PÅ VÄG HEM...

På tåget mellan Åbo och Helsingfors.

Tröttheten efter intensiva kursdagar och sitter som små sandkorn på

näthinnan och bildar en seg hinna av ouppmärksamhet i hjärnan.

Orden är slut. 

Det är skönt att sätta sig på tåget, plugga lugn, skön musik

i öronen och stänga ut alla andra omkring.

Det blir som att se på en film. En stilla film utan ord.

Tåget stannar i Salo och människor väller ut, släpandes 

på sina kappsäckar eller nästan dubbelvikta under tyngden av sina

ryggsäckar. Någon springer. 

En kvinna går med trötta steg. Hon släpar på en chockrosa kappsäck.

Skall hon hem? Eller är hon på väg bort?

Varför är hon så trött?

Jag tänker;

Jag är också trött, men på ett skönt sätt.

Och min kappsäck är nästan tom och ganska lätt.

Ryggsäcken är däremot rätt tung, tung av kamerautrustning.

Och huvudet är fullt av nylärd kundskap. 

Det börjar smått skymma över åkerlandskapen som susar 

förbi i ögonvrån. Emellanåt lyfter jag 

blicken och låter den vila på naturen därute, 

på hus och gårdar som tåget kör förbi.

Våren startar upp på allvar. Åkrarna ser nysådda ut,

dammiga och grå i väntan på att det skall gro.

Jag är som en sådan där åker, informationen från

veckoslutets kurs har landat som små, små frön

i min kunskapsåker. Den som skall gro och grönska

av de frön som såtts där under några dagar på Åland.

Nu skall jag sköta om dem, vårda dem,

ansa och gödsla dem så den växter till nytt kunnande. 

Och jag återsåg mitt barndoms Åland, även om det denna gång var 

ett rätt ytligt och tidspressat återseende. Men känslan fanns där.

Och båthusen. 

Hur jag saknat dessa båthus!  

DET DOFTAR JORD...

Aj. 

Jag har kommit till insikt om att jag har muskler i min kropp som inte

använts på ett bra tag. 

Veckoslutet grävde och bökade jag i trädgården och

på veckan så har jag hoppat in och hjälpt till i andras trädgårdar.

Och det känns. Överallt. Aj.

Idag blir det att gå igenom växtlistor, planera och fundera.

En dag framför datorn. 

Den egna trädgården får vänta lite till.

Hittade en påse överåriga luktärtsfrön, de får ligga i vatten ett tag 

innan jag petar ner dem i jorden. 

Det är lite kallt i jorden än, men jag får chansa helt enkelt.

Det skall jag ändå få gjort innan jag styr kosan till Åland,

resten får vänta ett tag. 

Tur att det är lite tulpaner på kommande. 

De har stått och stampat på ställe i det isande kalla vårvädret 

i någon vecka nu, känns det som.

Åh, jag älskar doften av solvarm jord. 

Det är något i känslan av jord som är så fint.

Fast mina muskler lite protesterat mot den plötsligt ökade

mängden fysiskt arbete så är det underbart att få grovjobba med jord igen.

Näe, nu skall jag sluta babbla här och ta itu med växtlistorna. 

NÄSSLOR, ROSOR, CHAMPAGNE OCH ANDRA INSIKTER....

Morsdag.

Till att börja med så hör jag till dem som inte är så där hyper-morsdags-firare.

Har aldrig varit. Min egen mamma var väl inte heller sådan. 

Hon tyckte väl mest att vara mamma är - ja att vara mamma.

Och så behövs det kanske inte så himla mycket konfetti över det?

Och hon var en jädrans fin mamma - på alla sätt och vis.

Själv har jag klämt fram ett par riktigt fina pojkar till världen

och jag är löjligt glad och tacksam att få vara deras mamma.

Ja, ni vet - man känner ju så.

Gubben kom ihåg med rosor, en för varje karl i mitt liv - tydligen ;)

Jag älskade ju tiden då ungarna var små och kom hem med de

mest lustiga morsdags-alster från dagis och skola.

Men nu är de vuxna och jag tycker jag har kommit en bra bit på livets väg.

Mina ungar är 18 och 27. 

Medan jag pysslade på i trädgården och klippte och grävde, rensade och röjde

kom jag på att jag minsann har en flaska skumpa i kylen och passade på att 

bjuda min svärmor på ett glas bubbel.

Och när vi satt där och skålade insåg jag att hon minsann firar sin 

s j u t t i o n d e  morsdag.

Hon har precis varit mamma till någon 

i  s j u t t i o år! 

Hon var lika gammal som jag då hon fick sin förstfödde.

Plötsligt känns mina 27 år som mamma rätt fjuttiga....

Eller ja, liksom att en bara kommit en liten bit på väg.

Och vi skålar för våra ungar. 

På morsdag.

Jag rensar och gräver vidare i trädgården.

Klipper nässlor och sår sallad.

Det är sådant man gör på en solig morsdag.

Minns mina barndoms morsdagar, det var ofta trädgårdspyssel som gällde.

Min egen mamma älskade blommor.

Jag är uppvuxen bland prunkande blommor trots att min 

barndomsträdgård bestod långt av berg.

Men så hette stället också Bergudd. 

Det säger en del, eller hur?

Där växte rosor, och nässlor. 

Precis som det skall göra i alla trädgårdar där näring och kärlek finns.

Att vårda en trädgård är lite som moderskap.

Man gör det bästa man kan.

Tar till knix och knep, pysslar och vårdar. 

Ansar och gödslar.

Och så får man se hur långt det räcker.

Oftast blir det riktigt bra! 

RINGMÄRKNING...

