MITT FAVORIT H*NS...


Här för en tid sedan så fick jag faktiskt i några olika omgångar frågan
om vad jag väljer för k*tt om jag nu väljer att laga något som "behöver påminna" om kött.

Många som vanligtvis köper och äter kött kan säkert känna sig lite 
vilsen om man behöver välja det bästa k*ttet eller h*nset just inför en bjudning eller så. 
Kanske har man en ny person på väg in i familjen som är vegetarian eller vegan
och då kan det bli lite knepigt att välja rätt - och gott. 

När det gäller just h*ns så finns det rätt många alternativ, ingen som jag tycker är 
direkt urusel - eller jo, men jag minns inte namnet på det just nu så det må
bli osagt - men en absolut favorit har jag och det är The Vegetarian Butchers
produkter. Alla deras produkter (jag testat) är jättegoda och har en bra konsistens. 

Tyvärr hittar man dem inte i alla mindre matbutiker, så när jag hittar 
dem så köper jag alltid hem ett litet "lager". Så goda är de.

The Vegetarian Butcher lär också ha strimlor likt bacon, men det 
har jag inte hittat någonstans i Finland - inte än.

Bacon av den orsaken att:
Det finns nämligen några maträtter som jag älskade då jag ännu åt kött som jag 
fortfarande kan ha lite barnslig längtan efter 
och en av dem är den mycket triviala och vardagliga fläskpannkakan! 
En salt pannkaka gjord med bacon (eller fläsk - vilket jag aldrig gjort... )
eller rökt skinka i och så käkar man det med lingonsylt. 
Så enkelt och så....himla gött! 



Lingonen börjar sakta mogna i skogen och senaste weekenden
plockade jag precis så mycket att jag kunde koka en liten skål
med färsk lingonsylt, vilket fick min längtan efter fläsk-
pannkaka att vakna till liv. 


Jag hittade ett halvt paket Salad Chunks i stugans frys. Jipiiiii!!!
Stekte upp dem och kryddade dem friskt för att få 
samma sälta som typ bacon eller rökt skinka har. 

Klippte h*nsbitarna  i mindre bitar innan
jag stekte upp dem, så de skulle fördela sig bättre i pannkakan.

 H*nsbitarna blev faktiskt så goda att jag ertappade mig själv med
att plocka både en och fem och tolv små bitar från stekpannan direkt 
in i munnen...Mmmmmm!!! 


Själva pannkaksreceptet har jag ursprungligen snott från boken 
Annas Mat av Anna Bergenström som jag köpte någon gång på 1980-talet.
Det har kommit att bli min mat-bibel! 
Där hittar jag många av de trotjänar-recepten
som jag matat de mina med under årtionden. 

Undrar om någon ny kokbok, hur bra den än är, lyckas uppnå
samma nästan kultstatus som kokböckerna gjorde förr?
Idag googlar man fram vad som helst med ett par klick bara. 

Och jag älskar ju det också! Att ha allt, ja ALLT, där bara i ett nafs,
efter några danssteg med fingrarna över tangentbordet. 

Men det är ändå inte samma sak som att bläddra i en kokbok. 
Min Annas Mat är både till åren och har, vad man kunde kalla värdig "patina".

Den är både flottfläckad och tummad och kanske är 
det just det som ger den rätta känslan. 
Det finns sidor som klistrat ihop sig av...hmmm...kanske äggvita,
kanske nåt annat?  Jag har inte behövt de sidorna på en tid. 

Det är en bok som jag bläddrat i, kockat med, spillt på i årtionden. 
Den är som en kär vän. 
Lite som den mamma som jag inte längre kan ringa till. 
Något som består. Många av recepten i boken har jag om-vegetariserat.
Många recept har anteckningar i marginalen då jag ändrat mängderna 
från 4 till 40 inför någon fest.  

Nu var det ingen fest i antågande. Bara vanlig vardag. 

