Idag har jag känt ett behagligt lugn över min tillvaro.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så, men något.
Novembers mörker och envisa regn känns mest som en vänlig
och trygg famn att vara i. Skymning hela dagen stör mig inte.
Det är bara vilsamt. Regndropparna på fönsterrutan har inget
sorgligt eller tungt i sig, de är som glittrande små strasser.
Jag vilar i min sköna söndag, så där som man oftare borde förstå att göra.
Slappnar av i axlarna och tar dagen som den är.
*
Jag har text som borde födas fram, än finns tid, men jag känner
att det kanhända blir födslovärkar av helt annat slag än jag är
van med när det gäller att klämma fram lite text.
Samlar på fakta och försöker samla på inspiration. Det sistnämnda går sådär.
Istället tänder jag ljus i alla rum, bäddar med rena lakan, spelar skön musik,
kokar palak paneer med halloumi och tänker att jag läser alldeles för lite litteratur numera.
Jag saknar det, men vet inte riktigt varför det inte blir av att sätta sig ner med en bok.
Sätta sig ner och vila i en text. I en berättelse.
På samma sätt som jag just idag känner att jag vilar så gott i mitt liv.
Det har varit en skön söndag.
Igår var jag på fest; en Finland 100 års jubileums middag.
Förra lördagen var jag på en Show and Dinner-tillställning.
Och båda gångerna lämnade jag kameran hemma.
Det är också ett sätt att vila i livet.
Att uppleva utan att föreviga eller försöka fånga det på bild.
Jag behöver kanske bli bättre på det. Att bara vila i stunden.
Att vila i livet.
*
