Trots att hela underbart vackra och intressanta Åbolands skärgård faktiskt inte ligger längre än
ett par timmar ifrån där jag bor och faktiskt bara en dryg timme från stället där jag
avnjuter de flesta av mina lediga stunder - stugan, så besöker jag den här delen
av skärgården beklagligt sällan.
För nära, men ändå så långt borta. Lite så.
Visst, jag har vänner och bekanta som har stugor och fritidsboende i området som
jag besökt under årens lopp, men de gångerna har det bara varit att susa direkt ut
till dem och inte stanna så mycket på vägen...
Vilket har stört mig. Men nu skulle det ju bli ändring på det!
Hade rekognoserat en bra rutt att ta mig runt, och några intressanta
ställen att stanna till vid.
Alltid går det dock inte som man planerat - men mer om det i ett senare inlägg...
Här är ändå det första stället att stanna vid.
Merimasku Träskyrka:
Det är lite intressant det här med språkgränserna, svenska och finska, i Åbolands skärgård.
Jag tror det är rätt vanligt att man tror att "hela kusten talar svenska",
men så är det inte alls!
Åboland fick en bofast befolkning på 1100-talet då svenska
kolonister tog de på fastlandet bosatta finnarnas marker i besittning.
Den här invandringen skedde enligt historien helt fredligt.
Sin största utbredning hade den svenska bosättningen i Åboland
mot slutet av medel-tiden, då den även omfattade flera socknar på fastlandet som
senare förfinskats, eller kanske "återförfinskats",
däri bland annat Gustavs (Kustavi), Kustö, Sagu och Karuna.
Det fanns även svenskspråkig befolkning på Tövsala och i andra områden däromkring.
Språkgränsen har hela tiden förskjutits allt längre ut mot kustlinjen och skärgården.
Den här fantastiskt vackra gamla kyrka finns i Merimasku, som hela tiden
varit en finskspråkig bygd.
Merimasku hörde ursprungligen till församlingen i Masku.
Masku har varit en självständig församling sedan 1234.
Avståndet från Merimasku till Masku var ändå både långa och besvärliga att färdas, så
Sveriges kung Johan III befäste 1577 att Merimasku skulle
anslutas till Nådendal, som låg lite närmare.
Vägnätet för att komma till Nådendal, både land- och havsvägen var ändå
länge så pass utmanandeså år 1648 fick Merimasku äntligen
en efterlängtad kyrka och en egen präst.
Den första kyrkan i Merimasku var även den byggd i trä, men synnerligen
anspråkslös. Efter Stora Ofreden (1713-1721) påbörjades en tid av återuppbyggnad
och i samband med det byggdes den nuvarande kyrkan.
Den blev klar 1726.
Och står här än i dag.
Kyrkan är den sjätte äldsta träkyrkan i Finland som fortfarande är i varaktigt bruk.
Jag skulle inte påstå att jag är speciellt religiös av mig,
men knappast heller en ateist. Med andra ord lite så där som folk är mest.
Men jag älskar kyrkor, och jag tycker gravgårdar är så fina!
Har med båda mina söner haft diskussioner om det här med att höra till
kyrkan eller inte och min starka övertygelse i det är att även om man
inte står främst i kön bland de med den starkaste tron, så betalar jag gärna lite
skatt för att bevara dessa kulturskatter som våra kyrkor ändå är.
Vår historia finns här, i dessa byggnader, i gravstenarna, i församlingarnas folkbokföring.
Jag skulle inte vilja ha en värld utan kyrkor, utan all den historia de har att berätta!
Och inte vara utan möjligheten att stanna till vid en kyrka och lägga handen mot
en vägg, trä eller sten, som sett så mycket...
Kyrkorna som stått där i århundraden, som mött människor i lycka och sorg.
Sett krig och fred, nödår och överflöd.
Stått stadigt på sin grund fast marken under dem ibland gungat
och hört till än det ena än det andra riket.
Jag lutar mig en stund mot det solvarma väggen. De stora lindarnas skugga
leker över mitt ansikte. Känner jag en svag doft av tjära?
Pärttaket på både kyrkan och klocktornet har förnyats 1956.
Jag tvivlar på att det finns någon tjärdoft kvar från den tiden.
Men det är kanske det här som riktigt gamla byggnader ger oss.
De kanske matar oss med minnen vi inte kan ha,
med berättelser vi aldrig hört,
med sånger vi aldrig kunnat sjunga.
Jag låter min hand vila en stund på kyrkogrinden, känner
träets värmen och mossans strävhet innan jag sakta stänger porten
och går vidare.
För under ett litet andetag var jag här där historiens livslånga fortsätter pulsera.
*
Kyrkor vet ni.
De är faktiskt lite häftiga!
