MÖRKA NÄTTER...

Det har ändrat sedan senast.

Även om dagen var solig (om inte så varm) och vinden ljummen och snäll

var nattens ljus ett annat. 

Visst var det ljust, men ett tungt ljus, ett ljus som dämpade.

Det gick fram med lite tunga steg, inte alls så där lätt flygande, flytande

som ännu för någon vecka sedan.

Jag såg en säl i viken. På håll.

I övrigt inte så mycket att rapportera från stugan vid klippornas kant.

Bara skönt, fast sommaren är kall, men ändå sommar.

EN JULI GÅR SÅ FORT...

Ja, men nu är jag ju medveten om att det är rätt många dagar kvar av juli, 

så på det sättet är det inget större problem.

Problemet, som verkligen inte är ett problem egentligen, är att jag gav

mig själv utmaningen att rensa ut i hem och koja. En dag per antal dagar skulle

ut. Så hade jag tänkt det - men det sket sig.

Inte så att jag inte skulle sopa ihop mängden utrensningsbart nonsens utan

helt enkelt på att jag inte varit hemma så mycket, och att de där

stunderna då man är hemma och svänger så finns liksom inte

tid att rota fram grejer att göra sig av med.

Näe...det får bli ett projekt för någon höstmånad har jag insett.

Hur tänkte jag ens då jag först tyckte att juli-månad var en bra månad 

för dylikt jippo? Så fel tänkt var det, juh! 

Har jag haft mitt skrot i rätt många år, så blir det inte värre av att ha det i 

ett par månader till. 

Men sedan blir det röjas av! 

*

Just nu är det lite spännande tider för

här på weekenden gick mitt längsta objektivs autofokusering i kras.

Det fokuserade plötsligt lika bra som jag skulle göra om 

jag hällt i mig en helflaska rödvin på kort tid. 

Alltså med inget vidare bra resultat. Egentligen eländigt suddigt.

Nu är det bara det att jag skall upp till Kuhmo, vid ryska gränsen,

 för att fota björnar om en dryg vecka och då hade det 

varit skoj med ett riktigt långt objektiv. 

Kan inget annat än hålla tummarna att de hinner få det fixat.

Gudarna vet vart objektivet skickas för reparation, men jag 

såg över axeln när killen skrev en kommentar:

URGENT!!!

Det är det minsta man kan säga...

Annars blir det foton med små bruna pluppar föreställande björnar på 

låååångt håll. Kanske så man inte ser om det är en kotte jag fotat

mitt i all skog eller en björn. Ja, ni förstår mitt dilemma?

Se kan det ju hända att det inte blir några björnar alls. 

Det vet man ju inte heller i och för sig.

Kanske det blir bara mygg?

NÄSTAN SOM FÖRR...

Det är väldans länge sedan jag hängt på stugan med

båda mina söner - samtidigt - och samtidigt lite längre

stunder än bara att ett gäng är på kommande och det andra på farande.

Det är så det är med vuxna barn. Stundvis förstår jag bara inte när

det hände. Att de blev vuxna. Så där bara *knäpper med fingrarna*.

Ja, ja...

Den äldre är gräsänkling då hans tjej åkte hem till SydKorea för att träffa

familj och vänner där, den yngre ville hänga en stund med storebrorsan så

det blev några stugdagar tillsammans.

Som det är på stugor så finns det skåp, lådor, gömmor, gömslen,

skrymslen och skjul som kan gömma saker som man inte ens visste 

att man någonsin gömt där.

Men glömt. Det hade man! 

Vi har en bänk på terrassen som egentligen är en låda. 

Dit gömmer vi saker som vi inte vet någon annan plats att stuva

in dem på. Däremot inventerar vi inte den lådan speciellt ofta.

Eller egentligen gör vi det extremt sällan.

Nu kom vi oss för att kika in vad där fanns. 

Och voilá; 

Ett uppblåsbart bad-flygplan anno 2007.

Haha...hur jag vet det?! 

Jo, det var den (enda) gången jag förköpt något på flygplan. Vi

skulle åka till Afrika i mars 2007 och jag tänkte att en badleksak, barn 

och Atlanten inte kunde en vara fel combo.

Det var det inte heller - det flygplanet blev en succé.

