MINIMINISEMESTER....



Har ett par extra outtagna semesterdagar att beta av på, 
så när det visade sig att det var lite lugnare på jobbet, 
blev det att tulla lite på dem och styra kosan ut till stugan.

Packar ner böcker som borde bli lästa med tanke på ett framtida projekt, 
men som mest legat där på soffbordet och gett mig lite dåligt samvete. 

Kommer fram, släpper ut hunden ur den varma bilen. 
(ja, min luftkonditionering hostar och har sig och vill inte riktigt sköta sitt
jobb. En sådan jävla tidpunkt att paja när det lovats tokvärme...)

Bär in matkassen och korgen med böckerna från soffbordet
och ställer iordning för en miniminisemester. 

Värmer bastun och precis när bastun är klar så hojtar grannstugans 
invånare en fråga om att hänga med på allsång in till byn.

- Njaaaeeeenäääää....!

Den här gången drog bastun det längre strået.

Det finns något meditativt i att värma bastu. Att värma bastu bara till sig
själv känns annorlunda på något sätt. Ännu mer kontemplativ. 

Jag är ingen ivrig bastubadare, inte på något sätt, 
men det är någonting i ritualen när jag kommer ut till stugan
som gör att jag direkt kommer in i en semesterstämning.

Och finns det bara några dagar att leka lite semester på,
så är det kanske det bästa sättet att starta upp den stämningen. 


SKRÄPMAT...


På bilden har den härligt goda (o)Äkta Bigmacdressingen
slukat h*mburgarbiffarna, men de kan (nästan) skönjas...heh.



De flesta tycker väl att en hamburgare är riktigt gott nu och då. 
Jag är inget undantag från den strömmen.

Sedan jag lämnade köttet har jag gång på gång fått uppleva en 
bittert svidande smakbesvikelse de gånger jag beställt vegetariska 
burgare på restaurang. Endast restaurangen Classic American Diner 
har en riktigt smarrig fundering med halloumi, resten har varit riktiga bottennapp.

Det kanske ändrar, men sakta går det.

Så jag tänkte att nu banne mig skall jag klura ut ett recept på hemlagade 
h*mburgare som har samma tuggkänsla, liknande utseende - och en riktigt god smak. 
Jag har favoritbiffar med bönor och linser som jag gillar skarpt i andra sammanhang.
 Men de funkar bara inte i hamburgare. Det är något med konsistensen. 

Köttätare brukar ibland undra varför jag suktar efter hamburgare (eller annat med kött) 
då jag nu valt bort det. Men det är ju inte så att jag inte fortfarande skulle tycka att en
hamburgare, eller en bolognese, eller en hönsgryta har sina löjligt goda sidor. 
Jag vill nu bara inte ha köttet i där - men gärna smakupplevelsen. 
Utan att något skall behöva dö för den skull...

Ja, ja...

Men nu  ä n t l i g e n har jag hittat ett h*mburgarbiff-recept som gör mig 
riktigt mat-lycklig! 
Bjöd mina grabbar på hemlagad h*mburgare idag - och det blev tummen upp
helt igenom hela gänget! Till och med vege-skeptikern lät sig väl smaka. 
Och det är inte lite det! 
Det blev 12 små biffar av satsen, men vill man 
ha större biffar så räkna med 6 st. 

Receptet ja...här kommer det:

En påse quorn-färs (ca 300 gram)
3 ägg
4 msk potatismjöl
En burk (200 g) fetaost
En hackad lök och ett par små vitlöksklyftor 
(eller enligt smak)

Rökt paprika-krydda
Chiliflakes
soya
torkade örter 
(oregano, timjan, etc) 
salt och svartpeppar

Jag började med att steka upp lök och vitlök 
samt quorn-färsen. 

Smular fetaosten i en bunke och blandar ägg,
potatismjöl, den lite svalnade quorn- och lökblandningen
med kryddorna och låter det stå och dra en stund. 

Sedan är det bara att steka upp biffarna i en rätt
så het panna för att få en fin krispig stekyta. 

Och mon dieu så det här funkade! Tokigt gott! 
Snubblade över original-receptet på den där ruskigt 
bra bloggen om vegetarisk (och vegansk) mat 



Nu kommer jag att steka ett rejält lass av dessa åt mig och andra 
som föredrar k*tt framom kött. 
Behändigt att ha i frysen och plocka fram när det behövs. 

På samma ställe hittade jag också 

(O)Äkta Bigmacdressing

Jag gjorde så här 
(inte helt enligt originalet, men nästan) 

1,5 dl majonäs
4 msk gurksallad (American style)
1 msk vanlig vinägrett salladsdressing
1 msk ketchup
1/2 finhackad lök
1 tsk socker
en nypa salt. 

(i originalreceptet finns också vitvinsvinäger, men 
i och med att min vinägrett redan var rätt syrlig
så skippade jag vinägern) 

Bara att blanda ihop - låta stå och dra en stund.

*

Sedan var det bara att bygga ihop sin egen 
h*mburgare och  n j u t a !


Bara de färdigköpta hamburgerbröden drog ner på smakupplevelsen.
Fast de kanske får stå för "skräp" när resten
får stå för "mat"......?



