AFTONSKEN...

Solen håller på att gå och lägga sig, det har varit vårens första riktigt varma dag.

Marken har torkat upp efter vinterns blöta och det var härligt att igen kunna slänga

sig på marken för att titta och fota vårens sippor. 

Katten Myrra, är oftast en riktig ensamvarg som kommer och går, men när

jag lade mig ner i gräset för att fota kom hon och buffade på mig,

satte sig på mig, lade hon sig inte också på sipporna jag skulle fota.

Men det är sådant man får ta. 

För visst är det mysigt med en katt med på svängen genom trädgårdens utkanter.

Eller kanske det är precis tvärtom? Att det är hon som tycker det är skoj med sällskap

in i hennes marker och domäner? 

Det är skumt härinne i lunden där fallna träd får ligga kvar och murkna ner

och på det sättet ge livsmiljöer för många insekter och andra djur. 

Om ett par veckor är hela marken täckt av liljekonvaljer, 

redan nu ser man bladen sticka upp som små taggar ur marken. 

I fjol planterade jag ramslök här i lunden, och till min glädje har de alla övervintrat! 

Hurraaa!!! 

Kanske jag vågar knipsa åt mig något blad redan i år?

Fasanherren har två fruar i år. 

Det har funnits fler fruar förr, men så kom duvhöken och gallrade i beståndet lite.

Där går de värdigt omkring i lunden och pickar och har sig. 

*

Idag skiner solen igen, lika fint som igår.

Jag sitter här och skall bara skriva klart det här, sedan kokar jag mig en

kopp kaffe och tar mig ut igen. 

Jag skall skörda årets första skörd.

Medan jag gick på min kvällspromenad märkte jag att nässlorna 

är just nu precis perfekta för skörd. 

De står på agendan idag. 

Häääärligt med vår hörni! 

OM ATT RESA...

När jag var barn jobbade min mamma en tid inom resebranschen, och då på sjuttiotalet hade min familj förmånen att resa en hel del och bo på trevliga hotell ute i Europa. 

Samtidigt var min familj mer lagd åt det enkla och mer natur-upplevande sättet att resa, redan då.

Så jag fick liksom båda delarna med modersmjölken så att säga. 

Under en stor del av mitt vuxna liv har jag helst rest bekvämt och gärna betalat lite

mer för ett bekvämt boende, lyxig frukost, åkt taxi - mycket och gärna.

Men totalt i motsats till andra "mogna personer" så uppskattar jag mer och mer att resa enkelt, 

för att inte kalla det simpelt, med enkel packning och avskalad lyx. 

Numera njuter jag lika mycket nästan mer av en enkel rätt tillredd på en Trangia vid en 

sjöstrand med utsikt, som en trerätters på någon snofsig restaurang. 

Jag föredrar friheten framför bekvämligheten, kanske man kan säga så? 

Efter rätt många dyra restaurangrätter under årens lopp uppskattar jag helt enkelt 

mer att kunna lägga mer pengar på andra upplevelser än maten. 

Och god mat...det kan man minsann fixa till på en Trangia likaväl. 

Bilderna här är från min resa till Hornborgasjön för en månad sedan. 

Att se - och höra - dessa tiotusental tranor som mellanlandar här innan de ger sig vidare till

sina häckningsplatser var verkligen värt resan! 

Och här kommer jag, glidande på ett bananskal, in på en annan aspekt - vad är värt att resa till? 

Numera är jag föga intresserad av att resa på solsemester till en av turister överfull badort med gigantiska hotell som slukar tusen turister i en enda tugga. 

För att vara ärlig så sätter jag mig så mycket hellre i min enkla bil och styr ratten efter känsla, 

ser hur långt jag kommer på en dag och slår läger på någon lämplig plats. 

Och det är det jag sitter och planerar här i fredagskvällen. 

Sommarens utfärder, korta och lite längre. 

Ensamma, tvåsamma och mångsamma. 

Har städat och rensat ut härhemma med den totalt egoistiska tanken

i bakhuvudet om att ha mindre grejer att ta hand om här och mer

tid att spendera bakom ratten på väg - någonstans. 

Det är så jag vill ha det. 

Mitt hem skall vara min borg, men inte min boj. 

