HEMESTER DEL 1...


Trots att hela underbart vackra och intressanta Åbolands skärgård faktiskt inte ligger längre än
ett par timmar ifrån där jag bor och faktiskt bara en dryg timme från stället där jag 
avnjuter de flesta av mina lediga stunder - stugan, så besöker jag den här delen 
av skärgården beklagligt sällan.

För nära, men ändå så långt borta. Lite så.

Visst, jag har vänner och bekanta som har stugor och fritidsboende i området som
jag besökt under årens lopp, men de gångerna har det bara varit att susa direkt ut 
till dem och inte stanna så mycket på vägen...

Vilket har stört mig. Men nu skulle det ju bli ändring på det! 

Hade rekognoserat en bra rutt att ta mig runt, och några intressanta
ställen att stanna till vid.
Alltid går det dock inte som man planerat - men mer om det i ett senare inlägg...

Här är ändå det första stället att stanna vid.
Merimasku Träskyrka:


Det är lite intressant det här med språkgränserna, svenska och finska,  i Åbolands skärgård.
Jag tror det är rätt vanligt att man tror att "hela kusten talar svenska", 
men så är det inte alls! 

Åboland fick en bofast befolkning på 1100-talet då svenska 
kolonister tog de på fastlandet bosatta finnarnas marker i besittning. 
Den här invandringen skedde enligt historien helt fredligt. 
Sin största utbredning hade den svenska bosättningen i Åboland 
mot slutet av medel-tiden, då den även omfattade flera socknar på fastlandet som 
senare förfinskats, eller kanske "återförfinskats", 
däri bland annat Gustavs (Kustavi), Kustö,  Sagu och Karuna.
  
Det fanns även svenskspråkig befolkning på Tövsala och i andra områden däromkring. 
Språkgränsen har hela tiden förskjutits allt längre ut mot kustlinjen och skärgården. 

Den här fantastiskt vackra gamla kyrka finns i Merimasku, som hela tiden
varit en finskspråkig bygd. 




Merimasku hörde ursprungligen till församlingen i Masku. 
Masku har varit en självständig församling sedan 1234.

Avståndet från Merimasku till Masku var ändå både långa och besvärliga att färdas, så
Sveriges kung Johan III befäste 1577 att Merimasku skulle 
anslutas till Nådendal, som låg lite närmare. 

Vägnätet för att komma till Nådendal, både land- och havsvägen var ändå 
länge så pass utmanandeså år 1648 fick Merimasku äntligen 
en efterlängtad kyrka och en egen präst. 

Den första kyrkan i Merimasku var även den byggd i trä, men synnerligen
anspråkslös. Efter Stora Ofreden (1713-1721) påbörjades en tid av återuppbyggnad
och i samband med det byggdes den nuvarande kyrkan. 
Den blev klar 1726. 

Och står här än i dag.

Kyrkan är den sjätte äldsta träkyrkan i Finland som fortfarande är i varaktigt bruk.





Jag skulle inte påstå att jag är speciellt religiös av mig, 
men knappast heller en ateist. Med andra ord lite så där som folk är mest. 

Men jag älskar kyrkor, och jag tycker gravgårdar är så fina! 

Har med båda mina söner haft diskussioner om det här med att höra till
kyrkan eller inte och min starka övertygelse i det är att även om man
inte står främst i kön bland de med den starkaste tron, så betalar jag gärna lite 
skatt för att bevara dessa kulturskatter som våra kyrkor ändå är. 

Vår historia finns här, i dessa byggnader, i gravstenarna, i församlingarnas folkbokföring. 
Jag skulle inte vilja ha en värld utan kyrkor, utan all den historia de har att berätta! 
Och inte vara utan möjligheten att stanna till vid en kyrka och lägga handen mot 
en vägg, trä eller sten, som sett så mycket...




Kyrkorna som stått där i århundraden, som mött människor i lycka och sorg.
Sett krig och fred, nödår och överflöd.
Stått stadigt på sin grund fast marken under dem ibland gungat 
och hört till än det ena än det andra riket. 

Jag lutar mig en stund mot det solvarma väggen. De stora lindarnas skugga 
leker över mitt ansikte. Känner jag en svag doft av tjära?

Pärttaket på både kyrkan och klocktornet har förnyats 1956.
Jag tvivlar på att det finns någon tjärdoft kvar från den tiden. 

Men det är kanske det här som riktigt gamla byggnader ger oss.


De kanske matar oss med minnen vi inte kan ha, 
med berättelser vi aldrig hört, 
med sånger vi aldrig kunnat sjunga. 

Jag låter min hand vila en stund på kyrkogrinden, känner
träets värmen och mossans strävhet innan jag sakta stänger porten
och går vidare. 

För under ett litet andetag var jag här där historiens livslånga fortsätter pulsera. 