Min ljusa lintott till grabb (ja, det är han på bilden minus dryga 10 år)

hittade första dagen på stranden en kille i samma ålder, 

lika spinkiga var de båda och killen var lika mörk som min var ljus.

Riktigt black and white. 

Inget gemensamt språk hade de

annat än händerna som stundvis viftade som väderkvarnar.

Men himmel vad skoj de hade. 

Den andra killen, ingen av oss minns tyvärr vad han hette, 

var så van med Atlantens vågor och visade den lilla pöjken 

från Norden hur de stora vågorna skulle tacklas. 

By airplane.

Minns att jag då första gången verkligen önskade att jag

haft en bra kamera med mig och dessutom på ett ungefär 

vetat hur man skulle använda den. 

*

Så går tiden vet ni. I rappa tag.

Och bortg(l)ömda ting kan faktiskt väcka rätt så härliga minnen. 

INGET CHEESY...

Jag är måhända ingen fena på att fota människor. 

Jag fotar hellre skalbaggar och vågor, solnedgångar och vilsna ekorrar.

Men till min fotokurs behöver jag, något motvilligt, rikta min

kameralins mot några, möjligtvis ännu mer motvilliga, modeller som 

i det här specifika fallet bestod av min äldre son.

Överraskande nog ställde han upp utan större mutor. 

På ett villkor. 

Han ville inte att jag skulle ta några cheesy porträtt-bilder.

Så jag gjorde mitt bästa att undvika det.

Och fångade den person han är.

Absolut inget cheesy. 

DÅLIG KARMA...

Något har jag gjort för att reta upp vädergudarna. Det blir smärtsamt

uppenbart för varje sommarvecka nu. 

De dagar jag sitter fast inomhus med diverse arbeten då skiner solen

och det är varmt och vindarna ljumma och ljuva.

Går jag ut blir det mulet inom en halvtimma - ja snabbare än så kan

molnen knappast röra sig.

Lyckas jag ta mig ut till stugan för några dagar ja då blåser det 

med stor sannolikhet upp till storm.

Eller så regnar det. Eller så och - det regnar också.

Något är riktigt ostämt gällande min karma nu.

Vet inte riktigt vad jag skall ta och offra för att få vädergudarna på bättre humör

och bara litelite börja gilla mig igen. 

Ett barn? Gjorde man inte så förr, för länge sedan. När man ville riktigt smöra gudarna?

Aj, att man inte gör så numera? Och dessutom är mina vuxna karlar redan, så det 

kanske inte skulle räknas ändå? 

Utöver det skulle de förmodligen spjärna 

emot med betydligt mer styrka än jag någonsin ens haft...

Ja, lämnar dem i fred då. 

Hunden, katten, gubben? Mig själv?

Njae....vi är nog alla så sega och till åren komna så det skulle förmodligen 

bara förvärra situationen. Bäst att glömma de tankarna då.

Vad gör man då när sommarens vädergudar övergett en

och det är glest med något att muta dem med?

Man värmer bastu. Det gör man här i Norden.

På vintern gör vi det för att värma oss.

På sommaren gör vi det för att värma oss.

För att bevisa ingenting för vare sig mig själv eller någon annan, så

tog jag och gjorde en bastukvast åt oss.

För att vara ärlig så har jag inte gjort en sådan på många, många år,

och den skulle nog inte klara av en kritiskt granskning av någon 

som kan det här med bastukvastar.

Den är inte vacker, men den är en "äkta kvast" där man inte 

fuskar till det med snören eller så. 

Det minns jag från då jag var barn. 

Sådant var viktigt.

Och visst sjutton är det skönt att "piska" sig med en färsk

björkkvast. Och så doftar det så gott! 

Björklöv innehåller dessutom lite saponiner, en slags mild

tvål som hjälper till att tvätta bort fett och smuts från huden.

Så helt ute och cyklade var man ju inte då i tidernas begynnelse när

man kom på det här med bastukvastar.

Kanske det här får min karma att svänga?

Jag har ändå gjort en alldeles egenhändigt hopvirad bastukvast.

Det ni vädergudar! 

Inte alla som gjort det inte. 

Eller nästan alla - men inte riktigt alla.