PÅ EN HÖFT...


Jag äter en alldeles galet god rabarberpaj som min väninna säger att hon bara snurrat ihop.
Och just när det gäller mina väninnor, eller min svägerska, eller vem som helst annan utom jag,
så känner jag att precis alla bara svänger ihop nåt när de skall baka.

Jag har inte fått sockerbagargenen och är hjälplös i bagarstugan utan dl-mått och våg.
Gärna hade jag också med med ett gäng ingenjörer som dubbelkollar mina mätningar och 
en livsmedelsexpert som kollar att jag inte tar tapetklisterpulver istället för potatismjöl. 

Typ så illa är det. 

Jag lagar mat, ja. Jag bakar inte. Eller extremt sällan.

Kanske just på grund av det har jag i decennier av vuxet liv lyckats 
undgå det galet enkla knepet om Tre Lika.

För visst finns det stunder då jag gärna skulle snurrat ihop en enkel sommartårta,
isynnerhet i dessa tider då det bara dräller av härliga 
jordgubbar och hallon på torg och i bodar. 
Överrumpla familjen och
ställa till med lite kaffekalas i bersån helt enkelt. 

Och ja...just Helt Enkelt. Dessa magiska ord! 
För de som kan det här med att baka ja.
Eller minns. 
Eller bara kör på känsla och skjuter vispade ägg- 
och sockersmetsbollar från en höft.

Nej, gör inte det! Det låter väldans kladdigt i köket det! 

Jag kanske skall komma till saken något tag? 
Man kunde ju hoppas på det, men nu råkar det sig så väl att jag sitter ute
i trädgården, och sommarkvällen är så där galet fin och vacker 
och varm och skön och jag vill sitta här i all evighet och bara låta fingrarna dansa
över tangenterna. 

Men okej - jag skall skärpa mig! 

Tänk, att man skall leva till andra hälften av sitt halvsekel innan
man snubblar över en minnesregel i bakning! 

Tre Lika. 

Till ett tårtbotten, eller en rulltårta tar man

4 ägg.
- i ett glas -

Samma mängd socker
- i ett annat glas -

Samma mängd mjöl
- i ett tredje glas - 

(hur himla simpelt är inte det?) 

Till mitt tårtbotten valde jag 50/50
vetemjöl och potatismjöl.

Och den skarpögde ser att mjölglaset har lite råge på.
Det är vaniljsocker och ett par tsk bakpulver. 

Äntligen känner jag att jag kanske någongång kan bara sopa ihop
en sommartårta så där enkelt och elegant och helt
på en höft! 



FÖDELSEDAGAR...


Ja-a, govänner! 

Idag fyller min förstfödde 29 år. Kakan är till honom! 
Men i dagarna fyller också min blogg hisnande
tio år. Det hade jag aldrig trott när jag en julidag 2008 
skrev att jag skulle ge den här formen av dagboksskrivande en chans.

Aldrig hade jag då tänkt att bloggen skulle hänga med så länge.
Men det har den gjort. 

Tänk, 2008 hade det bara gått ett par år sedan ordet blogg hade kommit
med i Svenska Akademins ordlista. Idag är fenomenet att blogga kanske
till och med lite dammigt och föråldrat, eller vad vet jag? 
Vem orkar liksom läsa en blogg numera när det finns alla dessa snabbare forum?
Som Twitter som är en slags speedad form av bloggande, en mikroblogg.
Fråga till exempel Trump - han vet. 
Eller instagram som är som en fotografiernas korvstoppningsfabrik. 
Eller allas vår goa facebook som är lite både ock. I synnerhet för oss 
medelålders och plus det. Alla yngre än så har ett dussintal andra kanaler att 
segla runt på. Har jag hört på byn...heh! 

Jag tror det finns två sorters bloggare. Och har alltid funnits.
De som främst skriver för andra och de som skriver för sitt eget höga nöjes skull. 
Jag hör till den senare kategorin. Jag njuter lika fullt ut fortfarande då jag får 
sätta mig en stund och skriva ett inlägg. Det är bland de bästa sortens egentid jag vet!

Jag kan skriva ner vad sjutton jag vill och känner för just nu och här. 
Kanske någon som skall leva på att blogga och har en målsättning i mängden
läsare kan tänka aningen annorlunda, det har jag förståelse för.
Men för mig (och säkert många andra) är bloggandet en form av dagbok.
Sällan lika utlämnande som en "riktig" dagbok skulle vara, men ändå ett ställe 
att samla sina tankar, upplevelser, bilder och allt det som just då 
- för stunden -
känts väsentligt att spara och dokumentera. 
För ett blogginlägg är just för stunden. Så tänker jag. 

Då det begav sig, i runda tal tio år innan jag själv började blogga, föddes termen "weblog" 
som ju består av orden Web och Log.  
En loggbok på webben. 
Dagbok på internet. 

Sedan kom en viss Peter Merholz som på skoj delade upp termen weblog 
till we blog och vips hade ordet blog blivit ett substantiv och 
to blog ett verb. Strax därefter myntades ordet bloggare.