*

Kyrkor vet ni. 
De är faktiskt lite häftiga! 


PÅ GRÄNSEN MELLAN ÅRSTIDERNA...



Det var nu det hände.
Ett osynligt steg från en årstid till den andra. Nästan lite magiskt hur det 
kan ske nästan på en dag bara. 

Häromkvällen satt vi ute i pergolan och käkade kräftor, 
det var också den första kvällen jag tände levande ljus därute.
Det var fortfarande lite sommarvärme i kvällarna, men ändå inte.




Idag regnar det, vilket känns underbart efter all torka, 
men det känns inte som ett stilla sommarregn, det är höstmusik i dropparna. 

Jag älskar hösten, på alla sätt och vis. Att gå i butiker 
och torg nu och bara kunna välja och vraka bland alla underbara
grönsaker och rotsaker som har säsong nu är fantastiskt! 

Häromdagen så kom jag hem med korgen full av 
majs och kronärtskocka! 
Eftersom köttätarna i familjen tillredde revbensspjäll åt
sig, som ju är en sådan där maträtt då man sitter och plockar och 
river och sliter och suger, ja, ni vet? 

Och då ville jag ju också ha en vegetarisk mat som har 
samma "känsla" i sättet att äta det på.

Helt snurrigt att tänka så, men jag gjorde nu det ändå.
Så det fick bli kokta kronärtskocka och majs 
med smör att doppa i. 
En icke-kött-käkare vill ju också ibland äta nåt som 
man kan få gnaga på och få en att torka flottet från mungiporna
med handryggen - typ. 

Ett riktigt gott alternativ till det här...


Jag saknar faktiskt väldigt sällan kött men just till hösten
kan jag börja längta efter en mustig köttgryta.

Nu blir det för mig bara att hitta på några bra alternativ.

Vi gör ofta hos oss så att huvudrätten tillreds vegetarisk och så har de som vill
kött till och tillreder det som man vill. Fungerar överraskande bra så. 

*

Lite tudelat med all denna höstjargong eftersom jag de facto betar av
en sommarsemestervecka som bäst. 

Har idag haft en kontorsdag här hemma, men i morgon bär det av
på en liten roadtrip, bara några dagar men så mycket att man 
känner att man faktiskt har semester! 

Är man "bara hemma" rinner semesterdagarna som känt till en massa måsten. 
Så på det sättet är det läge att ta lite avstamp i alla fall. 
Det blir kanske lite som en hemester.

Återstår att se vart jag styr kosan. 



SÅ DAGS...






Det kan hända att jag hör till de där som delar in året i matkategorier.
I går kväll bockades en sådan årstidsmat av. 
Kräftor! 





Det var lite snabbt påkommet att det blev kräftor just igår. 

Hade absolut noll ork och ännu mindre inspiration när jag släpade mitt 
förkylda jag till matbutiken. Men något måste vi ju äta! 

Lyckligtvis råkade sig att någon hade beställt ett rejält antal 
inhemska färdigkokta kräftor som de sedan aldrig avhämtade (!)
så butiken sålde ut dem i små hinkar till halva priset och
plötsligt var mitt middag-till-familjen problem löst på det 
mest enkla vis! 

Jag orkade inte laga någon ostpaj, och för att vara ärlig så är
ingen riktigt jätteförtjust i pajer i vårt hus, men av tradition 
skall man ju helst ändå klämma in lite Västerbotten ost som
kompis till kräftorna. 

Sagt och gjort.

Eftersom ingen av oss är så där överglad i snaps heller, så 
kombinerade jag dessa två "måsten" på kräftbordet och
lagade en liten, ja vad skall man kalla det? 

En liten annorlunda smakupplevelse i snapsglaset helt enkelt.

Körde riven ost med så mycket smetana att det blir en krämig
röra i matberedaren. 
Jag hade ca 3 dl ost och 3 msk smetana (typ).

Sedan smörstekte jag mörkt bröd 
(skärgårdslimpa, kavring, eller vad man nu har) 
och lät de rinna av och svalna. 
Hackade dem sedan med kniv i ännu mindre bitar,
nästan som smulor faktiskt.

Splitsade oströran i snapsglasen, strösslade över
brödsmulorna och toppade med lite rom.
Här varianten av tång, 
för det var det jag råkade ha hemma.

Det var ungefär vad min matlagningsiver räckte till för.
Men en lite smålyxig lördagskväll ute i trädgården blev det.
Bara att duka, hälla upp kräftorna, lägga grillen på lägsta
lågan och rosta bröden där. 

Tände för första gången levande ljus därute.
Kvällen var ljum och skymningen så vacker. 
Och kräftsäsongen vart öppnad.
Det var så dags. 







EN FLÄKT FRÅN SVUNNEN TID...