Men för mig är höst lite fest hela tiden, jag älskar ju den årstiden. 
Och höst är lika med fläskpannkaka - denna gång som sagt med stekt h*ns i. 

Så simpelt - så gott! 



FORNELDAR...


...eller venetiansk afton, eller villa-avslut.
Kärt barn har många namn. 

Den österbottniska seden att fira att villa-säsongen, stuglivet, är slut 
för i år har sakta runnit söderut och allt oftare ser man både eldar
längs stränderna och hör fyrverkeripjäsernas smällar över vattnet.

Jag välkomnar seden, absolut. Även om jag sällan stänger stugan redan nu
utan kommer ut åkande till stugan ofta ännu i november, ibland ännu senare.
Seden har ju dessutom funnits också här längs söderns kuster, men dog ut 
i slutet av 1800-talet. Man tror det kanske berodde på att man redan firade midsommar
med brasor, men två eldar för sommaren skall väl rymmas med? 





Men visst är det lite extra mysigt att ha en "orsak" att fira med 
lite god mat, tända ljus och en eld. 

Kvällen i går var så galet vacker dessutom. 
Det var varmt och nästan ingen vind alls. Filten var helt onödig
att släpa med sig till stranden, värmen från elden räckte gott och väl! 



Vaknade till en mulen dag, med lite regn
och en kyla i luften som hör hösten till, inte längre sommarsvalka. 
Så annorlunda det kan bli med så små nyanser i luften.


SKÖNA FREDAG...


När jag var barn hämtade min pappa alltid hem blommor på fredag.
Eller kanske nu inte alla fredagar, men det kändes lite så. 

Jag gillar tanken med fredagsbuketter. 
Som ex-florist så tycker jag absolut att den vanan kunde införas
i många, många familjer.

Sedan tänker jag att fredagsbuketten inte alls behöver vara ett 
dyrbart konstverk av växter utan kan likaväl vara ett hopplock 
av vad man råkar ha hemma i trädgården, eller något man plockat ihop på
skogspromenaden. Jag skulle också gärna se att man i blombutiken
köpte blommor lite som man köper tulpaner eller "matbutiks-rosor",
i knippen. Att gå in i en blombutik betyder ju inte att man måste komma
ut med en konstfullt bunden bukett. Man kan lika gärna
traska in där och be att få hem en knippe vackra hirs-gräs (de är jättefina just nu) 
eller några kvistar av en vacker lilja. Eller som jag gjorde, köpte en 
liten hortensiakvist och när jag kom till stugan så fyllde jag på med det som jag har
växande här:

Fina blåbärsris (de har en så otroligt fin färg just nu - plommonfärgade).
Lite kärleksört, en kvist från vildvinet, några bergeniablad och 
några ormbunksblad. 
Limefärg och vinrött/plommon blir så snyggt ihop. 

Och tadaaa...min fredagsbukett var klar! 


Jag har lite som man säger "rymt fältet därhemma". 
Han jag bor med skall ha klassträff, det var hundranågonting sedan de blev
klara från någonstans, och så mycket förstånd har även jag att andras 
klassträffar skall man inte våldgästa. På klassträffar skall man få 
minnas och skratta och prata om de saker som man har en kontaktyta till,
det som man själv varit med om.
Avecar har sällan den erfarenheten...

Nåh, jag misstycker ju inte speciellt mycket att dra ut till stugan, 
men om jag riktigt känner efter så kan jag uppleva mig lite snuvad på en 
god middag i alla fall. 
Med den känslan i kroppen så stannade jag på vägen i fiskrökeriet i Sjundeå 
och unnade mig en liten ask rökta räkor. 

Vem tänker inte som jag att rökta räkor och vitlöksmajonäs = mat-lycka!?!!!