*

Lite historiens vingslag här nu.
Men det finns en risk att det ligger lite sådana vibrationer i luften
när ens unge har födelsedag, ens blogg har överlevt ett decennium och 
sommaren är här och nu. 
Precis på samma sätt som då för tio år sedan då jag skrev mina första bloggrader.

Tänk så tiden ändå går! 



OM ATT FÖRENKLA - LAGOMISERA...


Häromdagen läste jag en alldeles suverän kolumn skriven av Pekka Juntti
för finska YLE. 

I några mycket välvalda meningar lyckades han komprimera precis det
jag tänker om vårt (mitt) västerländska sätt att leva och vara. 
På bekostnad av så mycket.

Han frågar om vi verkligen behöver så mycket av det vi samlar på oss.
Och skriver om det faktum att vi på ett sätt stjäl av våra barn, 
och att vår räddning kunde vara att börja avstå. 
Innan det är försent.

Det är näst intill omöjligt att "översätta" allt det han skriver, för i hans text 
finns så många goda kryddor av den finska folksjälen, med allt från bastu, och  
alkoholkonsumtion, till funderingar däromkring.
Ja, de beskrivningarna är bara för läckra i sin ursprungsskrud för att jag 
ens vill försöka mig på en översättning eller ens en tolkning.
Finska språket är helt fantastiskt i sin mångfald av nyanser. 
(fast det hör egentligen inte hit - ville bara få det sagt)!



 Ändå var det inte de litterära dansstegen jag fastnade för mest i texten.
Nej, det var tankarna han bollar med om hur vi lever över våra tillgångar och 
analysen av det som trollband mig.
Här satt någon och skrev och fick allt väsentligt med i några meningar,
Så huvudet på spiken, helt enkelt.

För så här är det, ju:
Det är så mycket som vi samtidigt försöker hinna med i våra liv.
Kåsören citerar Steven Jobs som i tiderna lär ha sagt något i 
stil med följande: 

"Vi har arbetet, familjen, hobbyn och vänner. Välj tre av dem".

Och fortsätter:

- Förlåt vänner!

Hmmm, jag är kanske inte den enda som kan känna igen mig själv där.
Att man på något omedvetet plan valt bort en. Vilket det sen må vara.

Få hinner med riktigt alla? 



Men sedan kommer texten till det där med att äga och ha. 
Roffa åt sig och samla på sig allt vad man hinner.

Pekka skriver hur han kommit till insikt att det inte är speciellt klokt
att äga så mycket saker. Man betalar för att äga, sköta om och försöka förvalta
något som oftast förlorar i värde så mycket snabbare än man hinner förtjäna
pengar till underhållet av densamma. Och medan man skramlar ihop 
pengar till underhåll så hinner man inte njuta av det man skaffat sig.

Att det kanske skulle vara vettigare att bara släppa taget över det onödiga
och bli mer "lagom" utgående från egna resurser.

Han utrycker det så bra i meningen:

"Vi lever som grevar med en drängs lön"

För visst är det lite det som är symptomatiskt för vår tid? 

Vi stressar oss sjuka, vittrar sönder förhållanden och 
går in i de berömda väggarna för att vi så envist försöker 
leva ett liv som är tre nummer för stort för oss.
Vi kanske är de där drängarna som försöker leva en greves liv?

Vi skall ha stora hus, fin inredning, snygg bil. Rätt sorts kläder. 
Vi skall också samtidigt se till att resa och visa upp de rätta bilderna.
Vi skall ha rätt hobbyn och rätt umgänge och bygga de rätta kulisserna.
Se, det går så bra för oss - se bara på bilderna på Instagram!

Att sedan nästa månadens låneamorteringar pulserar vid tinningarna
och förorsakar smått kroniskt illamående, det skall man inte låtsas känna av. 
Man gör inte så. 
För vi har det ju så bra - bland alla prylar. 

Pekka skriver vidare:

"Vi vill så starkt verka förmögna att försöken att uppnå 
den illusionen de facto gör oss till inget annat än slavar." 
Slavar under tid, pengar, ork. 
Kanske till och med offrar vi lite livsglädje av bara farten? 

Kanske orsaken till att vi blir utmattade inte alltid enbart är 
det hektiska tempot på våra arbetsplatser? 
Kanske det är vår hunger efter någon sorts perfektionism, 
inbillad nivå at materiell lycka som man kanske aldrig ens lyckas uppnå. 
Hur mycket man än försöker. För att den försvinner som en hägring i öknen
så fort man tycker sig närma sig den? 




Kolumnen är riktigt bra! 

Du kan läsa den HÄR i sin helhet (på finska). 

Jag älskar när sak och humor liksom blir till en sådan där söt-salt mix
som smakar så bra! 


Men saken bakom all ironi är så himla viktig! 

Vi behöver kanske förenkla -lagomisera - vår konsumtion och 
vårt sätt att samla på onödiga ting.
För framtiden och för våra barns skull.
Vi lever av deras resurser. Känns inte helt okej, det. 

Men också för vår egen skull, för jag tror att när man släpper
taget om sådant man trott varit viktigt, men som på riktigt faktiskt inte är:

 Ja...det är nog bara befriande.