Mina färder skall lindra min längtan, utan att belasta något annat.

Enkelheten är självvald, men inte avstängande.

Mina stigar skall vara mina att vandra, inte någon annans.

Välkomnar sällskap, men skyr inte ensamhet. 

Det finns en sanning i begreppet:

Det är ju inte målet - utan resan som är viktig.

Det är det som räknas.

*

Kommer mitt i allt att tänka på en dikt av Karin Boye:

I RÖRELSE

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd.

Men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång.

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

*

Kunde inte sagt det bättre själv.

VI ÖVERVINTRADE...

Tänk att det ändå varje vår känns lika underbart att bära fram utemöblerna 

och lite starta upp en ny sommar! 

Även om vi i år inte direkt blivit bortskämd med soliga och varma dagar så 

är det alltid bättre så här än fjolårets snöslask till första maj. 

"Vårblommarna" på terassen kan möjligtvis tyckas aningen risiga och grå

och eventuellt kan det vara så att man inte på direkten kommer att tänka på 

vår och skira pasteller när man ser mina krukor. 

Men så är de också fjolårig lavendel som övervintrat i stugan.

Även om jag förstår att man kan ställa sig lite skeptiskt till det hela,

men det är faktiskt liv i dessa rishögar. 

De har alltså övervintrat inne i stugan (som inte är uppvärmd) och 

utan bevattning (för ingen har varit där på hela vintern), så nu återstår bara att 

se om det blir nåt av de här? 

Men ja...fräschare vårblomster har man ju sett på folks terrasser...

Å andra sidan, det är ju rätt ruggigt och grått i övrigt också ute i skärgården

så här års. Inga löv har spruckit ut och här finns inga gräsmattor som grönskar.

Ljungen, som växer överallt, är ännu grå och risig även den. 

Men viken glittrar blå och vikens bevingade invånare är alla på plats.

Till och med uttern som jag bongat för ett par år sedan visade sig i år igen. 

Vad skoj om den skulle bli stationär i viken, den med. 

Och Aida, här med den något pinade minen då trimningen är på hälft.

Hon har inte så mycket emot själva trimningen bara att det är slött då det tar så lång tid

och man hellre skulle vilja lägga sig i solen och bara mysa.

Vad en liten hund ändå hamnar att utstå...

Ett kärt återseende efter övervintrandet i lådan i lidret var de här "automat-vattnarna" som jag 

bara inte kan tala varmt nog om. Och även om jag orerat en del om dem genom årens lopp, 

så vill jag än en gång lyfta fram dessa små krukbevattnare och hur genialiska i all sin enkelhet de är.

Bara att stoppa ner en eller några, beroende på krukans storlek, i myllan och andra änden i en

behållare med vatten och det enda man behöver se till är att vattenbehållaren hålls full.

Helt suverän för oss som inte har eller inte vill besvära någon att sköta om sina krukväxter 

medan man själv är på annan plats. 

Mina rishögar till lavendel fick sina Blumat-automater så det skall inte i alla fall

falla på avsaknad av bevattning, då jag inte är på plats,  om de tar sig eller inte. 

Slutligen invigdes både våren, de utsläpade sommarmöblerna och de övervintrade plantorna 

med lite skumpa och struvor. 

Och jag känner, som så ofta, att lyckan med en liten undangömd del av världen, som

bara är ens egen, är att här får det bli viktigt med att fylla på vatten i fågelbadet, här får 

man gå och smeka sina växter och tala till dem. Här får man sitta och glo på solnedgångar 

och bara lyssna till vinden i furorna. Här är, för en liten stund, världens all ondska 

och alla olösta problem, lite längre bort än de är till vardags. Här går tiden lite långsammare,

andetagen är djupare, lugnet mer påtagligt. 

Jag tittar på mina risiga, men dock övervintrade lavendelplantor, petar på

de grå buskarna och letar efter knoppar som lovar grönska, jag räknar in fåglarna

i viken, dammar av möbler, välkomnar alla de som övervintrat - de som klarat sig.

Så slår det mig.

Tänk om växter och djur hade makt, om de kunnat - hade de

också då tittat på mig på samma sätt:

Tänk, hon är här igen. Hon överlevde ännu en vinter! 

NYFÖRLÖST...