Att sedan någon (läs min äldre son) tydligen använt all majonäs då han 
varit här med sina kompisar fick mig för en stund att sucka 
av djup besvikelse, hänga läpp en stund och morra lite inombords. 
Men det var innan jag insåg att det ju faktiskt är väldans enkelt att laga egen majonäs. 
Ägg, olja, senap, vinäger - check! 

Middagen räddad! 




Passade också på att "göra av med" lite av den halloumi-osten som 
lagrats i kylskåpet under sommaren. Tydligen köper 'alla' som kommer hit 
halloumi - just in case. 
I sommar har inte riktigt lika många förbrukat osten som det är 
personer som hämtat hit av den, så det finns ett visst överutbud av halloumi
i den här lilla kojan just nu. 

Gjorde mitt bästa av att beta av på mängden och fixade en 
liten förrätt av gott bröd, stekt halloumi och färska fikon.
Riktigt gott blev det, om jag själv säger det! 

Fler sköna fredagar åt folket! 

LOUHISAARI - VILLNÄS...



Det finns en massa ställen jag länge tänkt att jag både vill och borde besöka
och en av dem är Villnäs, på finska Louhisaari, som 
är Marskalken av Finland Carl Gustaf Emil Mannerheims barndomshem.

Vi var tyvärr lite sent ute. Den sista guidningen för dagen hade redan startat
så det blir säkert en andra tur dit en annan gång. Utan guidning kommer man 
nämligen inte till de övre våningarna. 



Slottet är onekligen fint och har självfallet en intressant historia. 
Extra charmigt var ändå en "blindskriftkarta" byggd i keramik och 
dessutom i skala framför slottet. 

Och inte bara slottet utan även omgivningen däromkring fanns i blindskrift.
Var växer det gran, var är det åker. Hur står husen. 
Allt gick att känna under sina fingertoppar. 
Och för oss seende var informationstavlan ett riktigt konstverk! 









För ett par år sedan har man startat upp en nyttoträdgård i Pehr Kalms anda
intill slottet. På 1700-talet var det viktigt att det man odlade gick att 
äta. Men nyttoträdgården skulle också vara välorganiserad och estetiskt 
tilltalande. Och i den tidens anda också symmetrisk.



Resten av trädgården är anlagd i slutet av 1800-talet i den stil som då var på
modet, den sk engelska landskapsparken med dammar och promenadvägar
som slingrar sig genom parken, helt annorlunda än den formella stilen 
hundra år tidigare. 


Vi hade varit lite sena i starten, så den här gången fanns det inte tid att går runt i parken
heller, vi hade en färja att passa, men nu vet jag att till mitt nästa besök skall
jag förutom komma i tid till guidningen också se till att jag har tid till att 
gå runt i trädgården och botanisera bland växterna i nyttoträdgården. 



Efter besöket på Villnäs slott drog vi vidare längs vackra jordbrukslandskap 
där man redan börjar ana hösten på allvar. Det blåste friskt och även om 
vinden ännu var varm fanns det en annan tyngd i vindbyarna.



HEMESTER DEL 1...


Trots att hela underbart vackra och intressanta Åbolands skärgård faktiskt inte ligger längre än
ett par timmar ifrån där jag bor och faktiskt bara en dryg timme från stället där jag 
avnjuter de flesta av mina lediga stunder - stugan, så besöker jag den här delen 
av skärgården beklagligt sällan.

För nära, men ändå så långt borta. Lite så.

Visst, jag har vänner och bekanta som har stugor och fritidsboende i området som
jag besökt under årens lopp, men de gångerna har det bara varit att susa direkt ut 
till dem och inte stanna så mycket på vägen...

Vilket har stört mig. Men nu skulle det ju bli ändring på det! 

Hade rekognoserat en bra rutt att ta mig runt, och några intressanta
ställen att stanna till vid.
Alltid går det dock inte som man planerat - men mer om det i ett senare inlägg...

