Låg ett bra tag i sängen och dåsade i morse, funderade på allt och inget. Efter ett tag började jag längta efter morgonkaffe, att tassa ut på terassen, öppna datorn och läsa morgonens nyheter.
Sköna morgonrutiner.
Tänkte på att det förr var att gå två kilometer till postlådan och två kilometer tillbaka till stugan
om man ville ha morgontidning - och man kommit ihåg att byta till sommaradress, vill säga.
Det fick mig att försöka minnas när sjuttsingen började jag ha möjlighet till nät
(alltså inte fiskenät...hahhah...urusel vits...) här på stugan.
Det kan väl inte varit så länge sen?
Ett par år? Nåt sådant. Eller?
Bästa sättet att kolla upp det är ju att gå bakåt i bloggen. När började jag
skriva inlägg härifrån stugan och till min stora förvåning så är det nästan lika länge
som jag bloggat! Vah? 2010 på sommaren har jag alldeles tydligt skrivit inlägg
härifrån. Det hade jag aldrig trott!
Har inget som helst minne av vilken "mackapär" jag släpat på för att lyckas med det.
Tänk att man verkligen kan glömma sådant!
Så i morse blev det inget nyhetsläsande för min del, utan jag fördrev min
morgonkaffestund med att läsa min egen blogg så där tio år tillbaka i tiden.
Har lett åt minnen, häpnats över saker jag glömt, blivit rörd och svalt klumpar i halsen.
Ibland, längs åren, har jag funderat på att sluta skriva blogg, men eftersom det liksom
kombinerar två av mina stora intressen; att fota och att skriva, så har jag fortsatt.
Och i dag, inser jag ju vilken guldgruva det är att minnas det som varit.
Även om allt som hänt naturligtvis inte landat i bloggen, då hade ni läsare
dött av tristess, heh, så väcker bloggtexterna minnen relaterade till det jag skrivit om.
Så mycket som är lika som det var då för tio år sedan. Skrattade högt då jag insåg att
inredningmässigt har det inte skett nästan några ändringar alls inne i stugan
under det senaste decenniet.
Med tanke på att den här bloggen ändå startade med någon slags
idé om att vara just en "inredningsblogg", så kan man väl lugnt säga att just den
målsättningen inte helt uppfyllts....;)
Men segt har jag hållit på, och just i dag känns det extra bra att jag gjort det.
Sega och envisa har vi också varit i våra försök att locka ugglor till våra
holkar. Åratal har de hängt i skogen och väntat på invånare och i år,
i år, har vi äntligen ett kattugglepar som fått ungar!
Ugglorna började i en annan holk, men de äggen blev rövade av mården,
men nu ser det ut som om det gått vägen. I går kväll när jag gick
förbi där i skymningen så kikade ugglemamman ut genom bohålet
så allt tyder på att boet är bebott. I morgon får vi en ringmärkare hit,
då får vi veta hur det är. Spännande!
*
Nah, nu skall jag nog ta och kamma håret, iklä mig något vettigt,
snöra skorna och ta mig in till bybutiken för att fylla på matlagret.
Sedan kanske jag sätter mig med mitt eftermiddagskaffe och läser vidare
i bloggen och ger mig en ny nostalgirusch.
Vad är bättre än det?