så det lär inte bli några större draman om inte alla tomtar åker fram, eller alla efterrätter bakas. Men så är det inte för alla, och för dem som ute i stugorna suckar en lättnadens suck för en av coronan framtvingad enklare jul säger jag bara njut av det! 

Och till alla er som vill ha huset fullt av stoj och stim och glitter och glamour och ung och gammal, er jul kommer också. 

Fast inte i år. 

FÖRSTA SNÖN

 Jag skall avslöja något för er, som ni verkligen inte kunnat räkna ut om ni följt min blogg mer än femton sekunder. Typ. 

Det här med småfåglar, eller fåglar överlag i och för sig, men ändå mest småfåglar, är filurer som ligger mig varmt om hjärtat. Sade precis åt honom jag delar kylskåp med att det är tur att jag inte har ett fågelbord utanför det fönster där jag sitter och jobbar, för all min fokus skulle vara någon annanstans än den borde. Så där ur arbetssynvinkel. 

För några år sedan när jag var på väg in i den där berömda utmattningsväggen så var faktiskt dessa små fåglar och mitt begynnande fotointresse min räddning. Minns hur jag på veckosluten kunde sitta och fota småfåglar som flög till matningen i timmar för att lära mig kamerans manuella inställningar. Och då kunde jag totalt koppla loss från vardagsstressen. 

Talgoxarnas härliga vingljud, ett slags "trrrrrrr..." när de kommer flygande blev ett terapiljud för mig. Numera fotar jag dem ganska sällan, men känner att jag står i evig tacksamhetsskuld till dem för den "terapi" de gav mig då. Och med det sagt kommer jag att mata dessa små vintertid så länge jag tassar på denna jord. 

Sedan är jag ju lite kinkig vad gäller utseende på fågelmatningar, men har äntligen hittat en som är både vacker och funktionell. Och som både jag och fåglarna gillar. 

Jag roar mig ju inte med kommersiella inlägg, så hyllningen till denna fågelmatnings-grej är helt baserat på mitt personliga tyckande. Och det är: den här är bra! 

Kvalitativ, stadig, och....tadaaa....sväljer ca ett kilo, eller i runda tal sex liter solrosfrön. Vilket som sagt gör att man inte hela tiden behöver tassa ut och ladda på med mer. Den heter Giant Feeder och finns lite här och där på nätet. Kan varmt rekommendera! 

Och så är det onekligen lite muminhuskänsla över det hela - vilket ju värmer en finlandssvensk själ som mig...

*

Och just det - i går 20 november - föll den första snön. Nu, ett dygn senare har den dock regnat bort. Få se om det blir 4 månader av november i år igen? 

NOVEMBER...?

Klockan har blivit nästan midnatt och jag borde verkligen gå och lägga mig. Samtidigt är de här sena kvällarna så sköna. Vinden får regnet att formligen piska mot fönsterrutorna och i det gamla smått glesa hus jag bor i fladdrar ljusen på bordet. 

Det får skuggorna att dansa på väggarna. Och detta lilla enkla är så vackert! 

På veckoslutet gick jag ut en sväng i trädgården för att städa undan det sista som blivit hängande. Lite krattor att ställa undan. En kompost att titta till. Det var överraskande varmt och efter ett tag fick jag ta jackan av mig och hänga den på en ledig ampelkrok. 

Det var då jag fick syn på dem! 

De nya skotten av kärleksörten som glatt sticker upp ur rabatten! 

- Hallå, det är November - inte April!, fick jag lust att ropa åt dem.

 

Det här fick mig att gå en sväng i trädgården. Minsann - har inte clematisen blomknoppar! Och inte bara det, den har till ock med nya skott! Att blommor kan blomma sent på hösten är en sak, och det kan jag ännu förstå, men att i november skjuta nya skott och växa - det känns främmande! 

Kvar i mina odlingslådor står några präktiga palmkålsplantor. Nu och då går jag dit och tullar några blad till min pasta. De tål ju rätt tuffa förhållanden, men även de växer till med nya fräscha gröna blad.

Och så har vi de här!

Jag var faktiskt mån om att vara rätt sen med att sätta mina vårlökar just för att förhindra att de gror. Men tji, fick jag. Både ett gäng narcisser och så dessa söta små rosa pärlhyacinter som skulle pryda mitt påskbord 2021, var det tänkt, har grott i sina krukor. 

Fortsätter det vara varmt så tar jag in dem och så får det bli rosa till jul istället....