Emellanåt får jag möjligheten att hänga med de där

som på riktigt kan sina fåglar på sina fem fingrar.

De där personerna som brinner för fåglar, och för natur i allmänhet,

nämligen ringmärkarna.

Här har vi en kattuggle-holk som borde ha innevånare.

Holken är ca 15 meter upp i en gran och dit upp klättrar Christer, ringmärkaren.

Han hojtar att vyerna däruppifrån är fantastiska.

Och det är de säkert om man inte som jag lider av 

höjdskräck och skulle ha avsvimnad ramlat ner från granen

redan vid 4 meters höjd!

På det sättet är jag en riktigt mes.

Än vet vi inte om det finns ungar i holken, och om det finns.

Hur många?

Nere på marken står jag och kikar uppåt. 

Åh, där är den, den första ungen. En liten ugglekille.

Som precis skall få sin ring om foten.

När man ringmärker kattuggla och slaguggla skall man vara beredd på

att mammauggla minsann inte tycker att det är okej att komma och

pilla på ungarna, även om syftet är hur välmenade som helst! 

Hon anfaller som en tok.

Tyst och överraskande och hårt och skoningslöst slår hon till.

Mössa, huva, skyddsglasögon och till och med hjälm

är ingen överdrift alls! 

Särsambon har i tiderna fått en bit av sitt öra bortknyckt 

i en liknande situation.

Killen på bilden berättade hur han engång för länge sedan 

som ung oerfaren ringmärkare blev anfallen av en slaguggla vid

ringmärkning. Då hade han gått till boet utan skydd på huvudet

och ugglan hade kommit tyst som en skugga 

- vilket de gör -

och anfallit honom i bakhuvudet. 

Det hade varit en ordentlig smäll, och såret hade blött rejält.

Men under många år kliade och värkte såret till och ifrån och

nästan ett årtionde senare kom det sig att en läkare ville

ta en närmare titt på vad som förorsakade symptomen och 

opererade upp stället där smällen hade tagit.

Och till allas förvåning hittades en inkapslad bit av en 

slagugglas klo under huden, stor som en mandel.

Så där på morsdagsaftonen kan man bara påminnas om att:

Don't mess with a mother.

Den här gången höll sig både mor och far på avstånd

och även unge nummer två, en tjej, fick sin ring om foten

och fick posera fint för fotografen. 

Så fina! 

IS THIS THE DAY...

Is this the day?

Jag funderar ibland på människor som gör stora 

förändringar 

i sitt liv, nu tänker jag inte på att hoppa på 

tåget och resa runt jorden i tre år, skilja 

sig och sälja sina barn eller sådant. 

Utan förändringar som egentligen bara berör en 

själv? När är det den första dagen för 

resten av sitt liv, ni vet?

Ibland kommer jag på mig själv att sakna 

något jag en gång var och undra när 

jag tappade bort den delen? 

Nu skulle det ju vara rysligt enkelt om jag 

var helt på det klara vilken den del är som 

jag tror mig tappat bort, men det gör jag inte. 

Jag vet inte ens om det är en stor eller 

liten del. Men något fattas.

Det här låter ju nu lite dramatiskt, vilket det 

inte egentligen är utan mer en liten insikt 

i torsdagsmorgonen bara. Möjligen faktiskt en mer 

ytlig insikt än det ger skenet av och ändå djup 

på sitt sätt. Jag skall försöka reda ut mina tankar.

Igår var jag med lillungen och köpte lite 

kläder åt honom. Han är inget stort modelejon, 

mest som karlar ibland är, skyr butiker som pesten. 

Nå, det här har inget med honom att göra 

egentligen utan mer det att då jag i min vardag 

är omgiven av personer som undviker shoppande 

så långt det går, så har jag kanske 

smittats av samma avoghet. 

Kanske jag också helt medvetet valt bort det, 

för ett par år sedan körde jag ett halv års köpstopp, 

det gav insikter om mitt egna köpbeteende då. 

Och så vill jag ju så gärna tänka på mig 

själv som en ansvarsfull konsument. 

Men.

Samtidigt är jag väl som människor är mest, 

gillar att komma hem med något snyggt att ha 

på sig nu och då. Lite fåfäng så där. 

Bara att just den biten har det blivit 

mindre av på den senaste tiden, 

lite omedvetet, och av olika orsaker. 

Det är ju onekligen aningen knepigt att 

komma hem med något skoj att klä sig 

i om man aldrig kommit iväg, eller hur? 

Och sedan är det ett faktum att på 

den andra sidan av 50-strecket så har 

kombinationen med lite segare ämnesomsättning 

och lite mer tid för god mat fått mina 

kroppskurvor att ja - eh - släta ut sig lite grann, 

eller kanske mer smeta ut sig. 

Det är inte riktigt lika skoj med nytt 

när man känns annorlunda än förr. 

Förändringen behöver inte ens vara jättestor, 

men den känns - och syns.

Och vips har jag en orsak till att schava runt i 

någon gammal tröja ett tag till. 

Vilket ju ur miljösynvinkel är hur bra som helst, 

men ändå? 

Jag tror kanhända min lilla borttappade bit 

heter fåfänga. Eller en av de små bitarna. 

Jag skall känna efter om det möjligen finns fler? 

Fåfänga har knappast aldrig varit en speciellt 

stor del av mig, men nu känns det som om jag 

verkligen förlagt den någonstans ett bra tag nu, 

och tammetusan om jag inte saknar den lite? 

Tänk om det idag är den dagen att göra något 

åt det? Kanske inte en så stor förändring, 

men ta tillbaka lite av det man en gång var. 

Jag tror att this is the day. 

En helt vanlig torsdag. 

Någontings första dag.