Här är ändå det första stället att stanna vid.
Merimasku Träskyrka:


Det är lite intressant det här med språkgränserna, svenska och finska,  i Åbolands skärgård.
Jag tror det är rätt vanligt att man tror att "hela kusten talar svenska", 
men så är det inte alls! 

Åboland fick en bofast befolkning på 1100-talet då svenska 
kolonister tog de på fastlandet bosatta finnarnas marker i besittning. 
Den här invandringen skedde enligt historien helt fredligt. 
Sin största utbredning hade den svenska bosättningen i Åboland 
mot slutet av medel-tiden, då den även omfattade flera socknar på fastlandet som 
senare förfinskats, eller kanske "återförfinskats", 
däri bland annat Gustavs (Kustavi), Kustö,  Sagu och Karuna.
  
Det fanns även svenskspråkig befolkning på Tövsala och i andra områden däromkring. 
Språkgränsen har hela tiden förskjutits allt längre ut mot kustlinjen och skärgården. 

Den här fantastiskt vackra gamla kyrka finns i Merimasku, som hela tiden
varit en finskspråkig bygd. 




Merimasku hörde ursprungligen till församlingen i Masku. 
Masku har varit en självständig församling sedan 1234.

Avståndet från Merimasku till Masku var ändå både långa och besvärliga att färdas, så
Sveriges kung Johan III befäste 1577 att Merimasku skulle 
anslutas till Nådendal, som låg lite närmare. 

Vägnätet för att komma till Nådendal, både land- och havsvägen var ändå 
länge så pass utmanandeså år 1648 fick Merimasku äntligen 
en efterlängtad kyrka och en egen präst. 

Den första kyrkan i Merimasku var även den byggd i trä, men synnerligen
anspråkslös. Efter Stora Ofreden (1713-1721) påbörjades en tid av återuppbyggnad
och i samband med det byggdes den nuvarande kyrkan. 
Den blev klar 1726. 

Och står här än i dag.

Kyrkan är den sjätte äldsta träkyrkan i Finland som fortfarande är i varaktigt bruk.





Jag skulle inte påstå att jag är speciellt religiös av mig, 
men knappast heller en ateist. Med andra ord lite så där som folk är mest. 

Men jag älskar kyrkor, och jag tycker gravgårdar är så fina! 

Har med båda mina söner haft diskussioner om det här med att höra till
kyrkan eller inte och min starka övertygelse i det är att även om man
inte står främst i kön bland de med den starkaste tron, så betalar jag gärna lite 
skatt för att bevara dessa kulturskatter som våra kyrkor ändå är. 

Vår historia finns här, i dessa byggnader, i gravstenarna, i församlingarnas folkbokföring. 
Jag skulle inte vilja ha en värld utan kyrkor, utan all den historia de har att berätta! 
Och inte vara utan möjligheten att stanna till vid en kyrka och lägga handen mot 
en vägg, trä eller sten, som sett så mycket...




Kyrkorna som stått där i århundraden, som mött människor i lycka och sorg.
Sett krig och fred, nödår och överflöd.
Stått stadigt på sin grund fast marken under dem ibland gungat 
och hört till än det ena än det andra riket. 

Jag lutar mig en stund mot det solvarma väggen. De stora lindarnas skugga 
leker över mitt ansikte. Känner jag en svag doft av tjära?

Pärttaket på både kyrkan och klocktornet har förnyats 1956.
Jag tvivlar på att det finns någon tjärdoft kvar från den tiden. 

Men det är kanske det här som riktigt gamla byggnader ger oss.


De kanske matar oss med minnen vi inte kan ha, 
med berättelser vi aldrig hört, 
med sånger vi aldrig kunnat sjunga. 

Jag låter min hand vila en stund på kyrkogrinden, känner
träets värmen och mossans strävhet innan jag sakta stänger porten
och går vidare. 

För under ett litet andetag var jag här där historiens livslånga fortsätter pulsera. 

*

Kyrkor vet ni. 
De är faktiskt lite häftiga!