I tiden innan bloggens födelse jobbade jag i runda tal tio år som trädgårdsmästare och florist. Där mellan trettio och fyrtio årsringar så var växter min passion och mitt levebröd. Efter ett tag blev det tvärtom. Det var först mitt levebröd, sedan min passion. Och under att antal år var det ingendera faktiskt. 

Det är inte lätt i dagens läge att livnära sig som florist. När gick du senast till en blombutik för att köpa hem blommor? Eller grabbade du tag i en bukett där i matbutiken precis intill kassan?
Ja, det är ju så man gör. För att det är så enkelt. Inte ens det faktum att det i ett mindre köpcentrum ligger en blombutik fem steg ifrån snabbköpet får konsumenterna att ta dessa fem extra steg för att köpa sin fredagsbukett från en blombutik istället för i matbutiken.
Så är det bara. Vi alla gör det, tar den enkla vägen. Också jag. Sällan dock - men det händer. 

Det är många yrken som sakta rinner ut i sanden. Endel sväljs av digitaliseringen, andra av det faktum att ingen längre i samma mån är villiga att betala för en hantverkskunskap som sakta försvinner. Det finns olika sorters hantverkare. De som behövs, som rörmokare, murare och snickare.
Och så finns det de som kanske inte behövs lika mycket. Florister hör kanhända till den kategorin.

Livet går inte under utan dem. Världen blir klart estetiskt fattigare, men den överlever.
Under mina år som florist blev jag själv rätt sparsmakad i vad jag personligen gillade, och tyckte var vackert. Det är en av "avigsidorna" i yrket. Man blir å jobbets vägar så proppmätt på all färg, på alla pråliga former och all färgmättnad att man liksom känner att man kvävs om man omger sig själv med allt det i sin privata svär.
Desto mer man jobbar med färg och form, desto mer sparsmakad blir man i sin egna svär.
Jag förstår arkitekter som typ "bara går klädda i svarta pullovers". Jag förstår det för att man kan bli för övermätt av form och färg å jobbets vägar liksom.
Det är länge sedan jag jobbade med vare sig form eller färg på det sättet att det gav mig mitt dagliga bröd, och på det sättet skulle vara "proppmätt" av det då jag kommer hem, men jag har fortfarande en stark förkärlek till det där sparsmakade, enkla och avskalade.
Därför blir det ofta så att jag hittar det som i mina ögon är vackert i de där lite mer anspråkslösa hörnen där i trädgårdsbutiken. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till det där pråliga.
Det är en fläkt från svunna tiders yrkesskada. Att välja det mer dämpade, det enkla.

Att minnas en tid då jag så starkt kände att 'less is more'. 
Och att känna att jag på ett bra sätt stannat kvar, att jag fortfarande är min känsla trogen och alltjämnt tänker: Less was more - and still is! 



SKOLSTART OCH SÅDANT...



Förr när jag var ung, när bloggen var ung och ungarna ännu små så kändes det ofta som en nystart på året, en slags extra nyår, när skolorna och dagis startade. Nu skedde det ju i min värld i ett helt annat tidevarv. Ett och annat decennium har dammat förbi sedan dess, och känslan bleknat men den finns kvar där än. Det blir lite mer ordning på tillvaron känns det som.
På jobbet har alla krupit från solfyllda dagar till sina skrivbord och knappret från tangentborden ljuder från alla rum nu. 

         Dagarna blir svalare och det känns energiskt och toppen och  
man kan känna skön struktur i dygnsrytmen. 
Det som lika säkert kommer är inte fullt så välkommet. 
Det behövs inte många dagar i dagis eller skola innan 
förkylningarna slår och knackar på dörrarna. 


De här båda bilderna kan kopplas ihop, inte enbart genom att hunden just nu fysiskt ligger bara ett par meter ifrån,
utan också genom att det är den samma hundens valptida tandmärken som kan skönjas på
väskans remmar. Som valp, och unghund, och ibland till och med som vuxen har hon den goda smaken att ääääälska
kvalitativa (läs dyra) läderprodukter...Hmmmmpfh...!



Nu var det ju som sagt lääääänge sedan mina barn varit i skola, än mindre dagis men
tammetusan i år har jag inlett förkylnings-säsongen tidigare än någonsin! 
Helt dränerad på ork! 

Harmligt med tanke på att det äntligen har blivit svalt och jag har en lång lista
på grejer som behöver bockas av på to-dolistan
men här sitter jag däckad i soffan med ögon som knappt hålls öppna
trots att jag sovit redan i flera timmar sedan jag kom hem från jobbet. 

Lite slött med bara den där negativa sidan av skolstart-tider när man inte
ens har någon liten knodd att följa till skolan.

Knoddar eller inte, med eller utan skolstartsförkylning så 
känns det trots allt lite som en nystart.
Denna tid på året.