Ja, alltså...inte på det sättet. Det förstår ni juh?!?!!!

Med tanke på min ålder, som för tillfället mest förser 

mig med varma vallningar och svettdroppar i pannan, så är

det inte förlossning av barn som jag talar om. 

Tack och lov! 

Nej, i mitt fall är det mera frågan om känslan som lite kunde likställas med 

en förlossning när jag äntligen begrep att det bästa jag kan göra är att trycka 

på enter och lämna in mitt examensarbete. 

Känslan att ha krystat fram en jättebebis - i veckor - var påtaglig.

Nu är det bara att vänta på att få sin 'bebis' poängsatt - godkänd eller inte.

Den biten tar vi sedan när den dagen är.

*

Nu har jag äntligen landat ute i skogen, vid havet och skurat rent i

hela stugan efter mössens vilda vinterparty.

Passade samtidigt på att minimera grejerna i stugköket när jag nu

engång var igång med att plocka ner allt från hyllor och skåp. 

Det var en verkligt skön känsla, nästan som en lättnad, att bara plocka

tillbaka dryga hälften av grejerna. Det yttepyttelilla köket kändes

plötsligt nästan rymligt med sina luftiga hyllor och halvtomma skåp. 

Att inse med hur lite man klarar sig här ute på stugan får en 

verkligen att fundera över mängden grejer man alldeles i onödan 

har drällandes i sina skrymslen och skåp därhemma. 

Nu när mina vårens projekt och studier som jag roar mig med utöver mitt vanliga

jobb är rodda i land, så skall jag nog ta itu med det här med att rensa

upp därhemma med nya tag igen. 

Nästa weekend får bli en "ta-hand-om-hemmet-weekend" för sedan blir det några 

helger då jag är på språng igen. 

Men precis nu är jag här där solnedgångarna alltid är som allra vackrast, 

tiden går lite långsammare och pulsen verkar slå i lite lugnare takt.

Och man kan andas lite djupare och för varje andetag få lite mer syre i sig.

Det är de vackraste av platser jag vet. 

Och jag kanhända är bara en liten aning subjektiv i min åsikt. 

Inte mycket - bara lite. Så lite att det knappt kan räknas. 

GOSH...

Ja, jösses så få timmar det just nu finns i mitt dygn.

Men jag visste ju om det, att våren skulle bli så här. Och det är alldeles underbart.

Bloggen, den får tyvärr se sig degraderad i viktighets-rangordning för stunden.

Från kursen vid Hornborgasjön med alla tusentals tranor och svanar och andra fåglar

kom jag hem till Finland för att jobba tre dagar och så åter igen sätta mig på båten 

till Sverige för följande fotoutmaningar. Deltog med min kompis i en workshop

på Kolmården vilket visade sig vara ett riktigt givande foto-veckoslut på många sätt.

Kom hem med en hel del nytt i fotoinspirationsväg vilket alltid känns bra! 

Datumet för inlämnandet av examensarbetet tickar obönhörligt närmare hela tiden, 

och känner att jag skulle behöva justera lite här och lite där än på texten. 

Det är så det är, de där sista minutens justeringarna känns så himla jobbiga.

Man vet ju inte om de egentligen tillför något eller om de bara är totalt onödiga. 

Och ändå är jag där och justerar...

Ja, ja...

Till helgen skall jag iväg och fota fiskar och reptiler så det blir minsann

igen att packa fotoryggsäcken och ge sig iväg. 

Har ett par tidningsartiklar som väntar på att bli skrivna.

Tack och lov för ljusa vårnätter nu, liksom...heh! 

Och en deadline som jag inte riktigt vet om än. Tur det. 

Vet att det är snart, men kanske lika bra att inte veta hur snart...

En är ju tidsoptimist. Hur bra det nu sen är?

Och så var det det där med jobbet som begränsar fritiden så besvärande ibland.

Men till Valborg skall jag se till att släpa ut mig till stugan.

Öppna upp där (ja, jag har verkligen inte varit ute där än i år!)

och bara njuta några dagar, sova med fönstret på vid gavel

mot havet och vakna till flyttfåglar och andra vårljud. 

Tända en brasa för att jaga bort vinterfukten från stugan

och vädra vintern ur sängkläderna. 

Gosh, så jag längtar!